På vår gård där jag driver min verksamhet så hyr även Mälaren Hästklinik in sig. Precis intill ridbanan där jag spenderar större delen av mina dagar ligger gästparkeringen till kliniken och där ser jag hela tiden personer som har stora problem att lasta sina hästar.
Jag rider utomhus varje dag på hästar i alla åldrar och då det är mycket aktivitet på parkeringen så blir de väldigt miljötränade vid en tidig ålder. Det är så klart en fördel men vid de tillfällen som jag blir knockad av en unghäst för att det flyger runt en ouppfostrad häst bredvid ridbanan så är det kanske inte det första jag tänker på.
Samtidigt har jag full förståelse då jag själv varit där. Min hästbakgrund startade med att min mamma började rida på ridskola som vuxen. Vi flyttade ut till gården när jag var sju år gammal och då skaffade mamma sin första egna häst och jag och mina syskon fick ponnyer. Min mammas första häst hade även den stora problem med lastningen, konstigt nog… Många gånger åkte vi på träningar eller evenemang och fastnade sedan i ett fyra timmar långt lastningsmaraton.
Vi tog hjälp av alla möjliga typer för att lösa situationen. Det användes mängder av longerlinor, viftades med rep och lockades med godis. När jag ser tillbaka på det idag så är det självklart att problemet egentligen var okunskap från vår sida och brister i den dagliga hästhanteringen. Med den insikten är det lite lättare att hålla inne den där sucken över andras misslyckande lastningsförsök.
Det var en hel del krascher hit och dit och hästar som inte alls kändes redo för uppgiften.
En liknande insikt kom jag till på Breeders Trophy i höstas. Under pandemin hade alla kvalificeringsregler tagits bort och in kom en större andel oförberedda hästar med orutinerade ryttare än vad som är normalt. Jag tyckte att det var en hel del krascher hit och dit och hästar som inte alls kändes redo för uppgiften. Vi var flera stycken som jobbar med unghästar som satt och klagade på ”okunskapen” bland ryttarna som åkte dit med för orutinerade hästar eller helt saknade kunskapen själva.
Samtidigt vet jag att jag själv har varit precis där. När jag var 16 år så kvalade jag för första gången in två 6-åringar till Breeders. Den ena hästen hade jag gjort nio stycken felfria 130-rundor på raken med så vi kändes väl förberedda för uppgiften. Den andra hade vi haft sen den var föl men vi hade precis lyckats kvala in med två felfria 130-rundor.
Efterhand sjönk det väl in att jag som ryttare inte var redo för den svårighet som Breeders innebar.
En total flopp blev det dock då jag lyckades bli utesluten i första rundan med båda hästarna. Den ena stannade två gånger och den andra ramlade jag av. Besvikelsen och skammen över det totala misslyckandet var enorm och hade jag sett mig själv idag hade jag troligtvis skämts ännu mer. Just då hade jag precis sålt min egenutbildade EM-ponny, kände mig ganska framgångsrik för tillfället och hade stora förhoppningar som gick totalt i stöpet. Jag stortjöt i bilen hem och klagade över att jag med lätthet hade hoppat högre klasser med min ponny än vad jag gjorde med dessa hästar.
Efterhand sjönk det väl in att jag som ryttare inte var redo för den svårighet som Breeders innebar. Den ena hästen var även helt klart för orutinerad och överlag för svår för mig. Den gick senare vidare till att tävla framgångsrikt i 150 med sin nya ryttare. Den andra hästen var egentligen redo för uppgiften men där blev jag för nervös och man kan väl säga att jag inte var mentalt redo. Den hästen hade vi köpt året innan trots att den var exteriört inkorrekt och uppvisade hälta på veterinärbesiktningen.
Vi har alla har börjat någonstans och det viktigaste är att vi tar oss framåt.
I slutändan så fick den allt för stora hälsoproblem för att klara sig kvar i sporten och det var så klart en lärdom i sig. Av alla dessa upplevelser, såväl framgångar som misslyckanden, har jag lärt mig något av längs vägen. Att jag trots ett ursprungligen ganska stort kunskapsglapp hade en relativt framgångsrik ponny- och ungdomstid kan till stor del tillskrivas bra tränare (i mitt fall Daniel Svensson och Rebecca Klavins) med ett stort engagemang och en mamma som är duktig på att knyta rätt personer till sig.
Vi har alla har börjat någonstans och det viktigaste är att vi tar oss framåt.
Jag har lärt mig mycket av de tidiga misslyckanden jag själv och vi gemensamt som familj gjorde. Alla klassiska nybörjarmisstag, från bristande hästuppfostran till att betäcka det där stoet som varken höll psykiskt eller fysiskt, ja det har vi gått igenom. Det gör att jag kan dra nytta av våra kollektiva misstag och själv inte behövde upprepa dem alla.
Jag är tacksam för att jag kan se tillbaka på allt jag lärt mig längs vägen och jag hoppas nästan att jag om tio år suckar över tillvägagångsätt som jag använder idag, för det skulle i alla fall betyda att jag utvecklas i rätt riktning!
/Kristina
Följ Ridsport på