Det finns en känsla som de flesta hästmänniskor absolut inte vill känna och det är den där vanmaktskänslan som bara åsynen av en grå ponnyrumpa som försvinner i mörkret åt fel håll kan framkalla. Nu har kanske inte alla just en grå ponny som gör sådana försvinnanden till en sport, men hos mig är det just en sådan som sätter fart på pulsen. Självklart väljer hon sina stunder på allra bästa sätt för att se till att matte håller sig på tårna framöver. Luciadagen är tydligen ett perfekt sådant tillfälle.
Troligtvis har Nelly planerat den stora flykten ett litet tag för det var med bestämda steg hon travade iväg uppför backen med fyra kompisar i släptåg. Det enda jag såg var en ponnysvans som viftade till och så travade hon iväg. Där stod jag nu med bara en stackars gul ponny kvar som inte hann fly tillsammans med resten av flocken.
Lydia var inte nöjd med detta faktum men förmodligen var det en himla tur att hennes syster så snällt lämnade henne åt sitt öde då hon ju är paniskt rädd för alla vildsvin som bökar runt efter mörkrets inbrott.
Det är faktiskt helt logiskt i Nellys värld att göra ett litet försök att traska hem, att det där hon nu tycker är hem ligger 50 mil bort är ju bara en liten detalj i det stora hela. Nu är det också så att Nelly har en otrolig disciplin på de andra hästarna, de ifrågasätter aldrig hennes beslut och säger hon att det är lämpligt att trava åt ett håll så gör de det.
Nu hade de dock inte travat särskilt länge, på något mystiskt sätt har hon fått hela flocken att smyga genom hela bostadsområdet utan att en endaste kotte sett eller hört dem. De hade nu inte bara smugit utan de hade också gått så ordentligt på rad att det i princip bara fanns ett spår. Inga uppsparkade grästovor eller hål i gräsmattor här inte.
…inte att de smyger omkring som värsta kommandosoldaterna och gömmer sig.
Det mest fascinerande av allt är dock att under fem timmars promenad hade de inte bajsat en enda gång. Hur mycket jag än försökt har jag aldrig lyckats få en häst att hålla sig så länge. Det normala för hästar på rymmen är ju att de springer runt lite i förvirring och att de av nervositet både bajsar, frustar och kanske till och med gnäggar, inte att de smyger omkring som värsta kommandosoldaterna och gömmer sig.
Det briljanta i denna plan var ju också att den utfördes i totalt mörker. Den pannlampa som fullständigt tränger genom lite smådimmigt decembermörker är ännu inte uppfunnen och det verkar ha funnits en viss förståelse för detta.
Vad hon har sagt till dem har jag ingen aning om men prestationen liknar definitivt en militär operation. Vid sextiden flydde de alltså och det tog en hel kader av folk över fem timmar att lokalisera dem. De hade då lyckats traska både genom bostadsområdet och tre varv runt i samma skog som vi var och letade i utan att någon såg eller hörde dem.
Som tur är så fick det hela ändå ett bra slut, det enda Nelly inte hade räknat med var de gamla skånska böndernas förmåga att bygga murar. En av vägarna hon testade slutade nämligen ute på en liten gammal åkerplätt som var väl inringad av en mur och efter att de ätit lite där så hade hon tappat bort ingången.
Det var med stor lättnad vi hörde det karaktäristiska dundret av fem hästar som galopperade runt ett fält.
Det som till sist avslöjade dem var att hon där och då bestämde sig för att ta lite fart runt åkern och finns det något man lyssnar efter när man letar så är det just galopperande hovar. Det var med stor lättnad vi hörde det karaktäristiska dundret av fem hästar som galopperade runt ett fält. Som tur är så hade jag ju koll på att de där lilla åkern fanns där eftersom Lydia och jag har ridit förbi den.
Det är också tur att mina hästar ändå är rätt så förtjusta i människor så trots den där frihetslängtan som slår till ibland så är det aldrig svårt att fånga dem. På något sätt var det ändå en rätt så nöjd Nelly som knatade i täten hem mot Lilltuna igen. Hon har nu konstaterat att Åkerby låg inte på andra sidan backen, eller på andra sidan bostadsområdet, eller uppe i skogen vid kraftledningen…
Att hon skulle ge upp där tror jag absolut inte, efter att ha sovit upp och ner (hon sover alltid liggandes som en plattfisk och avslutar sovstunden med en rull så att halmen fastnar mellan öronen) så har hon nog funderat igenom saken och planerna för nästa utflykt ligger säkert och kokar i huvudet på henne.
Ingen av hästarna hade en enda liten skråma, de har klarat okänd terräng full av stenmurar och diverse staket i kolmörker alldeles utmärkt.
Det var vid det här tillfället som all den där utevistelsen och goda flockgemenskapen verkligen lönade sig. Ingen av hästarna hade en enda liten skråma, de har klarat okänd terräng full av stenmurar och diverse staket i kolmörker alldeles utmärkt. De har inte heller blivit så skrämda av alla vilda djur att de sprungit okontrollerat så de var inte svettiga när vi hittade dem. De var dessutom så lugna att promenaden hem var som vilken skrittur som helst.
Jag misstänker också skarpt att Nelly läst den där artikeln i Ridsport angående hur en flock ska fungera med ett ledarsto som alltid går i täten, det skulle i alla fall förklara hennes mycket självklara stil…
Att hästar får människor att umgås är ju nästan alltid positivt. I dessa tråkiga coronatider fick vi nu tillfälle att umgås utomhus i en grupp om åtta personer som dessutom höll ett säkert avstånd i en skallgångskedja med ropavstånd. Jag fick också tillfälle att prata med polisen i Höör som nu alltså vet att om de får ett samtal om att det traskar omkring lösa djur i Broslätt så kan de ringa mig direkt. Nu återstår bara att fila på det där brevet till grannarna med en ursäkt i förhand. Och att bygga mer staket.
Ett stort tack till Cornelia, Martin, Carna, Moa, Nelly (alltså inte ponnyn), grannen Fredrik som jag inte träffat tidigare, polisen i Höör samt Kalle och Elisabeth som alla letade ponnyer i decembermörkret.
Följ Ridsport på