Kristina Warg
Blogg
Kristina Warg är hoppryttare och unghästutbildare. Häng med i en fartfylld vardag med utbildningshästar och framtidsplaner hemma på familjegården Edeby Säteri i Sörmland.
Kristina Warg
7 april 17:08

Kristinas blogg: ”Det faller sig sällan naturligt för en hästmänniska att stå sysslolös”

Kristinas blogg: ”Det faller sig sällan naturligt för en hästmänniska att stå sysslolös”
Kristina Warg är bloggare på Ridsport. Foto: Privat

April är verkligen en fascinerande månad då vi kan mötas av alltifrån sommarvärme till snökaos på morgonen. Det skiftas från nakenfis till vintertäcken här från en dag till en annan och man känner aldrig riktigt att man vet vad man kan förvänta sig.

Planen i måndags var att åka iväg för miljö- och banträning med två fyraåringar men då var det snöstorm och jag hade just bytt till sommardäck så de fick snällt stanna hemma. Under gårdagen kom jag äntligen iväg med tre lite äldre hästar som alla fick banhoppningsträning på fina Rekasta.

Det var ett helt gäng ryttare på plats under tisdagen, vi var nog en 5-6 ryttare som red samtidigt med varsitt gäng hästar. Själv har jag en duktig tjej, Alwa, som jobbar hos mig några förmiddagar i veckan och som var med denna gång men jag blir alltid så fascinerad av hur hjälpsamma många är inom den här sporten!

Några ryttare hade ännu flera hästar och därav flera medhjälpare med sig och alla hjälps åt för att få det att rulla smidigt. Det faller sig sällan naturligt för en hästmänniska att stå sysslolös, utan alla hugger i och mockar på ridbanan, höjer och sänker, lägger upp bommar osv utan att man ens behöver be om hjälp. Generellt så upplever jag det som att det för de allra flesta är enkelt att samsas, hjälpas åt och ge plats åt varandra. Även fast det är en individuell sport så försöker de flesta på något vis underlätta för varandra så att alla hästar ska få så bra förutsättningar som möjligt.

Det är en av de saker jag uppskattar mycket med vår sport!

Här hemma har jag ett nytt projekt inspirerat av Grevlundas naturbana. Några hundra meter bort på den den östra sidan av vår gård går E4:an. Vi har en 60 meter hög granhäck runt gården som dämpar ljudet och sikten så för mig som har bott här större delen av mitt liv så är det inget jag tänker på eller märker av.

Ursprungligen var det dock ”framsidan” av gården med en lång allé och entré som nu har växt igen. Nu har jag dock fått idén att jag vill röja upp den vägen som inte används till något och på sikt sätta upp en studsserie med naturhinder.

Jag avskyr igenväxta ogräsområden och sedan jag flyttade hem har jag röjt upp och anlagt gräsmatta på ganska många ställen här på gården. Denna vinter var den första då jag kände att jag hade det inom kontroll. Jag tyckte att jag hade hittat ramarna för vad som skulle anses vara inom gårdsbilden och vad som skulle få vara mer vildvuxet.

Någonstans måste jag anpassa ambitionerna efter tidstillgången och den är ju inte enorm när jag har ett stort gäng hästar träning. Men med den här idén om naturhinder så blev det plötsligt en helt ny yta som ska underhållas och skötas…

Vi får väl se var det hela slutar!

/Kristina


Kristina Warg
14 april 20:05

Kristinas blogg: ”Vad är ett bra hästliv?”

Kristinas blogg: ”Vad är ett bra hästliv?”
Kristina Warg konditionstränar Calix de Merignat (e. Cavall Ask - Diarado) på markerna kring familjens gård Edeby säteri. Foto: Privat

Vi kan nog alla hålla med om att den stora majoriteten hästar, alltifrån shetlandsruss till halvblod, skulle ha ett bra liv utan att ridas eller tränas. Det viktiga är tillgång till mat, vatten, stora ytor med social samvaro tillsammans med andra hästar och veterinärvård vid sjukdom.

Nu är det inte särskilt många hästägare som är intresserade av att hålla hästar under dessa premisser. Att ha häst innebär enorma kostnader och den ekonomiska aspekten spelar en stor del i att vi ofta  “förväntar” oss någon slags motprestation från hästens sida utöver att existera.

Det kan vara alltifrån att hästen förväntas delta i skogspromenader till att tävla på elitnivå.

Det som blir fel är när hästens egenskaper inte stämmer överens med ägarens förväntningar/förhoppningar, vilket kan ske genom ett misslyckat köp eller genom att en skaderelaterad problematik förändrar hästens förväntade användningsområde.

Är det etiskt försvarbart att ta bort en häst för att den inte längre passar för ägarens användningsområde?

Jag skulle gissa att de flesta hästar som tas bort i förtid görs så på grund av akuta skador (till exempel benbrott), sjukdomar som gör dem farliga för sin omgivning (neurologiska) eller kroniska skador som hindrar dem från att leva ett normalt hästliv.

Alla dessa är självklart sorgliga fall men när det blir riktigt tragiskt är när hästar döms ut på grund av skaderelaterad problematik som skulle ha kunnat lösas med en ny miljö/ryttare eller genom att anpassa förväntningarna på hästens motprestation.

Är det etiskt försvarbart att ta bort en häst för att den inte längre passar för ägarens användningsområde? Man kan hoppas att det endast är ett fåtal hästar tas bort för att ägaren ska få ut livvärdet från försäkringen. Jag skulle tro att det största problemet oftast ligger i att omkostnaderna för att hålla en häst, oavsett användningsområde, är väldigt höga.

Det gör att det för många hästägare är en omöjlighet att behålla hästen vars användningsområde drastiskt förändrats, samtidigt som de införskaffar en ny häst som ska uppfylla de ursprungliga förhoppningarna. Att “bli av med” en häst med någon typ av skada på annat sätt än avlivning är ofta en komplicerad process och ställer oss dessutom inför ett nytt etiskt dilemma – risken att hästen hamnar i fel händer och får det sämre.

Här finns det dessutom hundratals infallsvinklar och synsätt med risk för konflikt. En person som köper en skadad häst kan anse sig ha lyckats rehabilitera hästen och återför den i dess ursprungliga arbete, medan säljaren anser att hästen har en kronisk skada och därav att hästen har en helt förändrad användbarhet. Hästar avlivas med argumentet att ett ägarbyte skulle kunna leda till eventuellt lidande, medan andra hävdar att ägaren inte vill låta hästen gå vidare på grund av risken för “förlorad prestige” i det fall att annan ryttare lyckas.

Det finns alltid flera sidor i varje konflikt och i många fall kan det finnas veterinära expertutlåtanden på båda sidor.

Försäkringsbolagen har genom smart marknadsföring intagit någon slags hjältestatus i den här frågan i och med egna projekt med rehabilitering av utdömda hästar. Jag anser dock att de bär en del i problematiken då flera av bolagen gör allt i deras makt och lite till för att undkomma betalningsansvar vid skador.

Win-win-win till försäkringsbolagen.

Om hästens nuvarande ägare nekas täckning för en skada på grund av att försäkringsbolagets bedömer den som uppkommen innan försäkringen tecknades (tex innan köp) så tvingas de processa mot säljaren för att få ut någon som helst ersättning för den skada/sjukdom som de trodde sig vara försäkrade för. Oftast är det tveksamt hur, när och var en skada uppstår och det öppnar upp många kryphål för försäkringsbolagen.

Hur många gånger har vi inte hört att hästen bör vara försäkrad från föl i samma bolag för att täcka dolda fel? Det i sin tur leder till en inlåsningseffekt som hämmar konkurrens och leder till ytterligare ökade priser för försäkring. Win-win-win till försäkringsbolagen.

Att flytta levande djur från konsumentköplagen till köplagen är inte en universallösning på något sätt, varken gällande ett djurskyddsperspektiv eller gällande rättssäkerhet. Det kommer inte förändra ovanstående problematik kring ägarens ansvar när hästen inte längre kan leva upp till förväntningarna, vare sig det är skade- eller hanteringsrelaterat. Jag tror heller inte att det kommer leda till en större nedgång i antalet hästar som tas bort på “felaktig” grund. Den största skillnaden blir att bevisbördan förflyttas vilket förhoppningsvis leder till färre rättsprocesser totalt sett och en potentiellt mindre utsatt situation för den drabbade hästen.

Förmedlaren kan bli solidariskt återbetalningsskyldig för inte bara 100% av försäljningsbeloppet utan även omkostnaderna.

Risken för säljare vid hästförsäljningar är enorm i och med att vi teoretiskt kan dömas att betala alla omkostnader som köparen haft för “varan”(hästen). Det är få andra varor vars omkostnader potentiellt kan uppgå till tiotusentals kronor i månaden och som dessutom väsentligt överskrida inköpsbeloppet. Oavsett om det är konsumentköplagen eller köplagen som ska tillämpas så anser jag att detta är något som det bör sättas ett tak för.

Det blir extremt skevt i de fall då säljaren driver företag i form av enskild firma då de personligen blir ansvariga för hela beloppet vilket kan leda till en (livslång) personlig ekonomisk katastrof. En annan extrem skevhet i lagen blir då företagare förmedlar hästar i utbyte mot en procentsats. Där kan förmedlaren bli solidariskt återbetalningsskyldig för inte bara 100% av försäljningsbeloppet utan även omkostnaderna. Fastighetsmäklare kan inte ställas till svars för dolda fel vid en fastighetsförsäljning och kanske skulle det vara möjligt att införa någon liknande funktion för hästförmedlare, även om det självklart skulle kräva någon typ av institution som sköter översynen.

Lösningen för att minska risken som säljare i dagsläget blir teoretiskt att lusläsa konkurslagen och försöka ha så lite tillgångar som möjligt i bolaget som säljer hästar samt förflytta dessa på sätt som inte kan återkrävas av ett eventuellt konkursbo. Då blir det (efter den ursprungliga rättsliga processen) konkurslagen som ska tillämpas med tillhörande process för att köparen ska få ut några pengar alls.

En krånglig och ej hundraprocentig lösning som dessutom rent praktiskt leder till en försämrat skydd för privatpersoner och ökade kostnader för samhället i stort.

Summa summarum så anser jag att en förflyttning av levande djur från konsumentköplagen till köplagen inte är en lösning på alla problem som uppstår gällande försäljning av djur, men det är en bit på vägen.

/Kristina


Kristina Warg
24 mars 17:20

Kristinas blogg: ”Tävlingsstoppet är fel”

Kristinas blogg: ”Tävlingsstoppet är fel”
Ridsports bloggare Kristina Warg tycker att Ridsportförbundet bör se över sina rutiner för beslutsfattande. Foto: Lina Nydahl

Nu går jag troligtvis emot majoriteten av häst-Sverige när jag säger att jag tycker det nuvarande beslutet om tävlingstopp är fel. För tre år sedan hade jag aldrig tänkt tanken att det skulle vara en åtgärd initierad av Ridsportförbundets men efter EHV-utbrottet 2019 och två år med Covid-19 så är det något som blivit allt för vanlig för min smak.

Med den typ av medial rapportering som vi haft den senaste månaden kombinerat med en mängd missinformation på sociala medier är det inte konstigt att det blivit en masshysteri kring utbrottet av EHV. Tidigare hade två positiva PCR-test i Belgien inte haft speciellt högt nyhetsvärde och aldrig nått oss här i Sverige, men med dagens aptit för den typen av rapportering så känns det som vi snart får nyhetsnotiser när en häst nyser i Sibirien.

SVA anser inte att vi har en ökad risk för smittspridning här i Sverige och beslutet om tävlingsstopp upplevs från min sida som ett beslut taget för att lugna den uppjagade massan, snarare än ett välgrundat beslut vars effekt är representativ för åtgärden. Förbundets nya standardfras ”Det är inte på förekommen anledning, utan för att förekomma” säger detsamma.

Det som oroar mig är normaliseringen av den här typen av beslut.

Sedan förstår jag att Ridsportförbundet är en del av flera större organisationer och därav påverkas av såväl Riksidrottsförbundet som FEI när det gäller den här typen av beslut. Men i det här fallet finns det andra nationella förbund som, likt Sverige, är mindre drabbade och då har valt att fortsätta med tävlingar.

För egen del är självklart inte tävlingsstoppet i sig något som får enorma konsekvenser. Det är olyckligt att allt återigen stannar upp och den del av hästarnas utbildning som kräver miljöträning på annan plats inte kan tillfredsställas (i och med att även P&J och öppna banor avråds), men i ett långt perspektiv har det mindre effekt. Det som oroar mig är normaliseringen av den här typen av beslut och det faktum att felaktig information ges utrymme att driva fram det.

Då är det inte signalpolitik vi behöver utan striktare åtgärder där de ger effekt.

Vi har alltid behövt och vi kommer alltid behöva leva med att vissa typer av smittor cirkulerar. Då är det inte signalpolitik vi behöver utan striktare åtgärder där de ger effekt. Förslagsvis att ge startförbud och obligatorisk karantän för de hästar som är inresande ifrån (eller som rest igenom) områden med förhöjd smittorisk, samt kännbara konsekvenser för de som bryter mot reglerna.

Det är något som bör vara genomförbart och förutsättningarna för ett sådant arbete förbättras bara, bland annat med det nya registreringssystemet som administreras av Jordbruksverket och som ska underlätta smittspårning.

Själv förstod jag inte dess nytta till en början, då förflyttningen av hästar för en kortare tid än tre veckor (tex tävlingar) inte behöver registreras och då uppleves som ett enormt glapp i systemet med avseende på just smittspårning. Men det kommer förhoppningsvis fånga upp de hästar som transporteras in i landet för försäljning eller liknande och som är svåra att spåra annars.

Det är möjligt att man kommer fram till att det var ett korrekt beslut.

Ur tävlingshästarnas perspektiv så är det möjligt att övervaka på annat håll eftersom att deltagande i såväl nationella som internationella tävlingar registreras och på så vis kan spåras.

Självklart ska förbundet ha möjlighet att agera kraftfullt för att minska smittspridning. Det är även lätt att vara efterklok och då hävda att vissa åtgärder var oproportionellt hårda men i och med att detta är tredje årets vårsäsong som blir förstörd tycker jag att man bör se över rutinerna för när den här typen av beslut är berättigade.

Det är möjligt att man kommer fram till att det var ett korrekt beslut och proportionellt till risken men jag skulle gärna se att det fanns ett utarbetat system för hur man kan hantera den här typen av utbrott annorlunda i framtiden. Allt ifrån hanteringen på plats till informationsspridningen via media behöver ses över och förhoppningsvis kan man på så sätt få fram mer riktade åtgärder.

/Kristina


Kristina Warg
17 mars 16:34

Kristinas blogg: ”Rakad man får gärna bli nya modet”

Kristinas blogg: ”Rakad man får gärna bli nya modet”
Kristina Warg konditionstränar Calix de Merignat (e. Cavall Ask - Diarado) på markerna kring familjens gård Edeby säteri. Foto: Privat

Vintern detta år har varit riktigt bra! Vi hade plusgrader fram till januari, sedan fick vi ett tjockt lager snö och stadigvarande minusgrader så att det var isfritt, ingen skare och möjligt att rida överallt.

När all snö sedan smälte bort på bara två dagar och alla hagar torkade upp på mindre än en vecka så var jag helt redo att utropa detta till århundradets bästa vinter. Sen kom det 15 cm snö igen och så var vi tillbaka i leran …

Det är dock mitten av mars och jag hoppar på utebanan, jobbar hästarna ute på grusvägarna och trimmar på fältet med sjön som utsikt. Livet är ganska bra och vintern får nog ändå klart godkänt för detta året även om häst efter häst kommer in leriga från topp till tå. Det spelar ingen roll om de har flera hektar att röra sig på eller att de har täcken – leran hittar sig alltid fram.

Jag avundas alla som lever i det mytomspunna sandmarkslandet, det är något jag har hört historier om att det ska existera även på svensk mark. Jag tycker även att det är lite synd att det inte har blivit lika stor hype över att Peder Fredricson rider Hansson utan någon man som det är att han rider honom utan skor. Jag tycker att rakad man gärna bli får det nya modet, i alla fall när jag står och trasslar ut lerkokor ur manen på dagens åttonde lerbadsgäst/tillridningshäst.

Det är mycket som skulle kunna vara tidsbesparande om vi kunde bortse från dagens normer. Utöver att raka av alla manar så har jag funderat på att rida med plastträns som bara spolas av efter träning, så som de gör inom galoppen. Ikeakassar är sedan länge vräkta från stallet men jag skulle gärna investera i en storbalsvagn med våg för att ytterligare effektivisera den delen.

Tyvärr kräver många effektiviseringar också större investeringar, vilket i vissa fall kanske är ekonomiskt på lång sikt men tufft på kort sikt. Hade jag fått välja fritt och bygga nytt hade jag helt klart byggt ett stall med boxar på rad och utdragbara mellanväggar så att det enkelt kan mockas ut med traktor.

Själv blir jag nämligen helt tokig på vår nuvarande gödselplatta. Först måste man igenom en dörr som är precis lika stor som skottkärran. Dörren har såklart en tröskel och när man precis lyckats pricka in sig exakt i dörröppningen och tagit sats över tröskeln så kraschar man rätt in i några boxar och tappar en fjärdedel av lasten, för där ska man så klart direkt svänga 90 grader på en minimal yta.

Sedan är det en korridor ner innan man ska svänga 90 grader igen över en kant.  Ytterligare en 90-gradersväng och så ska man hiva upp sig över en kant till gödselplattan innan man äntligen framme och förhoppningsvis har kvar i alla fall hälften av skottkärrans ursprungliga innehåll.

Det finns två stall här på gården med vardera 10 och 14 boxar. Det ”nya” på 10 boxar byggde vi i det tidigare mjölkrummet för cirka 20 år sedan och det ska nu hyras ut till annan verksamhet. Därför håller vi på och renoverar det ”gamla” stallet tvärs över gården dit jag ska flytta över permanent.

Det stallet är smart uppbyggt i flera olika sektioner sedan tidigare vilket har blivit extra aktuellt nu i dessa tider. Det blir inte några förändringar i layouten men några bekvämligheter ska tillföras. Inga guldknoppar och glänsande stallinredning utan allt fokus ligger på att få det så arbetsvänligt som möjligt – och just gödselplattan är det jag ser fram emot mest!

Hela stallet har en lätt lutning ut mot plattan och tömningen av skottkärran sker från en lastkaj. Det är så ergonomiskt som det kan bli om man nu bortser från maskinella lösningar. Jag tror verkligen att det kommer bli toppen i slutändan. Just nu följer jag slaviskt ”Bygga och renovera stall”-gruppen på Facebook där man kan få massor av bra tips men om ni sitter och håller på någon smart lösning så får ni mer än gärna hojta till!

/Kristina


Kristina Warg
10 mars 15:05

Kristinas blogg: ”Accepterad eller premierad – det är upp till var och en”

Kristinas blogg: ”Accepterad eller premierad – det är upp till var och en”
Kristina Warg funderar över det mesta i ridsportens värld. Foto: Lina Nydahl

Nu under pandemitider och tävlingsstopp är det lätt att tappa motivationen och orken. Men när man hör om hästarna som dött i Valencia och även nyheten att Fredrik Jönssons fantastiska Cold Play gått bort, ja då får man lite perspektiv.

Det gäller att ta tillfället i akt att glädjas åt de små sakerna som gör en glad i vardagen, som varje gång man får sitta på en häst som gör ett bra språng eller varje gång man hör hästarna lugnt tugga sitt hö i boxen.

Utöver Covid och EHV-1 så har väl veckans snackis varit bruksprovet och de nya bestämmelserna med accepterad och premierad nivå. Mycket har handlat om att det skulle vara en låg nivå på de accepterade hingstarna och att detta på sikt skulle kunna ha en negativ effekt på aveln.

Jag tycker att Johanna Sällberg i sin blogg tog upp ett högst relevant problem att det kan urvattna den statistiska möjligheten att utvärdera de yngre SWB-hingstarna då det potentiellt blir färre avkommor per hingst. Själv tror jag dock att omdömena i sig har en inverkan på hur fördelningen av ston kommer bli mellan de nygodkända hingstarna.

Valfrihet är heller inget vi saknar i dagsläget. Eftersom vi även tidigare kunnat betäcka med de flesta hingstarna via ett-sto licens, så länge de är accepterade i något godkänt avelsförbund, så innebär inte det nya systemet någon marginell förändring avseende det totala utbudet hingstar. Däremot gör det desto mer för att uppfödarna ska kunna ta ett informerat beslut.

Efter att ha sett hingstarna och läst omdömena tycker jag att det är ganska tydligt vilka som på sikt kan vara aktuella för toppsporten och vilka som har väldigt liten chans. Om någon sedan vill betäcka med hingstar som bedömts 6-poängmässigt i teknik och förmåga, kanske för att det är billigt, för att det är deras egen hingst eller för att de gillar hästens temperament eller färg så tycker jag personligen att det ska vara fritt fram.

Avkomman från det beslutet kan ju av slump bli en bra hopphäst ändå, precis som när vi betäcker med etablerade prestationshingstar vet att det kan bli både flipp och flopp även om sannolikheten för framgång är högre.

Det faktum att El Barone endast uppnår accepterad nivå tycker jag ytterligare påvisar nyttan av det nya systemet. Det är en eftertraktad hingst såväl här i Sverige som i övriga Europa. Nu når han inte upp till premierad nivå av olika anledningar men vi får ändå en opartisk exteriörbedömning av svenska domare och lite mer upplysningar för att kunna göra ett informerat val.

Summa summarum så tycker jag att förändringen av bruksprovet är till det bättre. Det finns enligt mig några potentiella guldkorn bland de yngre hingstarna som endast uppnått accepterad nivå och att ägarna då får incitament att behålla dessa hästar som hingstar. Antalet ston som hopphingstarna får handlar i slutändan om ifall de eller deras avkommor visar framfötterna på tävlingsbanorna.

/Kristina


Kristina Warg
3 mars 20:18

Kristinas blogg: ”Vi alla behöver tänka över vårt reseupplägg”

Kristinas blogg: ”Vi alla behöver tänka över vårt reseupplägg”
Kristina Warg är bloggare på Ridsport. Foto: Privat

I flera år har jag avundats de som haft möjlighet att ta sitt pick och pack och spendera några av de värsta veckorna på soliga tävlingstourer i södra Europa. Förra året var avundsjukan nere på minimal nivå när folk reste i 4-5 dagar för att komma fram, hoppa en klass och sedan vända hem igen på grund av nya coronarestriktioner. När jag i år ser de fruktansvärda filmerna och läser vittnesmålen från Valencia känner jag en enorm tacksamhet att det inte fanns på kartan att ge oss ut på Europatour för egen del detta år.

Att samla stora mängder hästar på en liten yta är ett dilemma sett till smittorisker.

Det finns en diskussion att föra kring den framtida hållbarheten, sett till såväl miljön som hästvälfärd, i att kuska genom hela Europa för att tävla. Samtidigt är tourerna så mycket mer än bara tävlingar för många av deltagarna. Att samla stora mängder hästar på en liten yta är ett dilemma sett till smittorisker. Men det ger skalfördelar för arrangören och är en stor fördel när det gäller handel och nätverkande, så jag tror att de är här för att stanna oavsett vad man tycker.

Får man dit proffsen för handeln så får man dit amatörerna för upplevelsen på köpet.

Globaliseringen har fört världen närmare och gett oss ett annat perspektiv på vad som är möjligt, vilket jag inte tror att varken covidpandemin eller ett EHV-1 utbrott kan bekämpa på sikt.

Däremot kommer detta kommer innebära förändringar och högre krav på arrangörerna när det gäller smittskydd. Vad jag förstår det så har upplägget för uppstallningen i Valencia spelat en stor roll i smittspridningen, där majoriteten av hästarna stallats upp under ett och samma tält.

Att det i framtiden införs begränsningar på antalet boxar per enhet för att hämma eventuell smittspridning samt öka möjligheterna att separera hästar vid ett utbrott ligger nära till hands.

Jag blir tokig när veterinären vidrör alla hästar utan att desinficera sig.

Här i Sverige tror jag vi har en stor fördel av att vi hade ett förhållandevis kontrollerat utbrott (geografiskt sett) av den neurologiska varianten redan förra vintern. Jag skulle påstå att vi är ganska bra på smittskydd i Sverige, även om det så klart alltid kommer finnas individer som inte tar ansvar. Det knorrades en del över ökade kostnader när Jordbruksverkets bestämmelser för desinficering av tävlingsboxar infördes för ett antal år sedan och det kommer säkert debatteras en del om det införs nya bestämmelser men förhoppningsvis blir det till det bättre. För även om vi ligger i framkant så finns det förbättringsområden!

Ett av dessa är tävlingsbesiktningen. Om det är några som man inte trodde skulle behöva undervisas i ämnet så är det veterinärkåren, men där tycker jag att Ridsportförbundet, eller snarare Jordbruksverket, borde gå ut med ett förtydligande angående vad tävlingsveterinären har rätt att göra. Det känns väldigt snedvridet när man som ryttare måste be veterinären att inte ta på ens häst. Jag blir tokig när veterinären vidrör alla hästar utan att desinficera sig eller använda engångshandskar under tävlingsbesiktningen. Det hör inte till vanligheterna men jag har ändå varit med om det flertalet gånger.

I hästvärlden har vi vår alldeles egna smittskyddsmilis som aldrig är sena att kommentera på Facebook att hela världen borde stanna hemma 24/7, både när det gäller Covid men kanske främst när det drabbar hästarna.

En lösning kan absolut vara att stoppa allt resande och tävlande, men det är en tillfälligt uppbromsande lösning som inte är hållbar på längre sikt. Likt Covid-restriktioner bör det inte appliceras kategoriskt utan där det ger effekt.

I det stora tror jag att vi alla behöver tänka över vårt reseupplägg men framförallt göra förbättringar på tävlingsplatserna och ta oss en ordentlig funderare över vilka beteendeförändringar som kan ge stor positiv effekt. Avslutningsvis så hoppas jag verkligen att hästarna och deltagarna i Valencia får det stöd och hjälp de behöver och att hästarna tillfrisknar och kan få komma hem riskfritt.

/Kristina


Kristina Warg
17 februari 20:29

Kristinas blogg: ”Självklart ska man inte sitta och ta selfies”

Kristinas blogg: ”Självklart ska man inte sitta och ta selfies”
Blågul rosett är alltid trevligt. Foto: Privat

Helgen bjöd på årets första tävling och jag besökte Smedstad Ridsportcenter för första gången. En enormt fin anläggning och väldigt välarrangerade tävlingar! Stora ytor, nytt, fräscht och genomtänkt. I kombination med den proffsiga Östergötlandsmaffian – bland annat Marita Johansson i domartornet och Sara Brink som banbyggare – kan det inte bli mycket bättre.

Helgens observation måste annars vara att något typ av logistikpris bör delas ut till Elin Andersson/Stall Hästkullen med team. Elin stod för 8 utav 38 starterna i 1.00m och 9 utav 75 starter i 110 och ändå behövde ingen vänta. Lite av en Jörgen Larsson 2.0.

För egen del var det väldigt roligt att komma igång med tävlandet igen! Min senaste start var Breeders Trophy i september innan corona satte stopp. Hästarna var fina och framförallt så Fortino kändes helt fantastisk. Fortino SB (f 2015 e Favorit Ask-Orlando, ägare/uppfödare Monica Lindstedt) har jag ridit sedan han var tre år gammal och det är en häst jag hoppas och tror väldigt mycket på!

Han gick väldigt bra förra året och var bland annat placerad i 5-årsfinalen i Falsterbo. Det har varit en del intresse för honom och det gör nog att jag uppskatta att få ha honom kvar i stallet lite extra mycket. Förhoppningsvis får vi möjlighet att visa framfötterna nu under 6-årssäsongen, det kändes i alla fall som att vi var på rätt väg!

Här hemma kämpar 3-åringarna på. Några är fortfarande på vila efter inridning och just nu har jag två i träning. Den ena är väldigt enkel och ska nog ge sig ut på sin första skogstur här efter lite drygt två veckor i arbete medan den andra fortfarande jobbar på att slappna av i hanteringen.

Olika hästar kräver olika lösningar men det är det som är spännande med det här jobbet! Utöver hästarna som har varit på tävling så har jag även varit iväg med mina 4-åringar på en öppen bana. Det är alltid så chockartat som ryttare när polletten trillar ner. De slutar vingla sig fram och hoppar helt plötsligt banor med titthinder och kombinationer som små mini GP-hästar.

Något jag för övrigt tänkte på i helgen är den nya TR-regeln om mobilanvändande på hästryggen. Ofta upplever jag att det är svårt att höra vad som sägs i högtalarna. Ibland anger heller inte speakern startnummer utan endast ryttaren/hästens namn. Då har man inte möjlighet att hålla koll utan att ha memorerat hela startlistan. Har man flera hästar i olika klasser blir det helt omöjligt så för mig är mobilen ett stort hjälpmedel för att ha koll på vilket ekipage som startar och hur jag ligger till tidsmässigt.

I helgen kände jag mig då som en bov de gånger jag tog upp mobilen ur fickan för att kolla in onlinerapporteringen. När jag nu skulle skriva den här bloggen så passade jag dock på att undersöka hur den är formulerad och upptäckte att jag troligtvis inte har läst regeln tidigare. Förbudet gäller nämligen endast när hästen är i rörelse, vilket i och för sig även gäller i mitt fall då jag passar på att kolla hur jag ligger till under en skrittpaus.

Självklart ska man inte sitta och ta selfies eller svara på mail på framhoppningen men jag undrar hur vanligt det är, det är inget som jag har upplevt som ett problem i alla fall. Men det är kanske mer tänkt som en riktlinje än en regel att följa nitiskt?

/Kristina


Kristina Warg
10 februari 20:45

Kristinas blogg: ”Att springa maraton gav mig nya insikter i sadeln”

Kristinas blogg: ”Att springa maraton gav mig nya insikter i sadeln”
Med nya upplevelser kommer nya insikter. Foto: Lina Nydahl

För snart två år sedan sprang jag faktiskt, tro det eller ej, ett maraton! Jag gick in för det ganska seriöst och löptränade 3-4 dagar i veckan under nästan 6 månader efter en vadslagning med min syster. Innan detta så hade jag som mest sprungit en mil, så det var något helt nytt och jag hade aldrig sprungit något lopp tidigare.

Det största problemet var hur mycket tid det tog då jag inte hade tänkt igenom att man måste träna på att springa längre distanser i förväg, eller det faktum att springa de längre distanserna kan ta flera timmar

Men att ha pushat mig själv till max, vilket ett maraton innebar för mig i alla fall, var en häftig känsla. Förutom den självklara nyttan med annan träning utöver ridningen, som förbättrad kondition och ork, så tycker jag att det gav mig fördjupade insikter i träningen med hästarna.

Nu ska inte mina hästar springa långdistanser men det var mycket som hände under resans gång som jag kunde sätta i relation till upplevelser jag haft med hästarna. Att trampa snett någon dag, att överanstränga en hälsena eller att helt plötsligt få en formtopp och tvåmilen känns hur enkel som helst.

Att något kan vara jättekul ena dagen och hemskt nästa dag när man blivit lite stel. Att miljöförändring kan boosta motivationen. Att illasittande utrustning kan förstöra enormt – och att underlaget kan ha en otrolig effekt på prestation och skaderisk. Allt det där låter självklart även i ridsportvärlden men jag tycker att jag fick en ökad förståelse för hästarnas upplevelse när jag genomlevt det själv i något som ändå var en målmedveten ”satsning”.

Under den perioden så hade jag dessutom ett större gäng riktigt begåvade hästar i samma årgång. Av olika anledningar så var fem av stallets dåvarande hästar födda 2015 och gjorde sina fyraårssäsonger. De hade alla lite olika förutsättningar. Några var helt i fas och gick Falsterbo/Breeders medan någon reds in under året och bara hann göra någon enstaka träningstävling – men alla fem hade bra grundförutsättningar.

Oavsett så var det väldigt intressant att ha så pass många hästar i samma åldersgrupp. Det var många likheter mellan min egen maratonträning, som var något helt nytt för mig, och deras första tävlingssäsong som var något helt nytt för deras del.

Det jag la märke till var att jag hade en ny favorit i gänget i princip varje vecka. De hade alla olika formkurvor i sin utveckling och när det kändes hopplöst med den ena så blommande den andra ut, för att sedan byta plats igen några veckor senare när de gick in i en ny inlärningsperiod.

Jag tror att även detta, att hästarna har formtoppar och utvecklas i olika perioder, är något som låter självklart men som det ändå är lätt att kanske missa eller missförstå när man bara har en häst. Det är lätt att man tappar bort sig och ändrar sitt system för att hästen känns sämre under en period, när det egentligen bara är en del av inlärningen – ingen häst har en spikrak utvecklingskurva.

Det gäller att vara uppmärksam på när de behöver vila eller pushas vidare och den balansgången är svår. Är det den första unghästen man utbildar kan det vara viktigt att ta regelbunden hjälp för att göra den bedömningen. Men mitt tips är att tänka på att grundprinciperna egentligen inte skiljer sig mycket från någon annan sport!

/Kristina


Kristina Warg
3 februari 19:05

Kristinas blogg: ”När hindret blir till en fördel”

Kristinas blogg: ”När hindret blir till en fördel”
Det är något speciellt med de lite knepiga hästarna. Foto: Lina Nydahl

Min knepigaste inridningshäst någonsin hade jag förra året. Han var den typen som helst flög hundra meter bort om man nu fick för sig att lyfta handen över midjehöjd. Väldigt rädd för all rörelse och kunde stå som fastfrusen i total skräck för att sedan plötsligt explodera åt olika håll.

Allt vi gjorde fick ganska extrema reaktioner och det var definitivt den häst vi lagt mest energi, tid och tankeverksamhet på. Nu är han turligt nog samtidigt den häst som har imponerat mest i löshoppningen så det motiverade oss så klart lite extra att ta oss igenom en knepig inridning.

Det tog väldigt lång tid att ens få lägga en arm över sadeln. När jag väl hade kommit upp och vant honom vid det momentet så var det väldigt obehagligt att skritta med ryttare. Sedan var det väldigt obehagligt att trava med ryttare. Galoppfattningar var så klart extremt läskiga och rörelsen med ryttare i galopp ska vi ens inte tala om.

Jag vänjer vanligtvis hästarna vid de inledande momenten så som longering och att ha träns och sadel själv men sedan brukar jag ta hjälp vid de första uppsittningarna och fram tills hästarna rids i alla gångarter. Oftast får jag hjälp av Fredrik, som jag har känt sedan jag var i 10-årsåldern då han började sko våra hästar. Fredrik är hovslagare med väldigt mycket hästkunskap och bor sedan många år tillbaka även här på gården.

Han har alltid ställt upp när jag behöver hjälp och idag har vi även ett samarbete där vi äger hästar ihop.  Utan Fredriks hjälp och framför allt hans lugn så tror jag inte att jag hade löst det med denna häst! Det tog tid men tillsammans så redde vi ut det utan att det blev något bakslag längs vägen.

Hux flux nio månader senare så var den här hästen, som kallas för Bello, i helgen iväg på sin första träningstävling och skötte sig helt exemplariskt! Jag ville ge mig ut med honom tidigt för att han ska få chansen att vänja sig vid de situationer som uppstår vid tävling utan att prestationen i sig var viktig, men det visade sig att han hanterade det riktigt bra.

Han hoppade runt felfritt men den stora vinsten var att han var så cool i all hantering och på sin första framhoppning. Vid uppsittning är han nuförtiden min mest väluppfostrade häst som alltid står blickstilla i och med att vi lagt så mycket träning på den biten. Han är fortfarande en väldigt känslig individ men han har numera ett stort förtroende för ryttaren och gör allt vi ber honom om.

Något annat jag tycker är häftigt är hur mycket glädje jag får från en sådan här utveckling! När jag var yngre så fastnade jag nog i att det framför allt var vinster, rosetter och pokaler som gav lycka i den här sporten men jag har märkt att jag känner väldigt mycket glädje och stolthet även från sådana här små framsteg med de yngre hästarna. Speciellt med en knepig häst som man behövt lägga extra energi på och fått ett lite extra starkt band till.

Nu är det extra spännande att få se att den där känsligheten som var Bellos stora hinder förra året kan få komma fram och bli en fördel. Jag har stora förhoppningar på honom och det ska bli väldigt spännande att få komma ut på tävlingsbanorna för första gången till våren!

/Kristina


Kristina Warg
27 januari 20:41

Kristinas blogg: ”Önskar tävlingsarrangörerna hade samma tänk”

Kristinas blogg: ”Önskar tävlingsarrangörerna hade samma tänk”
Rätt förutsättningar på banan är a och o för en lyckad tävlingsstart. Foto: Privat

Nu har tävlingarna öppnat upp för anmälan för oss som är yrkesverksamma! Vi är nog många som är glada för möjligheten att få starta upp tävlingssäsongen men precis som alla andra hoppas jag att läget i världen förbättras och att alla får möjlighet att visa upp sig på tävlingsbanorna snart igen.

I ”min” del av landet startar säsongen med tävlingar på Strömsholm denna helg. Jag valde dock bort den tävlingen till förmån för en träningstävling på min hemmaklubb och jag kommer istället starta upp tävlingssäsongen först vecka 7.

Jag har den stora förmånen att bo nära Södertälje Ridklubb som regelbundet anordnar väldigt trevliga träningstävlingar. Jag har varit där med alltifrån ex-galoppören som omskolats och gjorde sina första hoppstarter i livet till äldre hästar som kanske börjat krångla på olika sätt med sina ryttare. Majoriteten av mina hästar gör dessutom sina första starter i livet just på SRK och det är även ett optimalt sätt för de rutinerade tävlingshästarna att starta säsongen i så tävlingslik atmosfär som möjligt utan den adderade pressen som tävlingsaspekten ger.

Anläggningen i sig erbjuder, som inomhusarrangemang, bra förutsättningar då det finns två stora ridhus som ger goda framridningsmöjligheter. Det är även bra banor, byggda med tävlingshinder vars karaktär anpassas för höjden – men framför allt så är det välorganiserat med bra personer på rätt plats!

Träningstävlingarna på SRK är ett arrangemang där det kommer alltifrån mästerskapsryttare till de som gör sin första start i livet och det händer att vissa hoppar hinder på framhoppningen från fel hål eller inte kan högerregeln, men jag upplever aldrig att det är allt för rörigt eller okontrollerat just för att det finns utbildade personer närvarande.

På framhoppningen står oftast Katarina som lugnt och tryggt styr upp och sköter in- och utsläpp till framhoppningen samt håller koll på alla möjliga ändringar som sker under dagen. Annelie i domartornet är helt fenomenal på att vara organisatör och tillgodose alla önskemål om ändringar och omstarter, agera speaker och samtidigt sköta betalning och skriva kvitton – och så finns hon alltid där för att ge hjälpande förslag när det kör ihop sig för något ekipage.

Det är även inspirerande att se att många ridskoleekipage ges möjligheten att delta och jag ser ofta bra ridning på fina ponnyer/hästar när gäller ridskolans elever. Många av ridskoleeleverna hugger också i under dagen och sköter alltifrån insläppet till banan på ett proffsigt sätt till att bära bort hinder vid dagens slut. Jag har som sagt varit där med alla möjliga hästar med olika problem och alltid bemöts med lugn, förståelse och hjälpsamhet från alla som jobbar med arrangemanget.

De gör alla ett jättejobb med att hålla flytet under dagen och samtidigt hålla god stämning. Det är en atmosfär där det är okej att göra fel men möjligheten ges alltid till att göra om och göra rätt. Det är otroligt utbildande för såväl unga ryttare som för unghästarna och jag önskar att tävlingar upp till regional nivå, och generellt de flesta unghästklasser, kunde ha samma tänk. För unghästarna vill jag ha ordentlig marklinje, lite karaktär på hindren med riktiga infångare och inbjudande anridningar – men framför allt vill jag ha möjligheten att ge min gröna häst tid att slappna av inne på banan.

Jag förstår att det är svårt att individanpassa i tävlingssituation där vi har ett tävlingsreglemente att följa och då anpassning för ett ekipage kan ändra förutsättningarna för nästa ekipage. Generellt hade jag dock önskat att det är den inställningen man ska sträva efter, att i lätta klasser (upp till 1,20) vara mer flexibel för att ge ekipagen så bra förutsättningar som möjligt att lyckas.

Det värsta jag vet är när man åker på mindre tävlingar med unghästar och inte får vara inne på banan samtidigt som ryttaren innan rider och sen så ger domaren startsignal direkt vid insläpp. Ibland förväntas man starta samtidigt som föregående ekipage ska gå ut ur ridhuset och dörrarna står öppna.

Jag upplever att det framför allt är hos lokala och regionala arrangörer (1-2* enligt nya reglementet) det slarvas med detta och det leder till ökad spänning och hets hos såväl de orutinerade hästarna som hos de orutinerade ryttarna. Självklart ska varken träningstävlingar eller tävling bli någon skyddad verkstad där man tar bort allt som möjligtvis kan skrämma en häst, men det är inte samma sak att ha lite tittiga utfyllnader i hindren som att skapa en stressande miljö.

Jag jobbade under några år i Tyskland och där har de alltid uppsutten bangång på A-nivå (klasser upp till 1,05). De yngsta hästarna som var ute på sina första starter i livet gavs alltså möjlighet att i god tid få komma in på banan under ordnade former och ta sig en titt på alla hinder. Det är något som många av de större tävlingsarrangörerna tagit efter här i Sverige, till exempel hos Norrköping Horse Show, Sundbyholm, och så vidare.

Själv tycker jag att det borde uppmuntras även i klasser på låg nivå för yngre ryttare, just för att de ska ges tid till att slappna av inne på banan tillsammans med sin häst eller ponny.

Några generella tips till de som ger sig ut på sina första träningstävlingar är att först och främst välja ett arrangemang som man har hört gott om. Prata med er tränare eller andra runt om kring er och hör er för vad som skulle vara passande för er som ekipage. Det behöver inte på något sätt vara det flashigaste eller största men det bör vara välorganiserat av kunniga människor.

Nästa tips är att andas och ta god tid på er! Man ska självklart inte rida fram sin häst för länge men det är aldrig fel att skritta fram riktigt ordentligt för hand för att såväl häst som ryttare ska få tid att slappna av.

Skapa förutsättningar för att lyckas genom att vara på plats i tid och vara ordentligt förberedd. Ta god tid på er till såväl framskrittning och framhoppning som inne på banan innan ni går över startlinjen – och kom håg att ha kul!

Här är en start från förra året.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Kristina Warg (@kristinawarg)

/Kristina

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 118 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden