Ridlärarbloggen om hur motivation för ryttare kan se olika ut 

I stallet möts en stor variation av personer som alla har ett eget sätt att motiveras till hästarna och miljön. 

Vissa elever hjälper jag att hitta rätt genom lek eller skapar bilder för att leda dem till ett visst resultat i ridningen. 

Att tävla behöver inte vara något negativt. Det finns elever som hittar sin motivation i tävlande; det kan vara att under lektion skapa olika förutsättningar för det.
”Vilken volt har bäst fördelning först?”
”Vem gör halt snabbast?”
”Vem kommer först till andra sidan?”
”Vem kan korta trava mest?” 

Jag har även elever som inte rider i grupp men som gillar när jag ”skapar tävlingar” under lektionerna.
Sedan har jag elever som inte alls motiveras av tävling; de har inte ens uppfattat att det går att tävla med hästar. De hittar motivation på andra sätt och jag behöver möta dem i det. 

För ett par år sedan hade jag en elev på ridskolan, Mini-Elsa, med en hjälm lika stor som henne själv på huvudet.
”Vet du, Lollo”, sade Mini-Elsa. ”Min mamma har sagt att om jag gör som du säger på lektionen idag så kommer jag få köpa TVÅ toasts i kafeterian!”
”Orkar du verkligen äta två stycken toast?”
”Nä, men den andra får jag nästa vecka.” 

Efter lektionen ser jag hur Mini-Elsa kliver ut ur kafeterian med en stor toast, som hon bär med båda händerna. 
”Lollo”, säger hon med ett stort leende. ”De har väldigt goda toasts här på ridskolan.” 

Det finns elever där jag frågar mig själv, varför de fortsätter rida varje termin. De gråter, de är rädda, de står still på mitten och trots många års lektioner så tycker de fortfarande att det är läskigt. Ändå fortsätter de i flera år. Det har hänt att ridskolehästar stått still i 60 minuter och föräldrar förtvivlat försökt få sina barn att vilja åtminstone skritta ett varv runt fyrkantspåret med ledare. Nä, säger barnen med sammanbitna läppar. 

Det mest fascinerande är att många år senare så rider samma elev i ridskolans tävlingsgrupp och är en av våra mest lovande ryttare. 

Det behövde bara ta lite tid. 

Elever som åker av närmre hundra gånger på bara ett år. Men som reser sig upp, torkar tårarna, spottar ut grus ur munnen och borstar av ridbyxorna; för upp i sadeln vill de igen. 

Jag har haft elever som varit rädda för hästarna, trots att jag erbjudit mig att hjälpa dem. Nio år gammal kunde hon istället stå i stallet och sopa, putsa träns och kratta grus i flera timmar. Det var egentligen inte hästarna som var det betydande. Stallet gav henne en paus en gång varje vecka; en paus från att vara lillasyster till en väldigt sjuk bror på sjukhuset. 

Och elever som varje vecka, år in och år ut, sköter sin favorithäst. Trots att favorithästen inte tycker om att bli borstad. 

Hästtjejer och hästkillar, de finns på riktigt. Och i fredags sprang en av dem nedför backen till ridskolan.
”Vad gör du här”, frågade jag.
”Jag har håltimme i skolan så jag tänkte hjälpa till att ta in hästar från hagen, innan min nästa lektion börjar. Då hinner jag schamponera hästen som min kompis ska tävla, så vi har mer tid över ikväll till att få henne fin till imorgon.”

/Louise

Efter en lång sommar så var min känsla inför hösten att ”inga problem, vinter är ju inte särskilt jobbigt”.

Det visade sig att jag glömt bort hur det är att frysa. Hur mörkt det är när solen slutar lysa. Hur lerigt det blir. Och hur jobbigt det är att pulsa i snö. Och hacka sönder is.

”Det är lugnt, jag låter hästarna vila på vintern.”
Till viss del låter jag också mina hästar vila på vintern, så som många andra gör. Mina hästar har tillgång till stora hagar, men det gör det ju inte självklart att de faktiskt rör sig tillräckligt mycket.

Vintern kommer med många överhängande risker. Får hästarna i sig tillräckligt med vatten? Jag behöver arbeta för att minska kolikrisken, med hjälp av motion, extra mash, salt och granris i hagen för sysselsättning.

Det är lätt att glömma bort ibland vad man har; fokus hamnar ofta på det man inte har.

Jag åkte till ett stall för att ha lektion för Edith och hennes ponny. Vi drunknade i blöt snö, tårna frös och det blåste på tvären. Ediths ponny tänkte verkligen ”crazy horsepeople” och hade hellre varit kvar i stallet.

Utan tillgång till ridhus stod vi där på en ridbana i svag belysning som bara tillät skritt.
”Var är alla andra ryttare”, frågade jag Edith.
”Hemma!” blev svaret.

Jag insåg att det var ju såhär jag hade det under mina första nio år som hästtjej.
Vintermånader utan ridhus. Ibland tillät underlaget trav och galopp, men oftast blev det bara skritt. Kanske lite mer vilodagar då än sommartid.

Vi red dressyr i skritt på en isig ridbana. Det blev mycket barbacka, passade på att öva voltige i skritt och annan balansträning. Jag var med på hoppkurs och behövde rida dit. Det tog en timme enkel väg att skritta till ridhuset. Efter avslutad träning skulle jag fika min medhavda matsäck men den var då djupfryst och gick inte att äta. Så jag skrittade hem igen, värmde fingrarna innanför jackan och ponnyn hade istappar runt mulen.

Jag har aldrig haft rinnande vatten i det stall jag hade min ponny, vi bar alltid vatten till stallet. Störst problem hade vi med torvbalarna som frös vintertid. Jag behövde planera ett par dagar i förväg innan det behövdes strö, så balarna skulle hinna tina i pannrummet (som låg i källaren på vårt hus).

Men en vinter kom så mycket snö att pannrummet var igensnöat. Då gick snön på gräsmattan upp till midjan på mig – jag fick knuffa torvbalen framför mig, upp på altanen och sedan förvarades den i vardagsrummet tills användning.

Jag minns många gånger då vi trotsat snöstorm – siktet var bara inställt på att komma iväg på tävling. Crazy horsepeople, som sagt…

Jag tänker hur hästarnas värde ibland inte stämmer överens med vad de är värda. Det vill säga, många hästar har ett stort värde att ge men skulle inte vara så mycket värd i försäljningspris på marknaden. 

Ridskolor och andra verksamheter byggs upp av hästar som är ovärderliga. De kommer kanske inte bli några tävlingshästar på mästerskap men de kommer skapa grunden för många ryttares ridglädje. 

Andra hästar spås en lysande framtid som tävlingshästar, men kanske aldrig når hela vägen av flera anledningar. Men varje häst har möjlighet att fylla ryttares och hästmänniskors kunskapsbibliotek. 

Jag har funderat över vad skillnaden är mellan en utbildad och en outbildad häst. Den outbildade hästen har inte kommit upp i samma antal upprepningar som den utbildade hästen. 

För att nå ett bra resultat krävs upprepningar av bra saker. Hitta vägar att skapa avspändhet istället för spänning. 

Hur många gånger har vi råd att göra fel? Ju känsligare häst desto färre förlåtande misstag finns det utrymme för.

Har vi råd att inte ta hjälp från de som kan? Har vi råd att göra fel? Och varför prova sig fram genom misstag, när vi når snabbare resultat genom rätt metoder från början? 

Målet måste alltid vara att landa i harmoni på ett tryggt sätt för både hästar och hästfolk. 

När jag ser tillbaka på resan jag gjort med en häst, så inser jag hur mycket tid det tagit att nå dit man står. Att alla tusen upprepningar, timmar och all energi tagit oss dit.

Arbetet att skapa en utbildad häst ska inte underskattas och är sällan helt enkelt. Ja, det arbetet kommer kosta och en ”ofärdig häst” kommer kosta mindre; men en befäst utbildning innehåller ett värde. 

De ridpass vi lägger ned varje vecka är arbete som leder till målet. För en häst utbildas inte av sig själv, där den står i stallet eller hagen och väntar på att vi ska arbeta den.

Hufvudsta Ridskola ligger fyra minuters promenad från närmaste tunnelbanestation. En anläggning som hyser 43 hästar och arbetar med de förutsättningar som ges. 

Ridskolan som tillflyktsort är omringad av höghus. ”Skogen” som vi rider i består av en dunge på tio träd. Varför ska det finnas en ridskola som inte är belägen ute på landsbygden? Varför ska vi få finnas? 

Vi lever i känslan att omvärlden blir mörkare. Mer krig, mer våldsamheter, mer oroligheter. Samtidigt ökar antalet barn och ungdomar som väljer att lägga sin tid på ridskolan. 

Andra aktiva i ridsporten pratar om minskat engagemang och minskad vilja att hänga i stallet. Samtidigt upplever vi motsatsen. 

Varje dag har vi många barn och ungdomar på anläggningen. De vill sköta hästar, hjälpa till, hjälpa elever, hänga i teorisalen, umgås i kafeterian och sitta på läktaren. 

Det ger oss nya problem och nya punkter att ta upp på personalmöten. Hur mobiliserar vi de här barnen? Hur välkomnar vi att de är här, utan att de ska behöva vara i vägen? Hur bibehåller vi säkerheten?

Vi vill ju att de är hos oss. Vi vill att de engagerar sig. Men hur ska vi i personalen känna oss tillräckligt tillgängliga? 

Föräldrarna vill att barnen rider fler gånger i veckan. Föräldrarna vill gärna att deras barn är hos oss. Många av dessa ungdomar är i stallet på helgerna – från det att vi öppnar till att vi stänger. 

Några av dem är medlemmar i klubben utan att rida lektioner överhuvudtaget, så det är inte ridningen som gör att de vill vara hos oss. Det är något annat som lockar dem till att vara hos oss. 

Såklart att barnen och ungdomarna ska vara hos oss. För vad är deras alternativ? Vi kan skapa en meningsfull och viktig fritid för dem. 

Idag har vi inte alla svar på exakt hur vår verksamhet ska se ut i framtiden, men som ridskola erbjuder vi något viktigare än bara ridlektioner. Och vi vet säkert att vi behöver hjälpas åt: personal, ridklubben, ungdomssektion, föräldrar och elever.

Annars kommer vi inte räcka till.

Jag bad en av mina elever, Klara Burvall, att skriva en text om vad ridskolan betytt för henne. Jag är jätteglad att Klara velat dela med sig:

Ridskolan har alltid betytt mycket för mig genom alla år; ända sedan jag började rida för nästan tio år sedan. Då var jag väldigt blyg och hade svårt att prata med andra.

Men det gjorde ingenting; för hästar behöver jag inte kommunicera med genom ord. Med hästarna är det mitt kroppsspråk som dom kommer förstå och reagera utifrån. Hästarna betyder otroligt mycket för mig: det har för mig varit en anledning att fortsätta oavsett hur rädd jag känner mig ibland.

För några år sen (när jag inte hade ridit så länge) gick jag och en häst omkull. Båda klarade sig fint, men sedan fortsatte en period där jag hann se andra ryttare ramla av. Det byggde upp en rädsla; plötsligt var inte ridningen lika rolig längre.

Lektionerna bestod mer av att jag stod still på mitten med tårarna rinnandes.
Lollo och mamma diskuterade fram en lösning som skulle kunna fungera. Jag skulle få rida en ponny, Woody, som för alla andra inte såg så mycket ut men hon var guld värd. På hennes rygg var jag fortfarande osäker men samtidigt kände jag mig väldigt trygg, jag litade på henne.

Samtidigt skrev jag brev till Lollo, för att prata var fortfarande svårt. Jag fick chansen att uttrycka mig genom ord om hur lektionen hade varit.

Vid slutet av terminen så red jag igen en lektion jag hade missat. Men trots att jag fick en annan häst (lite piggare än Woody som jag då ridit varje vecka i ett halvår) så hade lektionen inte kunnat gå bättre. Jag skrev det i brevet som Lollo skulle få veckan därpå och sista lektionen för terminen fick jag samma häst: jag var inte alls lika rädd längre.

Rädslan har slagit tillbaka flera gånger, ibland under en längre period. Men jag har alltid haft motivationen till att fortsätta även när det känns som absolut jobbigast. För ridlärarna har stöttat och peppat mig genom hela resan. Jag har haft kompisar och såklart har jag haft hästarna runt mig.

Nu flera år senare är jag i stallet så ofta jag kan för det är där jag hör hemma. Hästarna finns där och kompisarna finns där. Det ger mig en möjlighet att glömma vardagen, skolan och alla prov. Nu har ridningen blivit mycket roligare även om den “skräckslagna kaninen” (som Lollo brukar uttrycka det) ibland kommer fram.

Som person har jag utvecklats ganska mycket; från att knappt våga säga ett ord till att nu våga prata mycket mer. Det är tack vare ridskolan. För mig är stallet en plats där man kan vara sig själv, vara med hästar och kompisar. Det är en plats med mycket gemenskap, skratt och minnen som finns med mig för resten av livet. 

Sommaren när jag var arton år så åkte jag till England för att jobba i ett tävlingsstall. Det blev veckor som på flera sätt betytt mycket för mig; för att sammanfatta det så skulle det behövas fler blogginlägg. 

Så här i oktober minns jag tillbaka på Rye, en häst jag mötte i England. 
En mager, bortglömd häst i en hage. Vad fastnade jag ens för? Jag vet inte. Men jag minns telefonsamtalet till mamma, där vi pratade om möjligheten att jag skulle ta med hästen hem till Sverige. 

Några minuter efter avslutat samtal ringde mamma upp igen. Hon hade hittat en transportör som kunde köra hästen från England. 

Varför var jag redo att köpa hästen? Det skulle i så fall bli min första egna storhäst. Hästen ägdes av Susan (som egentligen heter något annat) och hon hade varken tid eller ekonomi till att ha en häst. Hon behövde bli av med utgifterna för sin häst. 

Rye hette egentligen Ri-Tachie v/h Kastanjehof. Han var ett belgiskt halvblod efter Landetto – Pachat, tretton år gammal och 177 cm hög.
Susan hade fått Rye i födelsedagspresent av sin pappa när hon fyllde fjorton år. Han hade köpt en ung, lovande hopphäst från Belgien och för Susan gick en dröm i uppfyllelse. 

Hon ägnade all sin tid till hästarna och Rye var en möjlighet till hennes satsning. När Susan slutade skolan så började hon arbeta i stall som hästskötare vilket hon trivdes med. 

Men det var tajt ekonomiskt att bekosta både hennes egna utgifter och kostnaderna för hästen. Inte blev det enklare av att Susan blev en ung mamma till sina två döttrar. 

Hon kämpade för att räcka till och varje dag cyklade hon emellan stall, förskola och hem. 

Susan kände förtvivlan inför att sälja Rye. Det skulle innebära att säga farväl till så mycket. Hon ville inte säga ja till att sälja. Samtidigt som det var svårt att betala alla räkningar. 

Min chef på stallet i England pratade med Susan.
”Det bästa beslut du kan fatta är att sälja Rye till Lollo. Titta på din häst, han är bara skinn och ben. Vad är det för liv du ger honom? Ingen annan kommer vilja köpa honom och han kommer aldrig kunna få ett bättre hem än hos Lollo.”
Min chef gjorde sig nästan osams med Susan som inte kunde få stopp på sina tårar. Idag inser jag hur ont det måste ha gjort för Susan att inse vad som var rätt beslut. 

Jag skrev på papper och blev ägare till Rye. Våra sista dagar i England red vi ut ensamma i nationalparken som omgav stallet och mötte vilda New Forestponnyer. 

Rye kom hem till Sverige någon månad efter mig. Mamma hade oroat sig i veckor om vi skulle behöva såga upp en större öppning i stalldörren, eftersom Rye var större än de ponnyer vi då hade. 

Vi åkte till Örebro för att hämta Rye som kom med en stor lastbil. Mannen som kört Rye berättade att den unga kvinnan som lämnat över grimskaftet i England, hade varit helt otröstlig när hon sade farväl till sin häst. 
Rye klev snällt på vår hästtransport och stannade när huvudet nådde hönätet; då stod halva kroppen fortfarande kvar utanför transporten. 

Det oroade mamma att han var så tunn när han kom hem till oss; jag berättade att han var nu mindre tunn än när jag först mötte honom i England. 
Vad hade vi tagit hem egentligen? Rye luftsnappade (en form av krubbitning) och hade shivering (svårt att lyfta bakben eftersom bakbenet börjar skaka väldigt mycket). Men han var lika snäll som han var stor och det var något med honom som jag tyckte om. 

Jag lade ned mycket jobb på att fodra upp Rye och träna igång honom. Han var alltid vänligt inställd och följde med oss allt möjligt. 
Vi åkte på meeting i Dalarna, träningsläger, fälttävlanskurser och han var med mig på utbildning till ridlärare i Linköping. Han ställde upp när jag tävlade hoppning, han gav mig vingar och visade hur vändbar han var trots sin stora kropp. 

Vi var redo att ta nästa steg och utveckla vår hoppning vidare, när han visade något annorlunda hemma under ridpasset. Det visade sig att det inte bara var ett obotligt fel på bägge framhovar, utan tre fel på bägge framhovar. 
Oklart hur länge han haft det, men tre dagar tidigare hade han med stort hjärta hoppat till sig en andraplats med mig i sadeln. 

Rye fick en sista sommar hemma med smärtlindring. Men han föll ur; blicken var fortfarande levnadsglad men kroppen orkade inte längre. 
En sista morot, en sista klapp och det gjorde ont att se honom skritta iväg med spetsade öron en sista gång tillsammans med en vän till familjen. För ingen av oss orkade vara med vid slutet. Rye betydde mycket för mig och min familj. 

Älskade Rye. Tack för alla fina minnen och glädje du gett mig in i hästlivet. Idag hade jag säkert gjort många saker annorlunda men jag ångrar inte tiden med dig.

Jag bad tjejerna i Stall Grana Ponnyteam att prata ihop sig om tips för att bygga bättre sammanhållning och kompisanda i stallet.

Ponnygängets tips till bättre teamkänsla:

1. Säg hej när ni ser varandra i stallet. Det är ett enkelt sätt att få andra att känna sig sedda.
2. Följ med när kompisar tävlar; du kan erbjuda dig att hjälpa till och vara groom samt stå på läktaren som hejarklack. 
3. Stötta och lyft upp varandra när det inte går som tänkt. Försök hjälpas åt att hitta det positiva när det inte går bra,  till exempel kan känslan vara viktigare än resultaten.
4. Spendera tid tillsammans utöver att rida ihop. Det behöver inte vara mer avancerat än att samåka till stallet, göra stallsysslor ihop eller smörja träns tillsammans.
5. Våga be om hjälp. Något som du tycker är svårt, kanske stallkompisen tycker är enkelt och kan ge dig förklaringar och tips. Hitta varandras styrkor och svagheter; arbeta med att inspireras av varandra istället för att vara avis.
6. Stanna kvar en extra halvtimme för att hjälpa eller vänta på den som har träning sist. Nästa gång är det du som står själv i stallet när det är mörkt och då kommer du att uppskatta sällskap. 
7. Följ med på borta träning! Det är inte bara en träning som du lär dig massor utan samtidigt visar du engagemang. Din kompis kommer känna sig uppskattad och sedd av att du vill följa med. 
8. Önska varandra lycka till innan träning och tävling. 
9. Fråga andra hur de tyckte träningen var. Det kan ha sett bra ut men kännas dåligt och tvärtom; ett tips är att prata och analysera tillsammans!
10. Hjälp varandra. Om det är stopp i trafiken på väg till stallet så att kompisen blir sen, kan du börja borsta deras häst inför träning eller hjälpa till med mockning. Då slipper ni stress och förseningar. 

Inspirationen kommer från Sara W, Agnes, Alma, Emmie, Sara J, Tilda, Madde, Vendela och Fredrika!

Vill du se hur våra veckor i Stall Grana Ponnyteam ser ut? Följ oss på Instagram @stallgranaponnyteam2023.

Vi kommer alltid tillbaka till hur vi behöver anpassa oss efter att hästarna är flyktdjur. De är designade för att överleva på prärien. För överlevnad i det vilda så behöver hästarna antingen fly för sitt liv eller samla energi för att kunna göra det.

Vad vi begär är att de ska göra något där emellan; vi vill ha energi när vi ber om det, utan att hästen springer för överlevnad. För att klara sig i det vilda behöver hästarna läsa av energier och kroppsspråk. De lyssnar till vår andning och läser av om pulsen är hög eller låg.

Vi vill ha energi när vi ber om det, utan att hästen springer för överlevnad.

Vi människor lever i vardag i högt tempo och söker oss till stallet för lugn och ro. Vi vill varva ned. Kanske är det ingen slump att vi ofta upplever att det går bättre i slutet av ett ridpass – då vi arbetat kroppen en stund, kommit ned i varv och måste börja ta andetag (för annars faller vi av hästen på grund av bristande syresättning).

Korta, snabba andetag högt uppe i bröstkorgen signalerar risk för fara till våra hästar. Längre, långsammare andetag ned i magen ger hästen ett lugn; ökar vår följsamhet, medvetenhet till ryttarens sits och bättre samspel med hästen.

Jag fick för några år sedan lära mig att galopp är den enda gångart där hästen inte kan hålla andan. I skritt och trav kan hästen välja att hålla andan, detta för att obemärkt kunna smyga förbi rovdjur och faror i det vilda. Galoppen som gångart fungerar som en ”blåsbälg” och gör att hästen syresätter sig automatiskt.

Galopp är den enda gångart där hästen inte kan hålla andan.

Det jag helst vill, är att arbeta min häst i skritt. När den i skrittjobbet ger mig en frustning, är det signalen för att den är redo att gå vidare till trav. När samma frustning sker i trav så är det hästens signal till mig att vi är redo för galopparbete.

”Min häst blir jättespänd på tävling!”
Ja, jo, eller en kombination av tävlingsnerver hos både häst och ryttare.

”Du skulle sett oss på framridningen, där var det jättebra!”
Hur kommer det sig att alla ”som vinner framridningen”, sjunker många procent i resultat på väg in på tävlingsbanan? Det är som att 15% dunstar bort på den lilla skrittsträckan mellan framridning och tävlingsbana.

Mina senaste tre dressyrstarter har varit ett experimenterande. Vilket upplägg behöver vi hemma? Hur mycket tid behöver vi på tävlingsplatsen? Vad behöver jag göra på framridningen? Hur ska jag invänta min startsignal?

Jag kom hem med fler svar från min tävling i lördags. Vi gick in på banan och började direkt galoppera. Efter ett och ett halvt varv fick jag den frustning som jag behövde – sedan var det bara att rida.

Vad behöver mina elever – det är frågan jag ställer mig själv varje gång jag undervisar. 

Jag tror att mitt eget tränande och tävlande gör mig bättre i min roll att undervisa. Det gör att jag kan dra paralleller, hitta exempel och samla nya intryck.

Ofta när jag åker till mina tränare så vet jag vart jag vill men inte riktigt hur jag ska komma dit. Det är deras uppgift att hjälpa mig fokusera på rätt saker. 

Precis som det är min uppgift att hjälpa mina elever att fokusera på rätt saker; det som leder till målet, det som gör skillnad och det som utvecklar. 

Vad behöver mina elever, frågar jag mig själv oavsett om eleven är nybörjare, precis lärt sig rida i alla gångarter, börjar träna lösgjordhet eller tävlar.

För oavsett vilket mål eleven hamnar vid (tävlingsryttare, egen häst, hästar som yrke, duktig ridskoleelev eller bara njuta av tid i sadeln) så är mitt uppdrag detsamma.

Mitt uppdrag är att lära ut god hästhållning och ridning. Mina ryttare ska bli mer lyhörda för hästen, följsammare ridning, ge mindre signaler och ha ett gott horsemanship.

Det ger oss mer hållbara hästar, ridpass där både ryttare och hästar trivs samt ryttare som är bättre förberedda för uppgifter som de möter.

För att vi som övar ska veta vart vi ska, så behövs förebilder. De behövs på närmre håll än i form av Peder Fredricson och Charlotte Dujardin.

För att vi som övar ska veta vart vi ska, så behövs förebilder. De behövs på närmre håll än i form av Peder Fredricson och Charlotte Dujardin.

Förebilderna behövs i vardagen, inte bara med de blågula rosetterna.

De behövs till och från hagen, samt i stallgången. 

De behövs på uteritten och på läktaren. 

De behövs även när de kommer sist på tävling och även när det tar fem timmar att lasta hästen.

Hur ska vi veta hur vi når dit vi vill om vi aldrig ser bra exempel på nära håll?

Vi kan skapa ringar på vattnet. Vi kan göra att fler hästar mår bra och att fler hästmänniskor blir både tryggare och gladare. 

På vägen hem efter en clinic med John Ricketts reflekterade jag över det som han pratat om och visat. Hur viktiga de dagliga rutinerna är, hur tydlighet löser problem, hur vi ska läsa hästen, hur vi ska minska säkerhetsrisker i hantering, kommunikation och hur vi ska bli bättre i vår tajming. John berättade att han lagt ner flera år och timmar på att öva och träna. Han har haft sömnlösa nätter, varit frustrerad och besviken över att inte alltid lyckas.

Jag parkerade bilen utanför mitt hus och styrde stegen mot stallet, fylld med inspiration. 36 hästar skulle ledas in i stallet; det vill säga 36 tillfällen för mig att öva. Läsa häst, lösa situationer och öva min timing. 

36 hästar skulle ledas in i stallet; det vill säga 36 tillfällen för mig att öva.

Därefter skulle fyra av mina hästar promeneras som motion istället för ridning. Slippa sadel, ryttare och bett för en gångs skull men ändå byta underlag för lederna och röra muskulaturen. Jag valde att leda dem två och två.

Jag har mina senaste 15 år varit inspirerad av John. Han har löst så många av mina problem i hästhantering, gett mig en självständig trygghet och förklarat så mycket jag inte förstått tidigare. Han har fått allt att bli så självklart för mig.

Jag har velat dela med mig av det här till andra och deras hästar. Jag har så gärna velat berätta att det finns lösningar som jag prövat på mina hästar. Och det har fungerat!

Till svar har jag ibland fått ”det är inte på grund av det du gjort, Lollo. Det är för att dina hästar råkar vara enkla. Min häst är mycket mer komplicerad än dina.”

Dessa tankar gick genom mitt huvud medan jag gick. I mörkret, det regnade och en häst i varje hand. Tillbaka till stallet igen och hämtade nästa två. 

Ingen av de fyra hästarna jag promenerade försökte kliva på mig, skyggade för skuggor, drog iväg mig, släpades efter mig eller stannade plötsligt. Istället marscherade de med avspända steg och öronen framåt. Vi hade en tyst överenskommelse om att vi litade på varandra.

Istället för att berätta vad John lärt mig, kan jag berätta vad jag sett. Vilka skillnader jag sett.

Med Johns hjälp fick jag en bättre förståelse för Portos. När John första gången mötte oss fanns inget samspel, bara en stark missförståelse och en hög energi från två håll som försökte göra rätt men allt blev bara fel. John förvandlade oss. Portos kunde i slutet av vår resa följa minsta rörelse jag gjorde med axeln, jag behövde bara lägga en blick på hans bakhov för att han skulle flytta den. 

Han kunde galoppera lös i ridhuset i full galopp, sänkte jag min ena axel tvärstannade han och vände sig om mot mig. Såg rakt in i mina ögon.

När Imma kom till oss var hon svår att fånga i boxen. Kände sig långt ifrån trygg i alla situationer, blev lätt spänd och reagerade starkt på förändring. Med sättet John lärt mig, kunde jag få Imma till att ”be soft and listen”.

Det naturliga för en häst i det läget är att fly, följa den som springer. Det gjorde inte Imma.

Beviset fick jag på en framhoppning i ett stort ridhus då min 10-åriga elev red Imma. En ponny skickade av sin ryttare och satte av i sken mot utgången. Drog förbi Imma i högsta fart, snett bakom henne. Det naturliga för en häst i det läget är att fly, följa den som springer. Det gjorde inte Imma. Hon stannade och inväntade vad hennes ryttare ville att hon skulle göra.

Jag minns när vi var med Czardas, 4år och 165 cm hög, på sin första hopptävling. Min mamma ledde honom medan jag gick banan inne i ridhuset. Då hör jag hur en fyrhjuling drar förbi utanför ridhuset i full fart, med en tom vagn bakom som skapade ett väldigt oväsen på väg dit Czardas var.

Jag skyndade ut ur ridhuset ifall Czardas skulle bli skrämd, min mamma har svårigheter med sitt ena ben och är inte så snabb att flytta sig om hästar skyggar.

Längre bort på stallplanen passerar fyrhjulingen förbi Czardas som mamma står och håller. Jag ser på hela Czardas uttryck; ”det här är en ny situation och jag vet inte hur jag ska reagera, men jag står still tills någon säger vad jag förväntas göra.” 

Då kunde jag slappna av, han tänkte inte dra iväg med mamma.

Ibland ser jag inte utvecklingen av allt jobb jag lägger ned.

Ibland ser jag inte utvecklingen av allt jobb jag lägger ned. Då känner jag mig trött, frustrerad och tårarna rinner av besvikelse. I de lägena har John kunnat hjälpa mig och bekräftat – det kommer inte bli 100 % rätt varje gång jag övar men han ser förbättring hos min häst. Alltså är jag på rätt väg.

Jag har tackat John och sagt att de kunskaper jag fått med mig har gjort skillnad. Hans svar var:

”Kom ihåg att det är du som har lagt ned allt arbete. Jag har bara visat dig hur du ska göra. Det är du som gjort skillnaden.”

Oavsett om det är jag själv, John eller någon annan – ibland känns våra försök otillräckliga. Men det är helt fantastiskt för varje gång vi får det att fungera, varje gång vi lyckas.

På jobbet har mina kollegor ett uttryck som vi använder när vi stöter på motgångar med hästarna:

”What would John do?”