Elisabet Hoff: ”Coolast var att hoppa i träskor”

Nu har även Malin Baryard Johnsson tagit på sig en airbagväst. Det kan betyda mycket. Hennes roll som förebild för unga tjejer är i en klass för sig.

Allt som idolerna gör sprider sig neråt. Att rida utan hjälm till exempel, som när jag var ung. Coolast var att dessutom hoppa i träskor (gick att kila fast i stigbygeln) och tugga tuggummi, som jag sett en ung Ted Nätterqvist och hans flickvän Pia göra när jag var hos Dag ”Dadde” Nätterqvist på träning. 

En annan tuff grej var att röka till häst, tills just Dadde berättade om en elev som tappat en glödande cigg in under framvalvet… ”Så tänk på det flickor”, sa Dadde.

Dadde Nätterqvist var under 1950- och 1960-talen internationell mästerskapsryttare, omtalad för sin unika hästkänsla. Han var inte min tonårsidol eller förebild, mer av en överstepräst. Legendarisk. Kontroversiell. Dynamisk. Hans ord var lag och jag red för honom från 1975 och drygt femton år framåt. Det var ingen dans på rosor och i mycket en mental berg- och dalbana. Hans mantran bankades in i ryggmärgen och sitter där än.

Det är därför jag har en sån svår hang-up på hästar bakom hand. Dadde blev galen om vi red så och var tidigt ute med att kritisera ”modern” dressyr. Lika galen blev han om vi gick det minsta före hästen i språnget eller red iväg den före. ”Överfall på diligensen”, skrek han.

Rätt som det var stod han på dyngstacken där på Blädde, arg som ett bi.

Alla till fots var tvungna att titta på dem som red. Varje sekund. Och det gjorde vi, gudbevars. När som helst kunde Dadde peka på en och fråga: ”Hur var det språnget?” Då gällde det att svara rätt. Tack vare den kadaverdisciplinen övade jag upp en blick som jag haft oändlig nytta av, inte minst på pressläktaren.  

På teorin var det förhör på Müselers Ridlära. Ungefär lika svettigt som kyrkans husförhör förr i tiden. Mitt exemplar av boken är sönderläst och fullt av noteringar. Jag tar fortfarande fram den.

Till och med när jag mockar svävar Daddes ande över mig. Rätt som det var stod han på dyngstacken där på Blädde, arg som ett bi. Ett torrt halmstrå och det var bara att lomma tillbaka och göra om. 

Dadde kunde också höja oss till skyarna och då var det inget smicker, även om hans pedagogik i stort var hämtad från militärens hårda skola. Men mot hästarna var han aldrig hård. Aldrig. Det är mer än vad man kan säga om alla gamla storheter.

Tack Dadde. Du formade mitt hästuniversum.   

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 12/2024.