KrönikaSläpp in en häst utan ryttare och se om den hoppar själv. Etologens tv-kommentar var ett lågt slag under bältet – men den missar poängen. Ridsport handlar inte om tvång, utan om samspel som får hästar att vilja flyga, menar Elisabet Hoff i den här krönikan.
Elisabet Hoff: ”De mjuka frågorna gör ridsporten unik”

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.
Redan prenumerant?
Aldrig skapat ett digitalt konto?
Släpp in en häst utan ryttare på tävlingsbanan och se om den hoppar av sig själv. Det föreslog en etolog i en tv-debatt om ridsport för en tid sedan, där frågan om hästar tycker om att tävla kom upp.
Ridsportens två representanter såg ut som fiollådor. Tacka fan för det. Det var ett lågt slag under bältet, oväntat, ovetenskapligt och svårt att bemöta seriöst i debattens sista sekunder.
Det är för mig en gåta hur en etolog, en djurbeteendevetare, inte kan se hur det lyser av livsglädje om vissa hästar på tävlingsbanan. Ta till exempel For Killy (Amanda Landeblad) och Comme Tessa (Erika Lickhammer van Helmond). Det är två ston som varit extremt svåra. Den enda hyperkänslig, den andra aggressiv. Men med rätt ryttare, fingertoppskänslig träning och kärlek har de kommit ut som stjärnor i världscupen. Tvång hade inte funkat. Det tar jag gift på.
Men som svar på tv-etologens frågeställning. Hästar tänker inte som människor. Självklart hade inte ens dessa två hoppglada ston hoppat ensamma utan antagligen förvirrat ställt sig vid utgången. Det är som med agilityhundar. Ingen kan väl påstå annat än att de älskar agility, just för att de gör det tillsammans med sina människor.
Men inget är svart eller vitt och man kan verkligen undra varför en del tävlingshästar ställer upp som de gör. Det är så det är med hästar. Utöver gemensamma grundläggande behov och instinkter finns det lika många varianter som det finns individer. Ingen är den andra exakt lika.
Inte ens John Whitaker kan säga vad det är som gör en stjärna. Det enda han är säker på efter alla sina år är att det inte finns något mönster. Det är väl därför vi hästmänniskor aldrig tröttnar.
Ridsporten mår bra av mer vetenskap. Okunskap är hästarnas värsta fiende, näst ren elakhet och girighet. Men det är de mjuka frågorna som gör sporten unik, som gör hästlivet värt att leva. Det är också en fråga om krass överlevnad.
Dressyrens nya lagledning, Stefan Jansson och Marianne Lilja Wittbom, är inne på den linjen. De vill implementera ett nytt mindset kring hur dressyrhästar tränas. Harmoni och mjukhet ska ha högre prio än procenten. Det låter lovande. Och det kan lyckas. För äntligen är dressyren, den mest konservativa av sporter, öppen för nya tankar.
Ett tips på förebild är franska Pauline Basquin. Hennes telepatiska samspel med Sertorius de Rima är ren magi. En njutning att se. Om dressyren utvecklas åt det hållet ser framtiden ljus ut.
Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 1/2025.
Så arbetar Ridsport
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.
Följ Ridsport på