Ankarcrona om den större galoppen och att bygga ett OS-lag

– Hästen har en motor i varje bakben och ridning handlar mycket om att känna var bakbenen är någonstans, sa Henrik Ankarcrona när han inledde helgens clinic för runt 350 GHS-funktionärer på Billdals Ridklubb utanför Göteborg.

Frågar du ryttarna som rider på toppnivå så handlar prestationen på banan i mångt och mycket om att hålla en jämn galopp från punkt A till punkt B, det vill säga rytmen, menade han och presenterade samtidigt tre grundförutsättningar för att lyckas på banan.
– För det första måste hästen vara framme för skänkeln, motorerna måste vara igång. Därefter är det viktigt att den är rak med lika mycket kontakt på båda tyglarna och att bakbenen driver på jämnt. Hästen måste också vara i balans – annars kan den inte böja ihop bakbenen och få den kraft som behövs för att hoppa de stora oxrarna på GHS.

På clinicen hade Henrik Ankarcrona hjälp av två ryttare, även dessa med anknytning till tävlingsorganisationen på Gothenburg Horse Show. Den ena var ingen mindre än GHS-generalen själv, tävlingsledaren Tomas Torgersen, som red på egenutbildade 6-åringen AC Cinemon, kallad ”Kanelen” till vardags. En stor och ”gänglig” häst som tar lite längre tid på sig för att bli färdig, menade Henrik. Den andra ryttaren var marknadskoordinatorn för GHS, Matilda Ljungberg, som även hon red på en häst som hon utbildat själv – ett 11-årigt sto av mindre modell som lyssnade till namnet Joni van’t Meuleneind.

Fel på banan kan nästan alltid härledas till antingen framåtdrift, vakenhet eller balans.

Uppvärmningen utgick från Henriks tre grundstenar och ryttarna fick först arbeta med att aktivera hästarna i trav genom att hela tiden arbeta med steglängden. Hästen måste kännas vaken och villig både när den kortar och länger steget, menade Henrik.
– Oavsett om du accelererar eller bromsar måste framåtdriften finnas där, det är därifrån som spänsten kommer sedan när hästen ska hoppa. Fel på banan kan nästan alltid härledas till antingen framåtdrift, vakenhet eller balans, sa Henrik.

”Du ska möta upp med höften”

Ryttarna hade lite olika utmaningar under uppvärmningen – Matilda fick jobba lite extra med att länga steget hos sitt lilla sto som gärna ville bli lite kortsprungen, medan Tomas fick arbeta med att korta steglängden utan att tappa drivet hos sin storvuxna fux.

Hur man använder kroppen och hjälperna för att inverka på hästen är viktigt, menade Henrik. Målbilden är att hjälperna ska vara så lätta och osynliga som möjligt. När man tar i tyglarna och rätar upp sig ska man inte övergöra det.
– Du ska möta upp med höften, inte med hela överkroppen. Då blir det bara att du lutar dig bakåt, sa Henrik samtidigt som han demonstrerade hur det skulle se ut med en liten höftknyck.

Ryttarna fick också jobba med hästarna över tre stora serpentinbågar – ”en väldigt grundläggande övning som jag kommer ihåg från B-ponnytiden”, sa Henrik medan hästarna ”slirade” lite på de första bågarna innan ryttarna började få grepp om bägge sidorna.
–  Det här är en perfekt övning för att känna att hästen spårar och att rakheten finns där. Här får man hela tiden se till att yttersidan är med samtidigt som innerskänkeln hela tiden är vårt hemliga vapen. Hästen ska forma sig runt innerskänkeln, sa Henrik och kopplade återigen arbetet till prestationen på banan.

– Om vi inte kan ha hästarna raka fram till hindret kan de inte stampa av med maximal utväxling – samma sak om de kommer i en sväng och fram- och bakben går på olika spår, då släpps energin ut åt fel håll.

Hästen ska vara framme för skänkeln, den ska vara vaken och i balans, då har vi vad vi kallar för en genomsläpplig häst.

Aktivering av hästen är en viktig nyckel, fortsatte Henrik. Både i form av tempoväxlingar och övergångar – även från trav till skritt.
– När vi gör en övergång från trav till skritt är det lite samma muskler som jobbar som när vi tar tillbaka mellan två hinder.

Dragläget måste hela tiden finnas

Efter väl genomfört travarbete fick ryttare och hästar pusta en stund medan Henrik återigen summerade vad allt handlar om.
– Hästen ska vara framme för skänkeln, den ska vara vaken och i balans, då har vi vad vi kallar för en genomsläpplig häst. Och vi vill hela tiden ha suget framåt, det vi kallar dragläget.

Henrik berättade också om en räkneövning han hade gjort på en stor tävling. Där hade han tagit antalet sekunder det tog att rida grundomgången delat med antalet hinder – och kommit fram till att hästen har 2–3 sekunder på sig mellan varje hinder innan den är uppe i luften igen.
– Det enda man hinner tänka på är åt vilket håll man ska. Drivet, dragläget och kraften i språnget – det grundläggs i sådant här arbete enligt mig. Men det tar förstås lång tid att förfina.

Efter andningspausen var det dags för ekipagen att göra galopparbete med fokus på den större galoppen. ”Var tappar vi oftast galoppen på en bana?” undrade Henrik och svarade själv med en övning där ekipagen fick jobba med att hålla en större galopp även genom svängarna. Hellre tänka lite fram än ”hoho”, instruerade han.
– Det behöver inte bli några motorcykelsvängar, men vill ni möta upp så gör det hellre på långsidan, fortsatte han.

Det spelar ingen roll om det är fyra eller åtta språng mellan, hästen måste först ta tag i nästa hinder, sedan kan man korta upp.

Matilda och Tomas fick även jobba med att hålla samma stora galopp på en stor volt, och det märktes att det var lite ovant till en början. Matilda fick slita lite extra med att få fram underskänkeln och driva på samtidigt som hon fick lätta på kontakten.
– Det är jätteviktigt att träna på att hålla den lite större galoppen, annars hamnar vi bara i den lilla boxen med lite kortare galopp och då kommer vi ingenvart, sa Henrik.

Peder har hästarna framför sig

Efter ytterligare en kort paus och framhoppning, var det slutligen dags för lite regelrätt hoppning där ryttarna fick börja med att flyta på i en naturlig rytm över ett räcke och en oxer med 22 meter mellan. Först kom Tomas på fem ganska jämna språng, därefter red Matilda på sex lika jämna språng. Inför andra vändan ville Henrik att Tomas skulle få ”Kanelen” att bli lite mer intresserad av nästa hinder genom att tänka mer framåt i landningen efter räcket.
– Det spelar ingen roll om det är fyra eller åtta språng mellan, hästen måste först ta tag i nästa hinder, sedan kan man korta upp. Dragläget måste finnas där.

Efter ytterligare ett par vändor på långsidan och några andra hinderkombinationer åkte hindren upp tre hål och Henrik satte ihop en liten bana – med målet att behålla samma steglängd. Här fick Matilda genast lite problem.
– Så fort du ändrar fokus från galoppen till hindret så kortar den steget så här mycket, sa Henrik och måttade upp en rejäl bit i luften med händerna.

Det handlar inte om vem som rider längst serier eller har flest bommar före och efter hindren, det handlar om att hela tiden förfina kommunikationen med hästen.

Efter varsin avslutande runda fick bägge ekipagen beröm av Henrik som verkligen tryckte på vikten av att jobba med galoppen.
– Vi måste jobba mer med galoppen. Titta på Peder, han har hela tiden hästarna så otroligt mycket framför sig – allt handlar om att vara igång och att hålla galoppen. Det är det som skapar rytmen.

– Det handlar inte om vem som rider längst serier eller har flest bommar före och efter hindren, det handlar om att hela tiden förfina kommunikationen med hästen. Det handlar om att rida fram till en bra kontakt, att hästen är framme och att den är rak och i balans, upprepade Henrik sitt mantra.
– Det är varken svårare eller enklare än så. Ridningen är inte så invecklad, det är vi som gör den invecklad genom att ställa massor av frågor till hästarna som de inte förstår, avslutade han sin clinic, men dagen var inte slut där.

Prestationsklimatet är viktigt

Efter kaffepausen var det dags för eftersnack i manegen med en lite småsvettig Tomas Torgersen och Henrik Ankarcrona, som nu är inne på sitt fjärde år som förbundskapten och gör sitt första OS.
– Jag lägger mycket energi på prestationsklimatet i truppen, sa han och liknade laguttagningen vid att ha ”fem klubblag i ett lag”.
Det han menade med det är att ryttarna har sitt team hemma och på tävling, och att det här ”klubblaget” med sitt system och sina befästa rutiner sedan ska ingå i det svenska lagets system. Och här gäller det att känna in var man har alla teammedlemmar så att ”energin i teamet” främjar prestationen, förklarade Henrik.

När fotograferna skulle ta bilder i samband med att jag blev förbundskapten, ville de att jag skulle peka med hela handen – men det är inte jag.

– När fotograferna skulle ta bilder i samband med att jag blev förbundskapten, ville de att jag skulle peka med hela handen – men det är inte jag, berättade Henrik, som har byggt en liten, tajt ledarstab runt sig där den minsta kärnan är han själv och landslagsveterinären Rasmus Westergren.
– Rasmus var bestman på mitt bröllop, så nära är vi. Han är också en fantastisk hästmänniska som jag litar på i vått och torrt. I princip är han som min assisterande coach. Ibland behöver vi inte ens prata, vi förstår varandra ändå.

Måste ha helikopterperspektiv

Det krävs mycket tillit för att komma nära ryttarna och ”få vara en del av deras klubblag”, fortsatte Henrik. Något som han har försökt bygga upp genom att finnas för ryttarna året runt, inte bara när det är dags för Nations Cup och OS. Bästa stället att komma ryttarna lite inpå livet är faktiskt på tävling, menade han.
–  Då finns det lite dötid då jag kan fånga dem. Alla ryttarna är otroligt intresserade av att diskutera och analysera för att det hela tiden ska gå bättre.

Jag tror att ledarskap handlar om att ge och att se alla.

Många har frågat Henrik om hans ledarstil genom åren, en fråga som han tycker är svår att svara på.
– Jag tror att ledarskap handlar om att ge och att se alla. I min roll handlar det också om att inte vara den som har tunnelseende, utan den som har helikopterperspektiv. Jag ska vara den sammanhållande länken, sa han.

Laget till OS ska tas ut runt midsommar och förväntningarna inför Tokyo är höga. Henrik har redan varit där en gång och ska dit igen innan det är dags. Det är en lång flygning för hästarna som flyger från Belgien den 26 juli efter en veckas karantän, berättade Henrik och tillade att förberedelserna är i full gång – med stort fokus på att klara värmen och luftfuktigheten på plats.
– Både ryttare och hästar behöver kunna prestera vid en högre kroppstemperatur.

Peder har sagt att han ska bygga en bastu – och värmeyoga är också bra.

Att rida med speciella täcken för att få upp kroppssvettningen hos hästarna är ett sätt att förbereda sig, ett annat är att vänja känsliga hästar som H&M Indiana vid att få iskallt vatten över sig i hinkar, berättade Henrik.
– Peder har sagt att han ska bygga en bastu – och värmeyoga är också bra.
– Det som inte får hända är att vi åker dit och känner att vi skulle haft bättre koll på något.

Snart smäller det

Första stora mönstringen för hästar och ryttare – Gothenburg Horse Show – närmar sig med stormsteg. Om bara fem veckor smäller det, och det kommer både bli en del avsuttet snack och genomgång av det praktiska kring OS samt ett tillfälle att kolla av ryttarnas status.
– En del kanske behöver befästa formen, andra hoppar kanske lite lägre klasser medan det för vissa är hög tid att blomma ut, förklarade Henrik som avslutade med att boosta GHS-funktionärerna som hade lyssnat andäktigt i dryga tre timmar.

– Om man pratar med ryttarna så är Göteborg en av de allra populäraste tävlingarna och har varit så länge jag minns i alla fall. Och jag tror att en väldigt stor del är just funktionärerna. De är där med hjärtat och som ryttare känner man igen dem från år till år.
– Jag tror att det är en av de stora framgångsfaktorerna för GHS, för det finns otroligt många fina tävlingar världen över på fantastiska arenor, men det är ju människorna som gör skillnaden.