Maria Gretzer: ”Ställer vi lika höga krav på vår ridning som på hästen?”

Tycker att vi i grunden har ett riktigt bra system för våra unga hästar i Sverige. Vi har flera valmöjligheter att anpassa och matcha hästarna så att de utbildas och får rutin på bra banor.

Men hur matchar vi våra unga hästar i dag? Jag tänker på alla tävlingar som lockar redan i tidig ålder. Spännande och kul, men det kräver fingertoppskänsla om man vill ha en häst som ska hålla och hänga med även upp i klasserna, om den har talang för det.

Redan för 3-åringarna kan man nu välja att visa på 3-årstest ända in i juni; fördelarna är att de har fällt klart och är fina i pälsen, man kan starta något senare och undvika ridhusträning till stor del, de är lättare att muskla och ser snyggare ut än till exempel i april. Nackdelen är ett ganska sent betessläpp – en kortare betesperiod.

Går vi till 4-åringarna finns det redan mycket mer att välja på än tidigare. Flera olika youngster-meeting, kval till Falsterbo och Breeders med mera.

Jag vill inte påpeka att denna utveckling är fel, men den kräver kunskap och eftertanke. Viloperioderna för de unga hästarna bör inte bli kortare och kortare. Det gäller att ha känsla för att kunna backa av, känna av när hästarna växer, sätter päls, fäller eller bara är allmänt trötta. Det gäller även att de unga hästarna får omväxling och stimulans i arbetet.

För 5- och 6-åringarna höjs kraven. Ställer vi lika höga krav på vår ridning som på hästen? 5- och 6-års-årgångarna är ganska stora, många fina hästar, man ser att aveln verkligen gått framåt. Men sedan plötsligt bland 7-årsklasserna, då är det inte så stora startfält kvar… Vad händer på vägen? Matchar vi fel? Har vi en tillräckligt långsiktig plan? Eller använder vi unghästen som en chans att få rida på de stora tävlingsplatserna?

En viktig detalj för hopphästen, enligt mitt sätt att se det, är att markarbetet måste gå hand i hand med hoppningen. En fara i dag är att talangfulla unghästar klarar att hoppa ganska stora hinder, utan att vara tekniskt klara, tillräckligt gymnastiserade och uppbyggda. Det går ett tag, sedan kommer verkligheten i kapp och det kan till och med vara svårt att reparera i efterhand.

Jag tycker att det är bra och inspirerande att sätta upp mål för hästarna. Dock ska man se det som en bonus om hästen kvalar in till finalplatserna. Man måste ha känsla för att backa i tid när hästarna inte är riktigt klara för uppgiften. Det gäller även att kunna stå emot trycket från hästägare.

Detta är en krönika, ett personligt skriven text där skribenten själv står för sina åsikter. Texten var publicerad första gången i Ridsport nummer 12/2018.