Minna Telde om Santana: ”Ingen har utmanat mig lika mycket”

Den som betytt mest: Santana

Santana (f -01 e Sandro Hit-Rubenstein) har gjort störst intryck av alla. Ingen har utmanat mig lika mycket, tvingat mig att tänka och att utvecklas mentalt.

Han är en enormt stark individ på alla sätt. Var jag det minsta vacklande eller lite för mycket på, ignorerade han mig. Var jag på dåligt humör vände han sig ifrån mig i boxen, visade att ”med den där attityden kommer du ingen vart”. Han krävde att jag skulle vara där med honom i hjärtat, för att släppa till sin kraft.

Jag red honom från att han var tre år. Han var stark från början men ju högre upp vi kom, ju mer finlir det blev, desto högre krav ställde han på mig. Men han hade också en enorm vilja att jobba. Höjdpunkten var OS-året 2012.

När han var sju år miste han ett öga efter en olycka i stallet, ingen vet vad som hände. I EM i Aaachen 2015 fick han en reaktion på det andra ögat, betedde sig konstigt med huvudet. Jag åkte till en specialist i München. Där fick han kolik och måste öppnas – två gånger. Veterinärerna ville ge upp, men inte vi. Han är en fighter och han klarade sig. Nu är är han 19 år, går som läromästare här hemma, ser lite sämre men är pigg och glad. Han kommer aldrig att lämna gården. Man blir ödmjuk inför en häst som han.

Den som lovade mycket: Don Charly

Om Don Charly (f -97 e Don Gregory-Inschallah) hade hållit hade han kunnat gå till den absoluta toppen. Han var så otroligt mjuk och rörlig och älskade att jobba. Det var bara att ta tyglarna.

Jag red honom från att han var sex år och uppåt. I WC-finalen i Las Vegas 2009 fick han en skada som sedan hängde med. Han snubblade till lite i Grand Prixen och därefter svullnade ett gaffelband. Det var ett väldigt märkligt underlag där, fler hästar skadades.

Han var i gång igen till EM samma år, han behövde inte träna så mycket. Men det var skört hela tiden. Till slut gav vi upp. Han gick hemma som pensionär och blev 20 år.

Den som jag grubblat över: Isac

Isac (f -05 e Hip Hop-Master) var Santanas motsats. Santana var tuff och självsäker, Isac mjuk och vän, mer frågande och beroende av mig. Som ung vann han allt, men sedan tog det lång tid att få honom trygg i allt det svåra, att våga ge och blomma ut. Han var aldrig dum men det fantastiska jag kände i träningen var svårt att få ut på tävlingsbanan.

Jag gjorde jättemycket mental träning med honom, pillade, försökte få honom att komma igenom barriären. Nu på slutet kunde han släppa till mer och var tryggare. Det var rätt, men samtidigt sorgligt, att lämna honom vidare nu, till en tysk ungdomsryttare.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 3/2020.