Reportage
1 augusti 11:02
Ridsportplus

60 år i ridsportens tjänst

LegendarDet är 45 år sedan Sverige fick sin första internationella tävling. Men hur kom den till, och hur kunde Europas bästa hoppryttare lockas till Västerås? Arrangören Roland 
Nilsson berättar.

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:

Redan prenumerant?

Prenumerera på Ridsport

Roland Nilsson är i dag 77 år – men han släpper absolut inte tömmarna när han släpas efter en 4-årig häst.
– Jag körde på långtöm, det är jättekul men nu hade jag lite otur. Det kom en hagelstorm och då stack hästen. Det går inte att släppa en unghäst på det viset, vad som helst kan ju hända, säger Roland Nilsson.

Resultatet blev att han fick ett spräckt revben och en stukad, blåslagen fot.

Men det är egentligen inte nuläget vi ska prata om med Roland Nilsson. Det var han som arrangerade Sveriges första internationella tävling, Swedish Spring Horse Show, år 1975 (OS 1956 undantaget).
– Det var Englands bästa hoppryttare Harvey Smith som sade att Sverige borde arrangera en tävling för att vi halkade efter tävlingsmässigt på hoppsidan. Harvey peppade mig till det här, säger Roland Nilsson.

3-(1)
Swedish Spring Horse Show i Västerås 1975 var den första stora internationella hopptävlingen i Sverige. Roland Nilsson var både en av arrangörerna och banbyggare. Foto: Björn Lagerlöf

Fast han vill inte ta åt sig hela äran.
– Det var fel av mig att säga ”jag”, för vi var ett rätt stort gäng som jobbade ihop. Men förbundet var inte så positivt, de sade att vi ligger för långt bort i världen.

Toppryttarna fick locka fler till Sverige

Eftersom Roland Nilsson var ridskolechef på Rocklunda i Västerås blev det platsen som valdes för tävlingarna. Kruxet var: hur ska det gå till att locka proffsryttare till Västerås?
– Jag kände några av toppryttarna och fick hjälp av dem. Harvey peppade David Broome och tyskarna peppade varandra.

Det var enklare på den tiden, vi byggde boxar av lastpallar i manegen.

Från Sverige deltog bland andra Jana Wannius och Hans Lundbäck. Det kom en rad stjärnor som Hartwig Steenken, tysk världsmästare, Gerd Wiltfang, även han världsmästare, och Alwin Schockemöhle med Warwick Rex som vann OS 1976 i Montreal. Nelson Pessoa och Hugo Simon fanns också med i startlistorna. Ryttarna var alltså fixade. Återstod ”bara” att fixa resten.
– Det var enklare på den tiden, vi byggde boxar av lastpallar i manegen. Det dög då. Vi var rätt så många, 50-60 stycken, och vi gjorde allt själva. Det var ett bra gäng, klubben här har alltid varit bra på att jobba med tävlingar över huvud taget.

2-(1)
Fest i Västerås sommaren 1975. Nedtill i bilden ses David Broome och Harvey Smith, två av dåtidens främsta hoppryttare. Foto: Björn Lagerlöf

Så var det dags för tävling.
– Det gick bra. Vi hade tur med vädret och det blev succé, vi fick beröm för arrangemanget. Vi märkte att Sverige inte höll kvaliteten rent tävlingsmässigt. Hasse Lundbäck och Jana Wannius klarade sig bra, annars var vi en bra bit efter.

Det bästa minnet är att ryttarna var så nöjda.
– De var nöjda med underlaget också, de menade att det var ett av de bättre i Europa. Det var mycket mer varierande underlag på den tiden.

Fick bra sponsorer

Tävlingarna gick runt ekonomiskt.
– Det blev inte mycket vinst men vi klarade oss. Vi fick in bra sponsorer, jag kommer inte ihåg summorna men vet att Gerd Wiltfang red in 50 000 kronor och det var stora summor på den tiden.

Ridsport1975
Tävlingen i Västerås blev en succé – något som givetvis Ridsport rapporterade om. Sidorna är från Ridsport 1975.

Det var både en bil och en 2-årig häst i prispotten för bästa ryttaren. Tysken Gerd Wiltfang vann båda – men hur skulle han få hem häst och bil?
– Jag satt bredvid Hugo Simon på middagen som vi ordnade på söndagen när allt var över. Han berättade att Gerd Wiltfang hade problem att få hem sina priser, och tipsade mig om att missbjuda, ge ett för lågt pris. Och jag fick ta dem.

Roland Nilsson beskriver Gerd Wiltfang som en naturbegåvning.
– Han vann GP på hästar som ingen annan kunde styra ens en gång.

Harvey Smith och David Broome var parhästar.
– De for land och rike runt, alltid. David var artig och talade om hur man skulle vara klädd. Harvey var tvärsom, det var inte så noga. Han gick på galamiddag i boots med ena byxan inne i stöveln och andra utanför.

8
I Scandinavium 1983 fick Roland Nilsson mycket beröm för sina banor av de internationella ryttarna, som krävde att han skulle bygga även året därpå. Här med den svenska landslagsryttaren Jana Wannius Foto: Roland Thunholm

Det kom bara att bli en internationell tävling i Västerås.
– Vi hade inte ambitionen att fortsätta. Vi ville prova, vi lyckades och insåg att vi hade tur med vädret som bidrog. Sedan fortsatte vi med nationella GP-hoppningar och flera SM, det fick räcka med det. Jag är fortfarande stolt över att vi klarade av att arrangera, det här var faktiskt början på en ny epok med internationella tävlingar i Sverige.

Var med och startade upp GHS

Gothenburg Horse Show startade år 1977.
– Jag var en av dem som var med när tävlingen drog i gång, tillsammans med ett 20-tal västeråsare. Det var trevligt, vi blev kvar där i många år.

I Scandinavium var Roland Nilsson banbyggare under många år. På den tiden var hindren ”snällare” byggda.
– Det var mycket enklare då, lättsammare, med mycket ifyllnad i oxrarna och många bommar. Men i Scandinavium började jag tunna ur hindren. Vi var ett gäng som började bygga mer tekniskt och tävlingarna blev en föregångare.

I Scandinavium fick Roland Nilsson bygga banorna i fyra världscupfinaler, något som ledde till banbyggarjobb bland annat på Olympia i London och på Irland.
– När man är i gång har man en känsla av hur formen är på ekipagen och försöker balansera. Jag skojade med personalen och sade ”här ska vi ha så och så många nollor”. Faktiskt träffade jag ganska rätt varenda gång.

Det stormade ibland och den som sticker ut hakan lite för ofta får räkna med motstånd.

Men en gång byggde han ett dubbelhinder med plank i framkant och oxer i bakkant.
– Amerikanerna beskyllde mig för att det var ett tokigt avstånd, men det var lätt att bevisa att det inte var så. Amerikanerna hade andra problem.

Roland-nilsson-1-200516-rt
Roland Nilsson har många minnen från ett långt liv i ridsportens tjänst. Foto: Roland Thunholm

På den tiden var det ovanligt med tidsfel. Men en som drabbades under en bana signerad Roland Nilsson var Paul Schockemöhle, som red felfritt men fick ett tidsfel.
– Paul Schockemöhle red fram till mig och sade ”Jag ska döda dig”. Det var väl skoj så klart. Men för honom var det katastrof med tidsfel eftersom det var så ovanligt.

Hindren fick inte plats på banan

En annan händelse som satt sig i minnet är när arrangörerna i Antwerpen hade skickat fel mått på banan.
– Det var en timme till tv-sändning när vi upptäckte att hindren inte fick plats. Det gick bra men det var lite så där. Jag tänkte inte på att bli nervös, jag var så fokuserad på vad jag skulle göra. Om jag tog en whisky sedan? Nej, men en öl.

Den sista finalbanan i världscupen som Roland Nilsson byggde var i Scandinavium 1991. Då kom frågan om att bygga bara ett och ett halvt dygn innan banan skulle stå klar.
– Det var en fransk banbyggare som blivit sjuk och då frågade världscupdirektören Max Ammann mig. Efteråt sade han att det var den bästa bana som gjorts. Då kände jag att jag kunde sluta som banbyggare.

Roland-nilsson-hiba-6-200516-rt
Roland Nilsson är fortfarande aktiv. Foto: Roland Thunholm

Hur började då Roland Nilssons hästliv?
– Jag började sköta hästar i 14-årsåldern, på en ridskola i Västerås. Jag hade inte råd att gå på ridskola, men jag fick rida för att jag skötte stallet på helgdagsmorgnar. Jag höll min första lektion som 16-åring. Jag var ingen tävlingsryttare för jag kunde inte ha häst.

Men på långa kursen på Strömsholm, på den tiden en militär utbildning som tog in ett fåtal civila, fick han tävla.
– Där fick jag en häst som de tillhandahöll, Trieste. Jag fick rida SM i dressyr på den och det gick skapligt förutom att jag missade i byten i varje. Min lärare Bill Hamilton lärde mig mycket. Och Trieste lärde mig mycket.

För het i humöret för dressyr

Dock gick karriären över till hoppning.
– Jag tyckte att dressyren blev lite fel. Domarna dömde svår klass men hade bara ridit lätt klass, hur skulle de kunna bedöma samling? Jag var nog lite för het i humöret för det.

Hoppkarriären ledde ända upp till landslaget. Med Muscot (f –71 e Prince Fair xx u Athene e Afghan) kom Roland tvåa i Falsterboderbyt och ett derby i Finland.
– Muscot var en modern typ av häst med mycket fullblod. Den utbildade jag från tre år och den gick svår klass, och gick bra. Det är hästen som betytt mest för mig.

Fakta

Ridsportens historia i Sverige

  • De första officiella ridsporttävlingarna i Sverige arrangerades i slutet av 1800-talet.
  • Ridsporten i Sverige var officersdominerad fram till 1950-talet, när den började bli en breddsport.
  • Den första ponnytävlingen ägde rum 1955.
  • SM arrangeras sedan 1951 i dressyr, banhoppning och fälttävlan. 1959 arrangerades SM för ponnyer för första gången. 1985 tillkom SM i körsport och i handikappridning, 1987 tillkom SM i distansritt och 1989 i voltige.
  • I Stockholm arrangerades ryttar-OS 1956 och det första samlade ridsport-VM år 1990.
  • Den första internationella tävlingen i Sverige, förutom OS och VM, var Swedish Spring Horse Show i Västerås år 1975. Gothenburg Horse Show drog igång 1977, och Stockholm International Horse Show – som nu heter Sweden International Horse Show – arrangeras sedan 1993.

Källa: Nationalencyklopedin, ne.se

Expandera

Även Trieste kvalar in på hästen som betytt mest.
– Trieste var en liten knodd egentligen, han hade inte dressyrhästutseende men han var duktig. Både han och Muscot var goa hästar.

Under 80-talet var Roland Nilsson förbundskapten för hoppningen under en tid.
– Jag blev avsatt vid årsmötet 1988. Jag har jättebra minnen från den tiden, men det stormade ibland och den som sticker ut hakan lite för ofta får räkna med motstånd. Förr eller senare är det tillräckligt många som är uppretade och man får avgå.

4
Muscot var Roland Nilssons bästa tävlingshäst och tog honom till landslaget. Foto: Roland Thunholm

Det handlade främst om att de som inte blev uttagna protesterade, berättar Roland Nilsson.

Sådana som brukade bli uttagna var bland andra Jana Wannius.
– Och Peter Eriksson och Lennart Lindelöw var bra, för de sporrade varandra. De var lagkamrater men eggade även varandra och ville vara bäst.

Hustrun Lena placerad i världscupen

Även Rolands fru Lena (född Grönberg) har ett förflutet i hopplandslaget. Tillsammans med Alert tog hon Sveriges dittills bästa placering i världscupen när de blev tvåa i kvalet i Helsingfors 1987. Samma år ingick de i Sveriges lag vid EM i S:t Gallen.

Förutom en karriär som banbyggare och tränartiteln Master är det ridskolan i Västerås som varit Rolands liv. Dit kom han 1967 som stallchef – ett jobb han har än i dag. Det var också på ridskolan som Roland träffade sin fru Lena, som var anställd.
– Vi smög med förhållandet några år för det var lite åldersskillnad och så. Men när vi väl berättade sade personalen och Lenas mamma att det där hade de vetat länge. Jag och Lena gifte oss efter tio år.

Lena-roland-nilsson-camilla-hedin-2-200516-rt
”Vi överlåter ridskolan till vår stallchef Camilla Hedin som har jobbat här i över 20 år och varit duktig. Jag vet att det kommer att flyta på.” säger Roland Nilsson. I bakgrunden syns hustrun Lena Nilsson och stallchefen Camilla Hedin. Foto: Roland Thunholm

Men i sommar blir den sista sommaren som ridskolechef. Roland och Lena fick ett erbjudande av dottern Tina och hennes man Dan att flytta till Tärnö säteri utanför Nyköping i Sörmland. Där finns ett hus som ligger längst ute på en udde i en sjö.
– Vi hade tänkt bo här i Västerås tills vi dör, men vi kunde absolut inte avstå. Det är klart, jag har varit här i 53 år och Lena i 40 år, så det är inte smärtfritt. Ibland känns det toppen och ibland börjar jag redan sakna saker och ting. Men det blir hästar där också, så länge jag är fräsch kommer jag att släpa efter några unghästar igen.

Fakta

Roland Nilsson

Roland-nilsson-6-200516-rt
Roland Nilsson Foto: Roland Thunholm

Namn: Roland Nilsson.

Ålder: 77 år.

Bor: I Västerås, ska flytta till Tärnö säteri utanför Nyköping.

Jobb: Fellow-ridlärare, ridskolechef, Master-tränare, internationell banbyggare.

Familj: Hustru Lena, döttrarna Ingela och Tina. Fyra barnbarn varav tre rider.

Verksam i: Västerås Ryttarsällskap.

Utmärkelser: Fellow 2014, Världens bästa banbyggare, Årets kulturbevarare i Västmanland 2013, Folkets pris på Västerås idrottsgala 2017.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 12/2020.

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden