Helenas långa väg tillbaka efter olyckan

Helena Warme Erlandsson har jobbat som dressyrtränare och utbildade sig till C-tränare i dressyr på 1990-talet. Hon har fött upp hästar, köpt föl och ridit in dem. Dessutom har hon utbildat, tävlat och sålt hästar i egen regi. Det har hunnit bli elva hästar utbildade till Msv B och två till svår klass. Djuren har varit hela hennes liv.

Men en ritt i ridhuset kunde ha slutat med döden.

– Före min olycka hade jag svårt att få plats med någonting alls utöver mitt hästintresse. Jag red fyra till fem hästar om dagen, hade stallet fullt av inackorderingar. På kvällarna var det dressyrträningar samt tävlingar på helgerna. Men sedan olyckan är allt förändrat, berättar Helena Warme Erlandsson.

Förödande snubbeltråd

Den som känner sig drabbad av otur kan antagligen känna sig lindrigt lottad när Helenas sjukdomshistoria rullas upp.

– Jag hade fått hjärnblödning både på in- och utsidan av hjärnan.

Först hade militären av misstag satt upp larmminor inom ett friluftsområde i stället för på militärt avlyst område. Larmminorna utlöstes via snubbeltrådar över skogsstigarna. Där kom Helena skrittande, ekipaget passerade snubbeltråden – och minan briserade. Det fick hästen att skena rakt ut i skogen och Helena bröt lårbenet mot en tall med en öppen fraktur som resultat.

Därefter kom bröstcancern 2012. Några jobbiga år följde.

– Jag hade precis varit på min 5-årskontroll där man blir friskförklarad. Jag var så lättad. Då hände det som inte fick hända. Det var december 2017 och jag skulle rida min nyss inridna egenuppfödda 3-åring. Eftersom det var kallt ute longerade jag först. Jag hade sällskap med i ridhuset som även longerade mig uppsutten. Jag sa ”hästen är jättesnäll, du kan gå härifrån och lämna pisken samt linan i stallet” berättar Helena.

Nedsövd i flera dygn

När sällskapet kom tillbaka in i ridhuset låg hon raklång på ryggen, medvetslös. Hästen stod lugnt en bit ifrån och inget syntes mer än lite smuts på kläderna vid ryggen och på benen samt en liten smutsfläck bak på hjälmen.

Ambulansen tillkallades omedelbart och färden gick i ilfart till Lunds Universitetssjukhus.

– Jag hade fått hjärnblödning både på in- och utsidan av hjärnan. De var tvungna att borra ett hål i skallen för att lätta på trycket.

Helena var medvetslös och hölls sövd. Läkarna kunde inte säga i vilket tillstånd hon skulle vara när och om hon vaknade.

Helenas man satt varje dag vid hennes sida och på natten sov han på ett närliggande hotell. Efter elva dygn vaknade hon och började prata.

– Däremot var det stora problem med minnet, jag kände inte igen min man. Jag hade hemska mardrömmar om att jag låg i en kista i en källare och hörde hur han letade och ropade på mig men han kunde inte hitta mig och jag kunde inte göra något. Jag låg ju instängd i kistan och kunde inte röra mig berättar Helena.

Flera dagar senare kände hon igen sin man.

– Jag bara skrek och grät av lycka och glädje och de fick ge mig lugnande mediciner och sitta hos mig hela kvällen.

Lång rehabresa

Sedan började en helvetesresa tillbaka.

Helena fick tillbaka den panikångest hon haft sedan första olyckan och fick problem med magen.

– Jag åt dagligen medicin mot panikångest och för min, av mediciner, förstörda mage. Medicinlistan som min man lämnade på sjukhuset kom bort i hanteringen.

Tre månaders vistelse på Orup för rehabilitering blev en lång kamp och en del av metoderna som användes upplevde Helena som ett hån mot sin intelligens berättar hon.

– Jag var väl ingen barnunge heller, jag ville inte lägga pussel med stora bitar eller sortera knappar. I efterhand förstår jag att de bara ville kontrollera hur bra eller dålig jag var och hur motoriken fungerade, men där och då var jag kränkt. Det var sjukgymnastik och massor med tester för att kontrollera min status. Jag klarade testerna utan problem och slapp lägga pussel.

Så småningom fick Helena komma hem. Med sig hade hon ett delvis förlamat ben och hand, problem med balansen och ett tappat smaksinne. Det fanns också en påverkan på korttidsminnet som försämrats. Hjärnblödningen hade påverkat balansnerven och smaknerven.

– Jag hade svårt att ta in allt det vackra där vi bor, naturen, hästarna, hundarna, ridhuset vi byggt. Men min bror som är ortoped sade att det var bara träning som gällde om jag ville bli bättre.

Sagt och gjort, Helena gick på sjukgymnastik flera dagar i veckan och började efter hand också gå på gym. Men mest av allt ville hon rida.

von Essen hjälpte till

I sin blogg skriver Helena: ”Jag satt upp på min vilda Rasputin när jag varit hemma några månader. Jag minns ju inget av olyckan och det har hjälpt mig. Jag är inte rädd! Jag ville tillbaka och jag ville sitta upp på Rasputin igen. Men det fick bli på Viderup hos Mia och Ebba von Essen. Jag har fullt förtroende för dem och jag vet att de alltid har kontroll på hästen. Högt säkerhetstänk!”.

Mia von Essen ledde Rasputin i början.

– Jag fick rida skänkelvikningar samt öppnor och slutor i skritt. Sedan blev det träning tre gånger i veckan för Mia och ridning hemma med hjälp.

Min bror som är ortoped sade att det var bara träning som gällde om jag ville bli bättre.

Helena behöver hjälp att göra i ordning hästen, annars finns int orken att rida.

Rasputin, som förr var något av en buse, har anpassat sig väl till den nya situationen.

– Jag sitter på en pall och lindar hans ben och han står som ett ljus. När jag ska sitta upp på honom är det precis som om han vet att han måste stå still. Hästar förstår mycket mer än vi tror.

Tävlar som pararyttare

Läkare har bedömt att Helena har en invaliditetsgrad på 27 procent. Hon kontaktade Svenska Ridsportförbundet och frågade om hon kunde tävla som pararyttare.

– Efter en dag av tester på Strömsholm blev jag klassificerad. Det blev en klassificering som innebär klasser med bara trav och skritt. Jag håller på att testa men min förhoppning är att få rida program med både skritt, trav och galopp inom parasporten.

Men Helena fortsätter också att rida på vanliga tävlingar men med dispens.

Klassificeringen innebär att hon får använda en del hjälpmedel.

– I dag använder jag gummiband runt vänster häl samt stigbygel med ”kopp” framför tån, och en rem i sadeln att hålla mig i vid behov. Jag får dessutom använda spö på banan.

Ett problem är att Helena inte kunde få dispens för att rida med kandar.

– Hästen går fantastiskt bra med lugn och stängd mun på kandar. Av någon anledning trivs han inte med träns. Jag har försökt det mesta, till och med tillsammans med en veterinär prövat att rida honom på smärtstillande för att se om det var något som gjorde ont, men det påverkade inte hur han gick på tränsbett.

Innan olyckan red Helena Rasputin endast i MsvB .

– På den tiden fick man kvala MsvC på kandar men nu var jag tvungen och kvala om. Av den anledningen tävlar Helena nu i ”vanlig” MsvB:1.

– Tack och lov att de ändrat reglerna så att man kan kvala i den klassen, annars hade jag inte kunnat tävla. Hästen har en bra galopp så jag tänker inte låta bli att galoppera. Det känns dessutom lättare att sitta i galopp för mig.

Före olyckan kunde resultatet bli 74 procent.

– Första starten efter olyckan red jag på 52 procent och ville sjunka genom jorden. Men nu har vi i alla fall fått 62 procent och jag hoppas bli bättre efter hand.

Överlevde tack vare hjälmen

Hur var det nu med hjälmen? Den som var ny och satt på vid olyckstillfället, men som inte skyddade mot svåra skador? Helena skickade den på undersökning till tillverkaren. ”Inga defekter har hittats på hjälmen”, blev svaret.

”Stöten som den här hjälmen fått har långt övergått säkerhetsstandard. Stöten var livshotande och hjälmen skyddade bäraren”, står det också att läsa i svaret.

Teorin från tillverkaren är att Helena ramlat av hästen bakåt, men att höger fot suttit kvar i stigbygeln och orsakat en pendeleffekt, som gjort stöten kraftigare.

– Jag ville berätta om detta för många har trott att jag red utan hjälm, men jag rider aldrig utan hjälm. Det är viktigt att veta att sådant här kan ske även med en godkänd hjälm.
Men jag vill bara inte tänka på hur det skulle varit om jag inte haft hjälm.

Vad som orsakade olyckan är inte klart. Men en veterinär hittade en valnötsstor cysta på tungan, nere i svalget, som troligtvis tillfälligt lagt sig över luftstrupen.

– Om hästen inte fick luft måste den ha fått fullständig panik. Vem undersöker svalget på en egen uppfödning innan inridning, när han dessutom var så snäll? Men det kanske man borde. Den hittades vid veterinärbesiktning i samband med försäljning efter olyckan och opererades omedelbart bort med bra resultat.

Tar tid

Helena vill gärna skicka en hälsning till alla som stöttat henne.

– Utan deras hjälp skulle jag inte vara där jag är nu.

Fortfarande hoppas hon på att hjärnan ska återhämta sig.

–  Allt tar tid. Något som är roligt är att jag fortsatt att hålla träningar för elever. Det ger mig stor glädje och utmaningar. Där känner jag mig hemma och där har minnet inte påverkat mig negativt. Kanske har jag till och med lärt mig något av det som hänt, säger Helena.