Bildextra: Hemma hos Sönke Rothenberger

Hösten har precis kommit till Tyskland. Det är kallt i luften och allén som sträcker sig upp mot hingststallet kantas av gröna och gula lövträd. I de vidsträckta gräshagarna betar hästar och bakom ett par stora järngrindar vinkar Sönke Ro­thenberger välkommen.

EM-tvåan ser lite trött ut men ler stort när han skakar hand. Tillsammans går vi in i det som tidigare var hingststall, innan det för lite drygt 20 år sedan byggdes om till boningshus. Då bedrevs det fullblodsavel på Erlenhof och flera derbyvinnare har sett dagens ljus här.
– Den här vattenfontänen stod i hallen redan när det här var ett stall, berättar Sönke entusiastiskt och pekar på en svart klenod i ena hörnet.

Fontänen pryds av ett djävulshuvud och för att vara på den säkra sidan har Sönkes föräldrar hängt upp en lampa ovanför, med en ängel i.
– Där inne betäckte hingstarna och rummet var uppvärmt eftersom man trodde att det hjälpte för fertiliteten.

Sönke pekar och berättar. Vi sätter oss i köket som tillhör föräldrarna Sven och Gonnelien. Sönke själv bor lite längre bort på anläggningen. Sedan han tog silvermedalj på EM i somras, tätt efter världsledande Isabell Werth, har det stormat kring honom.
Det händer så gott som dagligen att journalister ber om intervjuer och vissa frågor har han antagligen svarat på hundratals gånger.

Aldrig känt någon press

Trots det finns det inget som verkar inövat eller tillgjort med Sönke. Han svarar med eftertanke på det mesta. Med föräldrar som båda har ridit OS i dressyr föddes Sönke direkt in i sporten. Men han säger att han trots detta aldrig har känt någon press på sig.

– Mina föräldrar hade bara ett krav på oss som barn. Det var att vi skulle kunna rida tillräckligt bra för att hela familjen skulle kunna rida tillsammans på stranden i norra Tyskland under semestern, ler Sönke och häller upp kolsyrat vatten i två glas.

Samtidigt har bägge föräldrarna ett professionellt förhållningssätt till sporten och när Sönke deklarerade att han ville börja tävla krävde de att han tog ridningen på allvar. Ville han tävla skulle han göra det seriöst och började han en säsong fick han också avsluta den.

Under alla år har föräldrarna varit hans huvudtränare, något som i många fall kan innebära en utmaning. Ska vi tro Sönke själv ser han dock bara fördelar med upplägget.
– Utomstående tränare är lite snällare medan jag vet att mina föräldrar alltid säger precis som det är, förklarar han och funderar en stund innan han fortsätter:
– Faktum är att de antagligen överdriver och säger att det ser värre ut än det faktiskt gör ibland. Jag tror verkligen att det är nyckeln till framgång, att ha någon i sitt liv som verkligen ger ärlig kritik.

Kan inte föreställa sig ett liv utan hästar

För Sönke har hästarna alltid varit en självklar del av livet. Farfar Günter Rothenberger sysslade med galopphästar och som liten följde Sönke ofta med på tävlingar och auktioner.
– Jag älskade det, utbrister han nostalgiskt.
– Så länge jag kan minnas har jag älskat hästar och om jag inte kunde fortsätta tävla hade jag fortfarande sysslat med hästar i någon form. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan dem.

Kontrasten i hästarnas otroliga kraft och samtidigt milda sinne är något av tjusningen med sporten för Sönke. Att lyckas omvandla den där kraften till en perfekt utförd piaff eller passage är något alldeles speciellt för honom.

Med värme i rösten beskriver han hur en riktigt bra galoppör ger honom gåshud på samma sätt som ett snyggt genomfört dressyrprogram. Kanske är det därför han inte sett det som nödvändigt att specialisera sig, utan gärna rider både hoppning och dressyr.

Sönkes ryttarkarriär startar nämligen tidigt med hoppning. Vid elva års ålder kommer ponnyn Wimbledon in i hans liv och i och med det upptäcker Sönke tjusningen med dressyr. Under resten av ponnytiden är det dressyr som gäller.
På stor häst går Sönke, som tycks vara en multitalang i sadeln, tillbaka till hoppning. Det är faktiskt inte förrän 2013 då han för första gången sitter upp på Cosmo, som han hittar tillbaka till dressyren på allvar.

Redan 2014 har Sönke och Cosmo hunnit bli ett sammansvetsat team. Sedan dess har ekipaget blivit allt starkare. När valacken kommer på tal spricker Sönkes ansikte upp i ett leende. Det är inte svårt att se att han har ett alldeles speciellt band till sin häst.

De har gjort resan mot toppen tillsammans och startat på både EM och OS som startfältets yngsta ekipage.
– Cosmo är speciell på alla sätt, säger Sönke och tar en klunk vatten.
– Han har väldigt lätt för sig och han har en otrolig vilja, det är den som gör honom så bra.

Cosmo har väldigt lätt för allt som är svårt

Att valacken skulle bli så framgångsrik som han är i dag var dock inte självklart från början. Som 4-åring hade han mycket energi och kunde ofta göra språng rätt upp i luften.
Han köptes som blivande juniorhäst till Sönkes syster Sanneke, men de fattade aldrig riktigt tycke för varandra. Det var först när Cosmo året efter skulle säljas som Sönke fick upp ögonen för honom.
– Vi hade några köpare från USA här och jag stod och tittade på när pappa red honom. Det var första gången som jag såg honom gå ett helt pass och jag insåg direkt att det fanns något där.

Nästa dag satt han själv upp i sadeln. Redan i första traven var han såld.
– Cosmo har väldigt lätt för allt som är svårt, säger Sönke.

Umgås mycket med hästarna

Han beskriver valacken som en häst som alltid vill stå i centrum och som lätt blir uttråkad när han inte får uppmärksamhet.
– Pappa är ute och promenerar honom morgon och kväll och jag tar ofta ut honom och betar vid hand för att hålla honom nöjd. För mig är det också ett sätt att lära känna honom mer, förklarar Sönke som alltid ser till att umgås mycket med sina hästar, även från marken.

Relationen han bygger med hästarna på hemmaplan är avgörande när något oväntat händer på tävlingsplatsen, menar han.
– Så fort jag har tid över umgås jag med mina hästar. Det är väldigt viktigt att vi får ett starkt band till varandra, för om något händer vet hästen alltid att den kan lita på mig.

Pres­sen tyngde honom enormt

En häst som Cosmo är så klart eftertraktad och buden började rasa in redan före framgångarna vid OS i Rio. Familjen tackade nej till både höga bud och blanka checkar för att Sönke skulle kunna starta OS. När han åkte gjorde han det dock med vetskapen om att fina resultat kanske skulle innebära att han blev av med sin bästa häst. Pres­sen tyngde honom enormt.

Tack och lov hittade de strax före OS en familj, Marga Groeniger och Ralph Westhoff, som gick in och köpte en del i valacken. Med den affären säkrades Cosmo för Sönke, så länge han är kvar i sporten. När karriären är över står det i kontraktet att valacken ska få leva sina dagar som pensionär hos familjen Rothenberger.
Att behålla gamla tävlingshästar är något hela familjen sätter stolthet i. Pokaler och rosetter i all ära, men familjen drivs trots allt av en kärlek till hästen, förklarar Sönke.

Tvingades avliva Favourit

Därför var det ett extra hårt slag för Sönke när de i somras tvingades avliva mästerskapshästen Favourit efter att han fått en bäckenfraktur. Favourit som tävlats av både Sönke och systern Sanneke reds också av Tinne Vilhelmson Silfvén 2009-2012. Han lämnade ett stort tomrum i stallet. Sönke beskriver händelsen som något av det värsta han upplevt. När han berättar tittar han ner i bordet och det går inte att ta miste på sorgen i rösten.

Det värsta var att förlora någon jag verkligen brydde mig om

– Det är nackdelen med att vi har att göra med levande djur. Att en häst skadar sig är svårt, men att sedan förlora den, det är otroligt tungt, säger han och blir frånvarande i blicken.
– Det jobbiga var inte att jag inte längre kunde tävla honom, det värsta var att förlora någon jag verkligen brydde mig om. Att han, som skulle pensioneras nästa år, gick bort innan han fick möjlighet att gå ut i hage och ha det bra med andra hästar, det var verkligen tungt.

2017 blev Sönkes värsta, men också utan tvekan bästa, år hittills och framtiden ser ljus ut.
I stallet står inte bara topphästen Cosmo utan också flera unga förmågor. 8-åriga Santiano R (e San Amour–Lord Sinclair) har alla kvaliteter Sönke söker i en Grand Prix-häst, men med sina 180 centimeter behöver han fortfarande tid.
– Jag tror att han kommer att bli väldigt bra men jag sätter ingen press på honom nu. Det får ta den tid det tar. När jag väl tar ut honom på tävling vill jag veta att allt sitter, säger han han om den vänliga valacken.

Zander kan bli bättre än Comso

En annan lovande 8-åring är valacken Zander som Sönke beskriver som en supertalang. Hans enda svaghet just nu är att han lätt blir spänd, men om ekipaget får bukt med det spår Sönke att han har potential att bli en av världens bästa hästar.
– Att han är något av en utmaning gör honom också väldigt rolig att rida. Jag tror faktiskt att han till och med kan bli bättre än Cosmo, säger Sönke hoppfullt.

– Han har så mycket potential och när jag tar med honom på tävlingar i träningssyfte är det alltid folk som kommer fram och berömmer honom, ler han.

Sist men inte minst väntar också St Anton på att ta plats på tävlingsbanan. Den 7-åriga valacken gick lilla rundan i Aachen och lär sig snabbt. Just nu är han på väg upp till Grand Prix, den enda klassen som egentligen spelar roll för Sönke. Det är ju där det roliga verkligen börjar, tycker han.

Något samtliga Sönkes hästar har gemensamt, förutom en stark potential, är att de är stora personligheter. De måste alla ha det där lilla extra som gör att de sticker ut i mängden.

Mina hästar måste ha en wow-effekt

– Jag behöver hästar som har något speciellt. Det finns många som är bra men som du ändå inte kommer vinna med även om du gör allt rätt. Det fungerar inte för mig, säger Sönke och fortsätter:

– Jag måste veta att om jag och hästen gör vårt bästa så kan vi vinna. Mina hästar måste ha en wow-effekt. Zander är till exempel en häst som jag vet att alla kommer bli fascinerade av. Det är det som motiverar mig som mest när jag tränar honom.

Att behålla motivationen dag ut och dag in är inget problem för Sönke. Hästarna är en drivkraft i sig och framgångarna gör det inte svårare.
– Jag kan inte föreställa mig att jag någonsin kommer att tröttna. Att syssla med hästar är att ständigt möta nya utmaningar. En häst är ingen maskin, den har sin egen personlighet som innebär att ingen dag är den andra lik, säger han. I nästa sekund lägger han till:
– Dessutom, hittills har ingen fått hundra procent på sitt program, så det finns alltid möjlighet att bli bättre.

I dag studerar Sönke internationell företagsekonomi på universitetet i Frankfurt, men någon annan karriär än den med hästar finns inte på kartan. På frågan om han skulle fortsätta rida även om han inte fick tävla svarar han tveklöst ja, men lägger till att han fortfarande skulle vilja få utveckla bra hästar.

– Jag behöver ha en bra häst, eller en häst jag vet att jag kan forma till att bli en bra häst, för att jag ska känna mig riktigt motiverad. Jag kan inte sitta och träna en häst jag inte tror på, säger han med eftertryck.

Utmaning att hitta varje individs potential

I nästa andetag erkänner han att han visst ridit hästar som inte haft potential att nå toppen men i stället blivit bra young rider-material.
– Det är en utmaning i sig att komma på hur hästen kan bli så bra som möjligt. Det gäller att titta på varje individ och se var dess potential ligger.

Som ryttare sätter han värde i att variera träningen. Alla hästar rids, eller promeneras, regelbundet i skogen och hoppas ibland. Alla stallets hästar går också i hage varje dag, allra helst på gräs men om underlaget är alldeles för dåligt blir det sandpaddock. Att ta hand om hästens mentala välmående är lika viktigt som att träna den fysiskt, tycker Sönke.

– Att hästarna kommer ut och får se sig omkring gör att de blir trygga och mentalt starkare. Det har du igen på tävling där den mentala biten är väldigt viktig, säger han och slår fast att en lättskrämd häst kan förstöra ett helt program.

En lättskrämd häst kan förstöra ett helt program

Sönke strävar ständigt efter nästa utmaning, nästa mål, men sina planer behåller han gärna för sig själv, åtminstone när målen kan tyckas vara väl optimistiska.

– Redan då jag satt på Cosmo när han var fem år visste jag att mitt mål med honom var Rio. Hade jag sagt det till någon då, skulle de bara kallat mig kaxig, säger han med ett skratt. Men det gick ju vägen, konstaterar han odramatiskt.

Och just så verkar Sönke vara, odramatisk och positiv. Även om han är glad tycks det senaste årets framgångar inte bekomma honom nämnvärt. Han framstår som en ryttare som inte hetsar upp sig i onödan, en beskrivning han själv håller med om.

– Jag blir sällan nervös på tävling. Visst kan jag vara lite nervös inför att få se om det vi tränat på fungerar när det gäller, men jag oroar mig aldrig för resultatet. Stora tävlingar imponerar inte så mycket på mig. Jag påminner alltid mig själv om att min häst inte vet att vi är på ett EM eller OS, för honom är alla tävlingar likadana, det gör mig mindre nervös.

Sönke har alltid varit bra på att hålla fast vid sina mål, även när saker inte har gått som planerat. Han har inget emot att kämpa för det han tror på och oroar sig sällan. Uttagningarna till mästerskap tar han med ro, i slutändan har han ändå inget att säga till om i frågan, menar han.
– Jag tar det oftast lugnt och Cosmo är lite likadan. Därför tror jag att vi passar bra ihop, skrattar han.

Slåss mot fördomar

Att rida in på banan under ett mästerskap, blott 23 år gammal och med tunga ryttarnamn i startlistan, kan innebära en extra utmaning, och visst har Sönke fått slåss mot en del fördomar. Många tyckte att både han och Cosmo var för unga och oerfarna för ett mästerskap, men den åsikten ger han inte mycket för.

– För egen del tycker jag att man borde se till mina resultat och inte min erfarenhet. Om vi klarar av att tävla på samma nivå som någon som har trettio år i sporten bakom sig, så skulle jag säga att vi är bra nog för mästerskap, säger han tvärsäkert. Och undrar retoriskt hur han ska kunna få erfarenheten om han inte tillåts starta.

Inför de nyvunna framgångarna håller han sig dock ödmjuk. Med ett liv i sporten har han sett många stjärnor stiga och falla och han vet hur snabbt saker och ting kan ändras. Han försöker stå med båda fötterna på jorden.
– Många har sagt att jag kommer att ta guld på nästa EM, men varje säsong innebär något nytt. Det är både det roliga och det svåra med sporten. Mitt långsiktiga mål är OS i Tokyo. Då kommer Cosmo vara i sin bästa ålder och jag tror vi kan göra riktigt bra ifrån oss. l