Tillbaka i sadeln mot alla odds

Johanna Forssell var hästintresserad långt innan hon kunde gå. Hästintresset har funnits i familjen ända sedan Johannas mormor köpte ett fint avelssto på Flyinge.
– Mitt första hästminne är när jag satt framför mamma på hennes avelssto, också köpt på Flyinge, säger hon.

Snart köptes den första ponnyn in. Ett bångstyrigt russ vid namn Alexander Lucas.
– Vi ramlade av honom hela tiden.

Som barn red Johanna både hoppning och dressyr, men tränade inte särskilt mycket. Hon ställde upp i små klubbtävlingar, och det var efter en klubbtävling i dressyr hon bestämde sig för inriktning.
– Jag var nio-tio år gammal. Jag hade inte tränat så mycket och så vann jag dressyrtävlingen på närmare 70  procent. Då bestämde jag mig, jag ska bli dressyrryttare.

Valde unghäst när ponnytiden var över

Så småningom var det dags att gå över till stor häst. Johanna tog med sin mamma för att titta på en unghäst.
– Jag kom på när vi var där och tittade att det kanske inte var så smart att börja med en oinriden unghäst. På vägen hem ringde mamma på en annons som hon sett tidigare. Vi åkte direkt dit och provred samma kväll. Efter att jag ridit en kort stund skrittade jag fram till läktaren och sa att ”den här hästen vill jag ha”.

Med hästen Secondo (val f -09 e Stedinger-Weltregent H, uppf Christina Vinnen) fick Johanna även en tränare med på köpet, Patricia Florin Laustsen. Hon skulle komma att bli Johannas mentor.
– Johanna gjorde ett jättejobb med Secondo, han var bara fyra-fem år när hon köpte honom och hon red upp honom i klasserna. Hon är verkligen duktig på att utbilda hästar, men också ödmjuk nog att ta hjälp när det behövs, berättar Patricia.

Satsningen mot en framtid som dressyrryttare tog fart på riktigt och Johanna tränade flitigt med Secondo. Så småningom om köptes ytterligare en häst, Lasino.
– Han lärde mig byten och jag fick nosa på passage och piaff, säger Johanna.

Tränade tre gånger i veckan

Johanna tillbringade näst intill alla sina vakna timmar i stallet hos Patricia på Gunnarlunda utanför Helsingborg. Hon tävlade upp till medelsvår B och tränade minst tre gånger i veckan.
– Vissa perioder tränade hon varje dag för mig. Johanna har alltid haft en oerhörd disciplin och det har aldrig varit någon tvekan om att hennes högsta önskan varit att bli en skicklig ryttare, säger Patricia.

Så kom stoet Feldnoble in i Johannas liv. En häst med oerhörd potential. Patricia hade ridit stoet i 4-årschampionatet i Danmark och därefter köpte Johanna henne.
– Jag har aldrig suttit på en så lättlärd häst. Andra dagen vi tränade byten satt de, rena varenda gång. En vecka senare kunde jag rida serier på henne. Och hon älskade att lära sig. Varenda ridpass, såväl på tävling som hemma, hade hon öronen spetsade och bara gav hela sitt hjärta, säger Johanna.

Med Feldnoble red Johanna bland annat unghästklasserna på Falsterbo och vann kvalet i 6-årsklassen på Elmia 2018 med 81 procent.
– Året innan red jag danska championatet för 5-åringar på Blue Hors. Det gick inte lika bra men det var en upplevelse att få rida fram på samma bana som till exempel Andreas Helgstrand. Jag är så tacksam att ”Feld” har låtit mig uppleva det här.

Johannas framtid som dressyrryttare såg lovande ut. Hon hjälpte till på Gunnarlunda och fick möjligheten att rida fler hästar än sina egna.

Så kom dagen som förändrade allt.

Olyckan skedde på väg till stallet

Johanna var på väg till stallet, som ligger knappt en mil hemifrån.
– Jag har kört den vägen så många gånger. Jag känner varenda kurva och jag vet var det brukar hoppa fram harar och annat vilt.

På en raksträcka knappt två kilometer från stallet händer det. En vit skåpbil frontalkrockar med Johanna och hennes bil slungas av vägen. Hon bryter alla revben, bäckenet, bröstbenet, en arm, ett ben, punkterar lungorna och den stora kroppspulsådern skadas. Johannas liv hänger på en skör tråd när en förbipasserande bilist stannar. Kvinnan i bilen jobbar som sjuksköterska på neuroavdelningen på Helsingsborgs lasarett och förstår snabbt hur allvarlig situationen är. Hon ger konstgjord andning tills ambulansen kommer.
– Hon räddade mitt liv, säger Johanna.

Om jag inte kan rida igen förstår jag inte varför jag ska ta mig igenom det här.

Johanna förs till akuten på Helsingborgs lasarett, där det konstateras att hon har så svåra skador att hon blir förflyttad till Skånes universitetssjukhus i Malmö.
– Johannas mamma ringde oss, och berättade att Johanna varit med i en olycka. ”Jag vet inte om hon kommer överleva”, sa hon till oss, berättar Patricia.

Patricia slänger sig i bilen tillsammans med andra från stallet, åker till sjukhuset och väntar medan Johanna opereras akut. När kirurgen kommer ut i väntrummet ser han lättad ut.
– ”Hon klarade sig”, sa han. Sen berättade han att knappt en procent överlever en så skadad kroppspulsåder och att det knappt fanns ett ben i kroppen som hon inte hade brutit — ändå förstod vi ännu inte vidden av skadorna, säger Patricia.

Så småningom hamnar Johanna återigen på Helsingborgs lasarett. Hon ligger nedsövd och när sköterskorna på avdelningen då och då försöker provocera fram livstecken är det långt ifrån alltid som de får något gensvar.

Visade livstecken när Patricia kom på besök

De stora livstecknen från Johanna kommer när hon hör Patricias röst.
– En sköterska berättade för mig att de knappt fick något livstecken, sen kom Patricia och då vände jag mig nästan i sängen, säger Johanna.

Patricia åker till sjukhuset så ofta hon kan, ibland varje dag.
– Vi spelade in filmer med ljud ifrån stallet som jag spelade upp för Johanna när hon låg i koma. Vi gick med Feld i stallgången och sen spelade jag upp det för henne. Det ska vara bra för återhämtningen hade vi läst, säger Patricia.

När Johanna väl vaknar i februari vet hon inte vad som hänt. Vid sidan av sängen hänger två bilder på Johanna tillsammans med hästar.
– Jag mindes ingenting. När jag såg bilderna så trodde jag att jag hade ramlat av en häst – två gånger eftersom det var två bilder.

Minnena från olyckan förblir borta men spåren finns kvar. Föraren i den andra bilen klarade sig med ett skärsår på armen. För Johannas del blir omfattningen av skadorna från krocken långt större. Hon blir förlamad från bröstkorgen och nedåt, får omfattande nervskador och en hjärnskada.
– Det tog lång tid att förstå att jag inte hade någon känsel eller rörelse i benen längre. Jag avfärdade det, säger Johanna.
– I mars tänkte jag att ”jag kommer nog inte hinna rida Falsterbo i år.” Jag har aldrig någonsin tänkt tanken att jag ska sluta rida. Aldrig.

Blir rättegång under våren

Mannen som körde den vita skåpbilen testades positiv för droger och är åtalad för grovt rattfylleri, men han är också åtalad för vårdslöshet i trafik.
– Det blir rättegång nu i vår, berättar Johanna.

Jag har kört den vägen så många gånger. Jag känner varenda kurva.

Dagarna på sjukhuset fylls av undersökningar. Johanna är i dåligt skick och sover mycket.
– Jag tänkte mycket på mina hästar, speciellt Feld, och varenda morgon när jag vaknade tänkte jag direkt ”jag hoppas så att Patricia kommer i dag”.

Och Patricia besöker Johanna så mycket hon kan.
– Jag har försökt pusha och stötta henne. Jag tror att vår relation som tränare-elev har varit bra under den här tiden, säger Patricia.

Först i september 2019 kommer Johanna hem, mer än ett halvår efter olyckan. När hon rullar in med rullstolen i stallet möts hon av en välbekant gnäggning.
– Feldnoble har aldrig brytt sig om att jag kommer i rullstol. En del hästar kanske skulle reagera, men inte hon.

Drömmer fortfarande om att rida på professionell nivå

Förutsättningarna för ett liv med hästar har ändrats avsevärt, men Johannas dröm är fortfarande att rida på professionell nivå.
– På en smärtskala från ett till tio lever jag på en ständig åtta. Jag har varit hos smärtmottagningen men de kan inte hjälpa mig mer.
– Den enda gången jag egentligen glömmer bort att jag har ont är när jag är i stallet med hästarna.

Dagarna går och under hösten får Johanna flera bakslag i sin rehab. Hon tillbringar mycket tid på sjukhuset. Men drömmen om att komma tillbaka på hästryggen finns kvar.

Förberedelserna för att kunna börja rida kontinuerligt genomsyrar Johannas vardag. I familjens vardagsrum står en träbock med Johannas sadel på. Träbocken har hennes bror byggt.
– Det är för att jag ska kunna börja träna balansen. Sen har jag kontaktat ett företag i Östergötland som varit här och gjutit plattor som jag ska ha på mig för att kunna hålla mig upprätt, berättar Johanna.

Plattorna, som kommer att fungera som en slags korsett, ska ge Johanna förutsättningar för att kunna rida själv, utan att ha någon bredvid som stöttar henne.

Ett måste om hon vill kunna börja träna.
– Vi har satt upp nya mål nu, ett av våra mål är att hon ska kunna rida ett träningspass i vårt ridhus, säger Patricia.
– Jag vill tävla igen. Mitt stora mål är att jag ska vara med i paralandslaget, säger Johanna.

Jag mindes ingenting. När jag såg bilderna så trodde jag att jag hade ramlat av en häst.

Planen var att Johanna skulle åka till Strömsholm i början av juni. I samband med SM i paradressyr görs där även så kallade klassificeringar.  En klassificering görs för att gradera funktionsnedsättningar så att de som tävlar i paradressyr tävlar i klasser med andra med jämförbara funktionsnedsättningar. Nu, med tanke på coronapandemin, är det osäkert när klassificeringen blir av nästa gång.

Spenderar mycket tid på Gunnarlunda

Johanna tillbringar mycket av sin tid på Gunnarlunda tillsammans med Patricia och de andra i stallet.
– Det är skönt att komma dit och allt är nästan som vanligt, säger Johanna.

I stallet putsar hon utrustning, tvättar hästar, lindar ben och hjälper till med det hon förmår.
– Det har varit självklart att Johanna ska vara här. Vi har anpassat så att det är lätt för henne att ta sig fram. Det finns ett rum där hon kan duscha och en säng om hon behöver vila. Hon sitter även på läktaren och tittar mycket när vi rider, och då kan hon vara rätt sträng om hon ser att det inte ser tillräckligt bra ut, säger Patricia och skrattar.

För att bygga upp fysiken har Johanna börjat gymma. Hon ser det som ett steg på vägen mot att kunna rida igen.
– Att gymma har blivit som ett substitut för ridningen. Det är inte alls samma sak men det är det närmsta jag kommer just nu. Det är viktigt att jag håller mig i form så jag orkar rida sen.

Hemma i stallet står stoet Feldnoble och väntar. Hon är dräktig med Gammelenggårds Zappa och beräknas föla i juni.
– Planen är att hon ska bli min paradressyrhäst. Jag tror verkligen att hon kan passa som det. Hon är otroligt cool och vi har ju en relation sen innan som är väldigt stark, säger Johanna.

Men innan dess ska stoet utbildas och även om Johanna redan nu borstar, kratsar hovar och har lärt stoet att ta ner huvudet så att hon når att tränsa, är det inte möjligt för Johanna att börja rida Feldnoble på en gång.
– När jag ska börja rida kontinuerligt behöver jag ha en bombsäker häst. En som inte bryr sig om att jag fladdrar till eller att mina ben inte ger några signaler.

Svårt att hitta en supertrygg häst

Men den hästen verkar vara svår att finna. Både Johanna och Patricia har lagt åtskilliga timmar på att hitta en trygg häst som hon skulle kunna ta hem och rida.
– Det är verkligen inte lätt att hitta en sådan häst, säger Patricia.
– Jag har ringt säkert femton ridskolor. Jag tänkte att det kanske finns någon gammal supertrygg ridskolehäst som ska pensioneras, men inget napp. Det är det som är det svåraste just nu, att hitta en häst som jag kan hitta tillbaka till ridningen med, säger Johanna och tillägger:
– Om jag inte kan rida igen, förstår jag inte varför jag ska ta mig igenom det här.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 7/2020.