Alvas fot krossades i ridolycka – kämpar fortfarande med rädslan

Att en olycka kan hända fort är något som då 16-åriga Alva Otterhed Bolin blev varse en julidag 2017. Efter ett dressyrpass i manegen tar hon en skrittur på skogsslingan som löper i närheten av stallet i halländska Kullavik. Hon hade då haft Wyoming Z (f-11 Eurocommerce Washington-Carthago Z), till vardags kallad ”Yoyo”, i ett halvår. Efter en turbulent ponnytid med en något vild och speciell ponny var tanken att satsa på att klättra i klasserna med Yoyo som var första storhästen.

När ekipaget kommer ut ur skogen på den asfalterade lilla landsvägen har de inte mer än hundra meter kvar till stallet. Då kommer det plötsligt en moped bakifrån samtidigt som det händer något i en trädgård intill. Yoyo blir skrämd och därefter händer allting snabbt.
– Han blir rädd och börjar springa i nerförsbacken. Sedan känner jag bara hur han halkar på asfalten och plötsligt ligger jag i diket med honom över mig, berättar Alva.

– Det gick så fort att jag inte hann agera. Dessutom hade jag lösa tyglar eftersom jag höll på att skritta av honom. Jag var inte beredd på någonting alls, för egentligen är han inte en sådan häst som brukar bli rädd för saker. Men det var väl för att det kom något på båda sidorna, fortsätter hon.

Efter en kort kamp för att ta sig upp och fly vidare från faran lyckas den stora valacken resa sig. Han fortsätter sin vilda färd mot stallet och chockad kvar i diket ligger Alva.

Mamma Eva Otterhed var inte med när olyckan hände, utan nåddes av beskedet efter ett antal missade samtal på mobilen. Då var hon dessutom på ön Marsstrand, ungefär ett par timmars bilresa bort inräknat resan över med färja. Hon bearbetar fortfarande det som hände.
– Det är ett ganska djupt dike fullt med sprängsten. Han rullade ju tillbaka bort från Alva, men han hade lika gärna kunnat fortsätta rulla runt över Alva och krossat hela henne. Jag har varit där i terapeutiskt syfte och även pratat med familjen som bor där, berättar Eva.

– Det hade kunnat gå hur illa som helst. Jag hade verkligen extrem tur. Det var sommar och jag hade bara en t-shirt på mig och ingen väst, säger Alva.

Alva får hjälp av familjen som bor precis intill vägen, och alla förstår att något har gått väldigt fel med Alvas vänstra fot.
– Jag hade ju ridstövlar på mig, men foten var helt sned och ridstöveln var så här stor, förklarar Alva och formar ett handbollsstort luftklot med händerna.

Familjen hjälptes åt med att hämta filtar och kuddar i väntan på ambulansen som tog god tid på sig. Även stallägaren letade sig upp till diket där hon satt och väntade med Alva. Smärtan var i det närmaste olidlig och när ambulansen till slut kom kunde Alva äntligen försvinna bort lite i ett smärtstillat töcken.

”Det är någon mening med allting”

Huden på foten var visserligen intakt, men på insidan var det mest bara krossat ben. Eva tror att hästen måste ha landat på sidan av foten.
– Alla leder i tårna låg nere i fotsulan. Alla tåleder var ur led. Jag fattar inte hur de har kunnat laga foten – det vara bara smulor, säger hon.

Läkarnas dom på sjukhuset var heller inte nådig.
– De sa att de skulle försöka få det att se ut som en fot igen, och de pratade om amputation, säger Alva som hade svårt att ta in vad som hände.

Lyckligtvis fick Alva hjälp av en extremt skicklig fotkirurg som kunde laga hennes fot över förväntan, annars vet hon inte om hon ens hade kunnat gå idag. Efter utdragna och svåra komplikationer med ett sår som inte ville läka och upprepade infektioner i foten följt av mödosam rehab kan Alva idag röra sig relativt obehindrat.

Men mycket av det aktiva liv hon tidigare levde är just nu ett minne blott. Innan satsningen på hästarna hade Alva både varit elitgymnast och friidrottare, men idag kan hon inte springa mer än någon kilometer på löpband. Hon kan inte heller gå barfota.
– Eftersom sträcksenan som böjer upp stortån inte fungerar så släpar tån i marken. Det är samma sak när jag ska ta på mig skor, då vill tån gärna fastna när jag stoppar i foten, förklarar Alva och visar med hjälp av pekfingret hur vänster stortå blir hängande nedåt.

Eva är imponerad av den styrka som Alva visade redan från start. ”Det är någon mening med allting”, blev det mantra som Alva upprepade för sig själv och omgivningen. Allt för att hålla modet uppe när tankarna på framtiden och att komma upp i sadeln igen gjorde sig gällande.
– Precis när det hände var det ”åh, jag kommer inte kunna tävla på Åby om två veckor”, men sedan vände hon det till något positivt istället, säger Eva.

Längtade efter att komma upp i sadeln

Wyoming Z klarade sig som tur var med några skråmor, men vad som skulle hända med honom var först oklart. Den räddande ängeln blev Yoyos medryttare som kunde rycka in och ta hand om honom på heltid.
– Annars hade vi kanske varit tvungna att sälja honom, men det hade varit hemskt eftersom det var han som höll Alva uppe, säger Eva.

Efter operationen hade Alva gips i tre månader och när det togs bort var hennes vad bara skinn och ben. Hon hade inga muskler i foten som även var väldigt stel. Samtidigt tog det extremt lång tid för operationssåret att läka. Något som familjen har anmält till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som beroende på felbehandling.

Under tiden hoppade Alva på kryckor medan skolan gjorde sitt bästa för att anpassa hennes första gymnasietermin så att så många lektioner som möjligt kunde hållas på bottenplan. Eftersom skolan ligger i en mycket gammal byggnad finns det nämligen ingen hiss.

Det Alva hade längtat mest efter fick hon uppleva fem månader efter olyckan, med foten i bandage. Då fick hon äntligen sitta upp på Yoyo igen, med Eva på marken med ett krampaktigt tag om tyglarna.
–  Då hade jag ändå fått upp lite rörlighet i foten, och jag tror till och med att jag galopperade  lite, säger Alva som fick be mamma Eva att släppa taget.

Lyckligtvis har Alva inte haft speciellt ont i foten efter olyckan, eftersom mycket av känseln försvunnit. När hon började hoppa igen kändes det dock lite mer.
– Det är ju mycket kraft nedåt när man landar och jag hade inte full muskelkraft i foten. Men jag tror ändå att ridningen hjälpte mig väldigt mycket med att komma vidare och fortsätta med min rehabilitering, säger Alva.

Kämpar med rädslan

Idag är Alva igång och rider ungefär som vanligt, med hoppträningar och tävlingsplaner när tävlingsstoppet väl släpper. Det som fortfarande ställer till det lite är att vänsterfoten är svagt vinklad utåt, vilket gör det svårt att reglera sporren på den sidan. Något som Yoyo inte är helt nöjd med.
– Jag märker att han bli arg på den skänkeln, för jag kan inte riktigt vrida in tån mot hästen, säger Alva.
–  Jag har också lite problem med att jag lätt tappar stigbygeln, eftersom jag är stelopererad här och inte kan böja tårna, fortsätter Alva och visar med handen på ovansidan av foten.

Innan olyckan hade Alva och Wyoming Z hunnit starta några 1,20-klasser och tränade för att ta klivet upp till 1,30. Var de befinner sig idag vet Alva inte riktigt.
–  Foten är väl så bra den egentligen kan bli. Jag kommer inte kunna återhämta mig mer, men ridningen har drabbats för att jag har blivit rädd.

På ett sätt känns det som att de är tillbaka där de var innan, och de har till och med hoppat 1,30. Men samtidigt är det något som skaver.
– Det är främst att jag är lite rädd, speciellt när det blir lite högre. Även om olyckan inte var kopplad till hoppningen är det någonting som gör mig osäker. Just att jag vet att det skulle kunna hända något, och att jag vet hur illa det kan bli.

Utmanar sig själv

I somras kom rädslan lite i fokus när Wyoming Z började stanna på tävling. Genast kom funderingarna kring om det var rädslan som hade satt sig i huvudet och framkallade stoppen. Men efter några tävlingar som slutade med sandsmak i munnen och utredningar hos veterinären visade det sig att Yoyo hade fått borrelia. Något som fick mor och dotter-teamet att dra en lättnadens suck.

Att tampas med rädsla i sadeln är ingen lätt match, men Alva har sakta men säkert tagit sig framåt.
– Jag började väl med att utsätta mig själv för olika situationer, som att rida ut på asfalten när mamma var med, säger Alva.

– Det gjorde vi ganska länge, flikar Eva in.

– Jag undviker alltid att rida på asfalt om jag kan, och i nerförsbacke hoppar jag alltid av. Jag har aldrig ridit den där vägen igen, där jag kommer ut ur skogen och rider ner på asfalten. Men det har absolut blivit bättre, säger Alva.

Även när Yoyo blir lite spänd vid uteritt vill Alva gärna att Eva håller i tygeln.
– Vi gör mycket tillsammans. Hellre det än att sitta hemma och undra hur det går, säger Eva och tittar på sin dotter.

Alva är trots allt tacksam över att det gick som det gick, och att Yoyo klarade sig med några skrapsår.
– När jag kom in på kryckor i stallet första gången efter olyckan, och han stod där i stallgången, då bara brast det. Jag bara stod och grät, och han kom fram till mig och typ undrade ”hur mår du?”.