Veterinär: ”Unghästutbildning måste få ta tid”

Det är vanligt att unga hästar idag rids in och tränas hårt inspända och visas upp korta och höga i nacken i överilat tempo med viftande framben och sänkt rygg– men med ett ”flashigt” intryck.

Detta premieras tyvärr inte sällan av domare i unghästklasser och på dressyrtävlingar. Detta bidrar i vår mening i hög grad till de många skador vi idag ser på hästar redan i låg ålder. Skador vi ser är bland annat smärta och artroser från nacke och halskotornas leder, rygg och SI-ledsproblem, frambenshältor med istadighet och ovilja till arbete som följd.

Vad är korrekt form för en ridhäst? Det beror på ålder och utbildningsnivå. Hästen rör sig naturligt på ett sätt som inte gör det lämpligt att bära en ryttare på ryggen. Hästar är flyktdjur och rör sig med huvudet högt för att spana efter eventuella faror i horisonten.

För att kunna bära en ryttare utan att lägga ökad belastning på framben och rygg måste hästens bakben göra ett större arbete. Ryggen stabiliseras underifrån genom aktivering av bukmuskulatur och höftböjarmuskulaturen som vinklar bäckenet så att hästen kan hitta bärkraft från bakbenen och därigenom kunna överföra kraften bakifrån genom ryggmuskulaturen och framåt. Hästen ”rör sig genom ryggen”.

Det tar tid för hästen att lära sig bära sin kropp på ett ergonomiskt rätt sätt.

Det krävs också en mothållande, bromsande kraft från bakbenen för att hitta bärigheten. Ytterligare krävs det att hästen genom muskelkedjor i framdelen kan lyfta upp manken så att vi får en”sammanhängande” överlinje.

Det tar tid för hästen att lära sig bära sin kropp på ett ergonomiskt rätt sätt och det kräver tid för muskelutveckling. I synnerhet för de muskelgrupper och tillhörande nervkopplingar som står för stabilitet och kontroll av rörelse.

Det är därför unghästutbildning måste få ta tid. Tyvärr verkar det finnas en djupt rotad missuppfattning i det att man tror att om man böjer ner och fixerar hästens hals med inspänning, gramantygel eller liknande och driver på bakifrån så arbetar hästen korrekt.

För hästen är halsen oumbärlig för balanseringen av kroppen.

Att gå i form är tyvärr för många människor enbart positionen där hästens nosrygg är i lodlinje eller bakom lodlinjen. Detta är fel och direkt skadligt för hästens nacke, mun, halskotor, rygg och framben. För hästen är halsen oumbärlig för balanseringen av kroppen.

Att sätta upp en ryttare på en ung häst samtidigt som man fixerar halsen gör det svårt för den att hålla balansen samtidigt som det är ett övergrepp i sig. Hästen måste få en chans att balansera sig själv och ryttaren och stärka sin muskulatur i överlinje och buk. Det är muskulaturen runt lederna som är den viktigaste faktorn för stabilisering av lederna.

När unghästen tvingas fixera huvudet, alltså gå med en extrem böjning i halskotornas leder utan att ha muskelstabiliteten runt lederna, gör det lederna instabila och ökar risken för facettledsartros mellan halskotorna. Det är vetenskapligt bekräftat att om hästen bär nosen bakom lodplanet så fixeras överlinjen och ryggen kan inte överföra rörelse.

Forskning på muskelfunktion har visat att om hästen blir för kort i nacken och får C2-C3 (andra och tredje halskotan) som högsta punkt hämmas aktiviteten i halsmuskulaturen ovanför halskotorna och bakom manken (epaxial muskulatur och trapeziusmuskulaturen) samtidigt som hästen rycker upp frambenen med hjälp av underhalsen (brachiocephalicusmuskulaturen).

Då utvecklas en underhals och hämning av utvecklingen av nack- och halsmuskler på ovansidan av halsen och trapezius bakom manken (denna muskelansättning ses tyvärr ofta på våra ridhästar).

Hästar som går med C2-3 som högsta punkt får en kraftigt ökad belastning på nackligamentet.

Det sker också en hämning av halskotornas stabiliserande muskulatur på undersidan (musculus longus colli) som normalt sett förhindrar att nedre delen på halsen (där vi ofta ser artros) kollapsar neråt (U-form) som ger en kompression av facettlederna och sekundärt hämmar stötdämpningen ner i distala leder i frambenen.

Man har också i studier sett att hästar som går med C2-3 som högsta punkt får en kraftigt ökad belastning på nackligamentet över detta område med skador som följd.

Med en fixerad rygg som inte kan överföra rörelse från bakbenen optimalt eller tillåter vinkling av bäckenet blir belastningen stor på SI-leder, lumbosacrala leden framben och knäleder eftersom muskulaturen inte aktiveras på rätt sätt och belastningen ökar på skelettet och lederna.

Den klassiska utbildningsskalan för ridhästens utveckling: takt, lösgjordhet, stöd, schwung, rakriktning och samling innehåller inte något om huvudets placering. Lodrät form är inget självändamål utan det är att hästen går ärligt fram till ett mjukt, jämnt stöd på bettet som är målet
inte huvudets läge.

Hjälper måste ges en i taget med chans för hästen att svara på den.

En förutsättning för att hästen skall kunna använda sin hals och kropp på ett ergonomiskt sätt är att nacken (kota C0-C1) är högsta punkt, varpå nosryggen hamnar något framför lodplan. Varför blir det sämre bedömt om hästen går i något ”öppen” form än bakom lodlinjen? Vi ser också många hästar som inte vill längre, de får motstridande signaler, ihärdigt bakåtriktat tryck i bettet samtidigt som det sparkas på med skänkel och drivs med spö.

Hästar kan inte ta detta, det är extremt frustrerande för dem. De säger helt enkelt upp sig. Hjälper måste ges en i taget med chans för hästen att svara på den. Detta framåtdrivande med halsen fixerad innebär att hästen jagas ur sin balans, vilket är extremt stressande för en häst, som är ett flyktdjur, något som kan bidra till stress och ovilja.

Visst förstår vi att graman och inspänning i många fall sätts på för att ryttaren är rädd för att hästen ska busa, som en säkerhetsåtgärd. Det är dock inte försvarbart att ha dessa tvingande hjälptyglar som rutin i sin utbildning av hästen utan möjligtvis i yttersta undantagsfall.

Fixerar man huvudet så tar man ifrån hästen stor del av förmågan uttrycka sig. För att minska risken med för busiga hästar under ridpasset kan man låta hästen vara ute mycket gärna i grupp, där hästen naturligt gör av med sin överskottsenergi i flocken och inte under ridpasset.

Detta kortsiktiga utbildningssätt används många gånger för att det går fort.

Ryttarens sits är också avgörande för om ens häst hamnar bakom lod. Hamnar ryttaren i bakåtlutat läge är överkroppen efter hästens rörelse framåt hela tiden. Ryttaren måste hålla balansen i tygeln. Det är omöjligt att kunna lätta av i handen och få en oberoende hand om man själv är bakom lodlinjen.

Detta kortsiktiga utbildningssätt används många gånger för att det går fort och hästen kan säljas eller visas snabbare. Tyvärr ökar risken för arbetsrelaterade skador som många gånger ger problem under lång tid och kräver behandlingar och rehabilitering. Det är heller inte rättvist mot hästen.

Vi anser att hästen måste ha rätt att få träning som gör att den klarar av belastningen den utsätts för. Det är viktigt att den ergonomiska formen lärs ut på våra lärosäten och det verkar fungera, det är när det kommer till praktik ute i stallarna som något händer.

Vi kommer aldrig att få en ändring på unghästutbildningen om inte domarna bedömer upp den ergonomiska formen och ned den icke- ergonomiska.

Anne Haglund leg. veterinär och Pernilla Stenfeldt, leg. sjukgymnast på Saxtorps Hästklinik