”Vi kan inte avla på neurotiska spända tävlingsmaskiner”

Jag reflekterar ofta över hur vi förmänskligar våra hästar. Det gör mig både konfunderad och irriterad när jag hör ”han älskar att visa upp sig på dressyrbanan” eller ”hon är en sån kämpe som vill göra allt för sin ryttare”. Den som säger så kan behöva en reality check. Ärlig talat, tycker verkligen hästar att det bästa som finns är att komma in på en arena och visa upp sig för oss människor?

Det som händer när vi förmänskligar hästarna och utgår från oss själva i för stor utsträckning, även om det görs med de bästa intentioner, är att vi lätt glömmer bort vad som är naturligt för hästen. Hästen är ett stepplevande betesdjur med ett flyktbeteende. En naturlig variation i träning, helst mycket utomhus och med social kontakt med andra, gör att våra hästar mår så mycket bättre.

Ärlig talat, tycker verkligen hästar att det bästa som finns är att komma in på en arena och visa upp sig för oss människor?

Jag pratade med några kollegor på Nya Zeeland här om veckan. Ett land som är ganska likt Sverige men inte har lika kalla vintrar. Hästhållningen är däremot annorlunda. Deras hästar går ute året runt, dygnet runt och tas in och rids och arbetas däremellan.

En slående sak var frekvensen av kolik. Det förekommer i stort inte. Inte heller magsår är i närheten av lika vanligt på Nya Zeeland som hos oss.

Vi måste börja låta unghästarna få gå ut mycket och träffa andra hästar. Om hästarna inte klarar av det måste vi ta med det i avelsmålet. Vi kan inte avla på neurotiska, spända tävlingsmaskiner som är självdestruktiva och galna i all hantering. Sådana hästar tenderar dessutom att hållas i begränsade hagar eller på box på grund av rädslan att de ska skada sig i en mer naturlig hästhållning. Då blir det ofta bara värre och välbefinnandet går ner.

Det är också skillnad mellan grenarna inom hästsporten. Inom travet får tävlingshästarna i regel mer hagvistelse och kontakt med andra hästar än motsvarande tävlingshästar på ridsidan. Det är dessutom skillnad mellan grenarna i ridsporten.

Jag tror faktiskt inte att en ridhäst är känsligare än en travhäst, även om en del verkar tro det.

Mest extrem är dressyren där många hästar packas in i så mycket täcken och skydd att det ser ut som Michelingubbar. Jag tror faktiskt inte att en ridhäst är känsligare än en travhäst, även om en del verkar tro det.

Vi måste fråga oss vad som är bäst för hästen ur hästens perspektiv. Sverige är ett föregångsland när det gäller hästhållning, men vi ska inte snubbla på målsnöret genom att förmänskliga hästarna.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 20/2022.