Felaktig sits: Hästen kan få betala priset i form av skador

En enda detalj i ryttarens sits kan medverka till att hästkroppen belastas på fel sätt, så att det med tiden uppstår symtom.

Pernilla Stenfeldt, Ängelholm, och Cajsa Ericson, Gräddö, är landets högst utbildade fysioterapeuter på häst, med Mastersexamen i veterinär fysioterapi i bagaget. Det innebär att de är utbildade i sjukgymnastik på både människor och djur.

– Ofta tittar vi på hela ekipaget, så att vi får en helhetsbild. En sned ryttare påverkar hästen och då hjälper det inte att rätta till enbart hästen.

Utgångspunkt i bäckenets position

De arbetar på olika håll i landet, men konfererar ofta och har gjort samma erfarenheter kring sina patienter. Båda håller även kurser i sitsträning.

Pernilla Stenfeldt och Cajsa Ericson förklarar att allt har sin utgångspunkt i bäckenets position i sadeln. Ryttaren sitter på tre punkter: den så kallade sitstriangeln som består av sittbenen och symfysen (blygdbensfogen). Därifrån måste bålen, skulderpartiet och huvudet placeras så att man hamnar i jämvikt och kan använda så lite muskelkraft som möjligt för att sitta upprätt.

– Om höften är avslappnad faller benet rakt ner och då får ryttaren naturligt en bra lodrät sits med tyngdpunkten över foten.
– Sitsen måste centreras i alla tre rörelseplanen: framåt/bakåt, i sidled och rotation för att jämvikten ska bli rätt.

De understryker också betydelsen av att sadeln passar ryttaren, för att kunna sitta i balans.

Ofta upplever ryttaren sig sitta rakt i sadeln, när vikten i själva verket är något förskjuten åt ena hållet. Hästar är oerhört känsliga för viktfördelning och måste då kompensera genom att belasta ena sidan av kroppen mer.
– Vi måste komma ihåg att vikten alltid är på. Alla andra hjälper kan vi koppla av eller på, men inte vikten på hästens rygg och därmed den biomekaniska belastningen.

Även vertikalt

Vikten gäller inte bara i sidled utan även vertikalt. Allting händer egentligen i tre plan samtidigt; om man till exempel viker sig i sidled får man även en rotation i ryggen.

– Det inte helt ovanligt att dressyrryttare lutar överlivet bakåt. Förmodligen för att bålstabiliteten saknas och på en häst som rör sig stort kan det då vara lättare att trycka sig nedåt-bakåt än att sitta rakt upp.

När saken undersöktes i en studie visade det sig dock att det bakåtlutade överlivet gav ett ökat tryck bakom bogbladen på hästen, vilka är bas för frambenens muskulatur.

– Det innebär att manken trycks ner mellan bogbladen, vilket hämmar stötdämpningsmekanismen i frambenen. Detta leder troligen till en ökad belastning i frambenets nedre leder, vilket kan leda till ledinflammationer här. Många hästar har ont bakom bogbladen.

Veterinären och forskaren Maria Terese Engell, SLU, har undersökt effekten av att ryttarens överliv hamnar bakom lodlinjen, vilket visade sig vara fallet för sex av sju elitryttare. Det medförde att bäcken och bål tippade bakåt. Undersökning med tryckmatta på hästen visade att det uppstod ett signifikant ökat punkttryck bakom bogbladen, när ryttaren satt med bakåttippat bäcken. Även den vertikala rörelsen i hästens ländrygg påverkades negativt i samlad trav.

– Vi arbetar alltså mot hästen genom att inte sitta rätt. Vi behöver ett synsätt där vi vill bygga upp hästar och ryttare från grunden, utbilda dem på sikt – inte enbart träna för nästa tävling.

För hästens del innebär allt detta att den får en snedbelastning som den måste kompensera.

Rådet från Pernilla Stenfeldt och Cajsa Ericson är enhälligt:
– Ta gärna hjälp av en sjukgymnast eller en annan professionell person inom området för att analysera din egen kropp för att kunna förbättra svagheter, så att du kan utvecklas som ryttare.

Experterna: Pernilla Stenfeldt och Cajsa Ericson är legitimerade sjukgymnaster med vidareutbildning inom veterinärmedicin. Båda två har en mastersexamen i veterinär fysioterapi i England. Pernilla arbetar bl a på Saxtorps hästklinik och Slöinge hästklinik, och har sitskurser för ryttare. Cajsa arbetar bl a på Scandinavian Equine Clinic i Rosersberg, UDS Uppsala, Mälarkliniken och Brunmåla. Även hon håller sitskurser för ryttare.

Exempel 1: Sned sits och låst hand

En dressyrryttare med en 9-årig häst på medelsvår nivå hade problem med att hästen hade svårt att arbeta i rätt form, ville hellre höja huvudet och stressa iväg. Hästen var väldigt oliksidig, men när den kontrolleras av veterinär fanns ingen hälta eller något som förklarade snedheten. Efter remittering till djursjukgymnast upptäcktes muskelsmärtor i bröst- och ländrygg och nedre delen av halsen.

Undersökning

• En kontroll av utrustningen visade att sadeln inte låg så bra. Efter sjukgymnastisk och manuell behandling av de ömmande musklerna på hästen, var det dags att titta på hela ekipaget.

• Hästen hängde i vänster tygel, sköt ut vänster bog och var svag höger bak. Det visade sig att ryttaren satt cirka en decimeter snett åt höger, vek sig i höger sida och låste höger hand, för att försöka få hästen att ta stöd i höger tygel.

• Samtidigt hölls vänster hand långt ut åt vänster med påföljd att vänster skuldra gled fram och saknade stabilitet. Resultatet blev en instabil sits, en kombination av att ryttaren satt snett och ett ambitiöst försök att rakrikta hästen.

Slutsats

Situationen blev en ond cirkel. Om inte något gjorts åt saken, hade hästen till slut blivit halt, förmodligen på vänster fram efter att hela tiden behövt kompensera för extra vikt på höger sida.

Åtgärder

• Sadeln byttes ut.

• Sitsträning både uppsuttet och på marken blev räddningen för ekipaget, där först ryttarens bäcken placerades rätt i sadeln.

Resultat

När ryttaren kunde sitta rakt över hästen, svarade den omedelbart med att bli rak, den hittade sin balans och slutade stressa framåt.

I övrigt

Alla ryttare är olika skapta, därför finns det inte något generellt schema för hur man förbättrar sin sits, utan det är individuellt. Vissa gymnastikövningar kan behövas för att rätta till individuella svagheter.

Den som till exempel har brutit nyckelbenet kan ha blivit aningen sned efter läkningen och kan behöva träna upp rörligheten där för att bli jämn i tygeltagen, kontakten med handen börjar nämligen ända bak i skulderbladen.

Exempel 2: Återkommande hältor på en 6-åring

Det började bra för hoppryttaren som fick sin första stora häst efter en framgångsrik ponnytid. Men efter ett halvår började hästen vägra och bryta ut på hinder. Hästen hade tidigare fungerat väl under sin uppfödare, men blev nu spänd och stram i ryggen och togs till veterinär.

Efter återkommande kotledsinflammation, karpit och knäledsinflammation som behandlades av veterinär, började de titta på ryttarens sits. Varje gång hästen varit friskförklarad blev den nämligen halt så snart den började hoppa igen.

Undersökning

• Det visade sig att ryttaren satt kraftigt snett åt höger med båda fötterna utåtroterade och kom åt hästen med sporrarna hela tiden, varpå hästen gick emot skänkeln.

• Ryttaren hade ingen kontakt med bäckenet i sadeln utan tryckte sig upp ovanför sadeln genom att spänna skinkorna och insida lår. Samtidigt red hon med omkullagda händer och öppna fingrar så att tyglarna blev halvlånga. Omkullagda händer innebär en aktivering av bröstmuskulaturen, vilket drar axlarna framåt.

• Med en sådan sits har ryttaren ingen möjlighet att inverka på hästens bakben.

• Hästen var något överbyggd bak och med lågt ansatt hals.

Slutsats

Kontentan blev en häst som sprang i högt tempo, helt lång och rak i kroppen. Frambenen blev konstant överbelastade.

Åtgärder för ryttaren

• Ryttaren fick börja med att placera sitt bäcken korrekt i sadeln, rotera in höften för att få skänkeln i rätt läge så att hon inte kom åt hästen med sporrarna hela tiden. Hon fick träna på att slappna av och andas.

• Rätta till händerna. Det är vanligt att hoppryttare rider med omkullagda händer och armbågarna ut.

• När händerna läggs omkull, finns två ben i underarmen som går över varandra och låser sig. Ryttaren blir därmed inte lika flexibel i sin kontakt. Enbart genom att vrida om händerna, så att det blir en rak linje från hästens mun till handen, kan samma ryttare förbättra hela sin sits, få en mjuk förbindelse, bli känslig och rörlig. Då låses inte rörligheten upp i underarmen och muskulaturen mellan skulderbladen kopplas på i stället.

Åtgärder för hästen

För hästens del gick träningen ut på att först få balans på yttre bak genom mycket sidvärtsrörelser. Hästen fick flytta ett steg i taget för att verkligen belasta rätt ben.

Sedan fick ryttaren rida många halvhalter för att kunna reglera steglängd och galoppsprång genom inverkan med sitsen i stället för att bromsa med handen.

Resultat

Allt slutade positivt för ekipaget, utan fler återfall och besök hos veterinär.

FEL & RÄTT

Tack till fotomodellen Ann-Louise Tomasson och hästen Vera för demonstration av rätt och fel sits.

Det här var del fem i Ridsports serie ”Rid hästen frisk”. Missa inte de tidigare fyra delarna:
Veterinären: Alla har så bråttom att tävla
Så rider Anna Hassö hästarna friska
Lär dig belasta hästen på rätt sätt
Fokus utomhus ger friska hästar hos dressyrstallet

Denna artikel publicerades i pappersupplagan av Ridsport, nr 4/2018, första gången.