LångvägaInom ridsportvärlden är vi vana vid unga ryttare som kommer från familjer med hästvana. Men ett undantag är SM-tvåan Liv Dagertun, vars mamma "inte kan något om hästar". Liv var väldigt skeptisk till hästar men när hon väl började rida ändrade hon sig, och nu var hon en av de mer långväga deltagarna vid ponny-SM i Södertälje.
Tog silver i ponny-SM: ”Jag hatade hästar”
Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.
Redan prenumerant?
Aldrig skapat ett digitalt konto?
Inomhus-SM i Södertälje var den andra inomhustävlingen någonsin för 14-åriga Liv Dagertun och Oatfield Rosie (sto f 2011 imp Irland).
– Vi åkte till Högbo för två veckor sedan för att få göra en inomhustävling innan SM. Vi är inte vana vid sådana här tävlingar, berättar Livs mamma Sofi Dagertun.
Anledningen till att det inte blir så mycket tävling är avstånden. Familjen bor i Luleå och har rest 98 mil till Södertälje.
– Det tog två dagar. Men hon reser bra och slår sig till ro överallt, berättar Liv.
Vana vid resor
Även när det gäller träning är det en bit att åka. För att komma till tränaren Linda Marklund åker man varje vecka 11 mil tur och retur.
Under SM tog alltså Liv och Rosie ett silver i kategori D. Men att Liv skulle börja rida var långt ifrån självklart. Hennes mamma är ingen gammal hästtjej.
– Jag kan inget om hästar, säger mamma Sofi, som dock visar att hon lärt sig en hel del när hon lyckas hålla Rosie som minst sagt studsar inne på prisutdelningen.
Moster tjatade
Det var Livs moster som tjatade in henne på ryttarbanan.
– Jag hatade hästar, jag tyckte att de luktade äckligt men jag började rida för fem-sex år sedan. Sedan fastnade jag. Nu tycker jag att stallet är den bästa doften jag vet, säger Liv.
Rosie är snäll för att vara ett sto, menar Liv.
– Hon är som en valack. Hon är jättesnäll, som en barnponny att ha att göra med. Min ponny har också världens största hjärta.
Min ponny har också världens största hjärta
Sedan i april står Oatfield Rosie inackorderad på en gård med ridhus, innan dess var det uteritter och utebana som gällde. Men tvärt emot vad man kanske skulle kunna tro är det inte under vintrarna som är jobbigast att ha häst i Luleå.
– Nej, det är vår och höst som är värst. När det är snö är det bra underlag, säger Sofi.
Att kvala in till tävlingar, som till exempel Prins Carl Philips pris, är svårt när man bor så långt från tävlingsplatserna.
Har plats i Borås
Nu efter SM får det vara nog med tävlingar på ett tag, säger Liv.
– Vi orkar inte åka.
Något som var en nyhet för familjen var att medaljörerna i SM kvalar till Borås Grand Prix i februari. Kanske att Luleåryttaren ändrar sig och dyker upp där i alla fall.
Så arbetar Ridsport
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.
Följ Ridsport på