”Windy lärde mig att aldrig någonsin ge upp”

Den som betytt mest

Det är ett fuxsto som betytt mest för mig – Windy (13) (SWB f -90 e Vivaldi-Magnifique, uppf Bertil Andersson) som min pappa köpte till mig när jag var 16 år. Det han fastnade för var att hon travade fantastiskt i sin hage, mitt enda krav då var: ge mig en häst som kan ökad trav.

Windy kostade bara 21 000 kronor för att hon var sjövild, stod på bakbenen och var ganska speciell. Jag började rida henne och jag flög av konstant. Hon var inte så lite speciell, det spelade ingen roll vem som försökte rida henne, hur duktig ryttare det än var, ingen klarade det. Men Windy och jag utvecklade en ömsesidig respekt och när hon var med på noterna var hon otrolig. Vi vann finska mästerskapen för young riders och fick rida NM, det var så roligt.

Windy lärde mig att aldrig någonsin ge upp, hon hade kvaliteter och när hon gick bra så var det riktigt bra. Hon slutade aldrig testa mig. Jag fick verkligen lära mig det viktigaste: sätt rumpan i sadeln och rid. Windy öppnade upp världen för mig, tack vare henne fick jag chansen att komma till Jan Brink och Tullstorp. Utan Windy hade jag inte gjort det jag gör i dag, hon har dessutom gett mig avkomman William D. Jag har Windy med mig för evigt, jag har hennes aska i en urna hemma och det känns som det ska.

Den som lovade mycket

Quarton (SWB val f –09 e Quater-back–Don Schufro, uppf Per-Arne Persson, äg Charlotte Jorst) var den första häst jag red och utbildade där jag själv fick känna att han kan gå hela vägen till Grand Prix. Jag red honom i flera år och han betydde så mycket för mig. Det var fantastiskt att få känna Quartons kapacitet, att få 75 procent i S:t Georges, att få 8:or och 9:or i betyg. Med Quarton deltog du inte, du var med för att vinna. När han såldes till USA och åkte iväg klarade jag inte av att vara i stallet utan gick runt med svarta solglasögon för jag grät så mycket. Senare köpte jag en fölunge, hans helbror Querqus.

Den som jag grubblat över

Minn egen uppfödning William D (SWB val f -03 e Briar–Vivaldi) är tveklöst den jag grubblat mest över. William gick knappt att rida in, han stegrade sig ofta, var sjövild som sin mamma och gick inte att lasta. En gång när jag kom tillbaka hem till Tullstorp ganska bedrövad efter en misslyckad unghästklass, sa Jan Brink: Lyssna inte på andra för William blir en GP-häst även om du får slita ditt hår för det. William har massor av fixa idéer men han är så lättlärd att inga rörelser någonsin varit ett problem. Jag lärde honom piaff när han blev rädd för en buss, jag bara klappade honom på halsen. Vi tog oss till Grand Prix – men han är fortfarande stallets svåraste häst att rida och leda.

Fakta

Yvonne Österholm

Yvonne Österholm är ressyrryttare och beridare med egen verksamhet i Torna-Hällestad utanför Dalby i Skåne.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 15/2021.