Jag har ett nära samarbete med dressyrryttaren Nina Hofmann Küppers sedan flera år tillbaka. Det hela startade med att jag letade efter en dressyrtränare och jag började träna med mina hopphästar för Nina. Därefter bad Nina mig att hoppa hennes dressyrhästar och vårt samarbete har utvecklats vidare från det.
Några av Ninas dressyrhästar kan bli lite extra glada när hindren kommer fram och det har vi ibland delat filmer av på sociala medier. Det verkar i sin tur ha gett mig något av ett rykte här omkring av att kunna rida halvtokiga hästar.
Visa det här inlägget på Instagram
Det roliga i det hela är att jag, när jag jobbade i Tyskland, var mer känd som den som sällan slog mig när jag ramlade av – och det ryktet kom inte från min förmåga att hålla mig kvar på hästarna så att säga. Jag hade ganska många 4-åringar på min lista och jag tror att jag ramlade av de flesta i alla fall en gång. Utöver det så var min första ponny en liten gul B-ponny vid namn Flippen (Flipper Moon). Flippen var en fantastiskt bästa vän men också den första att sticka huvudet mellan benen och dra av en bockserie på uteritten.
Jag lärde mig desto mer om hur man ramlade av.
Han hoppade dessutom alldeles för bra för sin ryttare och denna perfekta ryggverkan, i kombination med JOFA-hjälmen jag hade på den tiden, hade nog kunnat bli ett välbesökt cirkusnummer – ”den mänskliga kanonkulan”. Bara från Flippen ramlade jag definitiv av hundra gånger. Minst en gång per uteritt, två gånger varje hoppträning och tre gånger varje hopptävling. Jag lärde mig inte speciellt mycket om att hålla mig kvar men jag lärde mig desto mer om hur man ramlade av. Fallteknik är en underskattad egenskap, som jag tror befästs enklast i ung ålder!
Jag har ofta tänkt på hur utsatt jag är i mitt yrke och jag skulle drabbas hårt bara av att bli borta i några månader.
I alla fall, de gånger vi har lagt upp något klipp på sociala medier på en busig häst så får jag nästan alltid samtal från folk som vill lämna sina hästar för inridning dagen efter. Själv tänker jag att om jag skulle lämna iväg en häst på inridning så skulle jag inte främst leta efter den ryttare som sitter kvar på en bockande häst utan snarare vilja veta att de har ett fungerade system, som minimerar riskerna att det blir fel över huvud taget.
Jag har oftast valt att tacka nej de gånger hästägare har ringt och velat lämna hästar som någon redan har misslyckats med. Risken blir helt enkelt för stor och jag tror inte att någon hästägare är beredd att betala det priset som skulle kompensera för den risken. När det gäller att ta emot hästar för inridning generellt så är det självklart en ökad risk i sig. Jag har ofta tänkt på hur utsatt jag är i mitt yrke och jag skulle drabbas hårt bara av att bli borta i några månader.
Men med rutin, ett bra team och ett utarbetat system så minskas riskerna betydligt. Det gäller också att ha förstående hästägare. Vissa hästar går från helt ohanterade till inridna på två veckor medan det kan ta flera månader att bygga upp ett förtroende med en känslig häst.
När det gäller system för inridning så tycker jag att vi har hittat ett bra tillvägagångsätt och vi har faktiskt optimala förutsättningar här på gården. Vi har nämligen ett litet ridhus med väldigt hög sarg. Ridhuset byggdes när jag var liten och vi fortfarande hade inackorderingar på gården. Det uppfördes i en befintlig lada och då min pappas slakteri (för vilt, vid jakt) ligger 30 meter in i ladan och omöjligen kunde förflyttas så blev ridhuset 30 meter långt.
Mina föräldrar har varit väldigt duktiga på att få ekonomi i gården och främst investerat i sådant som kan ge avkastning. Själv såg jag länge ridhuset som den största floppen då det är ganska stor investering men till mindre nytta i och med sin storlek. Nu visade det sig dock att ridhuset var en av de bästa investeringarna som gjorts då min mamma övertalade Mälarkliniken att hyra in sig och öppna sin första filial här. Ridhuset användes alltså även som longeringsvolt de första 10 åren innan kliniken utvidgade med ytterligare en byggnad här på gården.
Storleken motiverar mig också att snabbt ta mig därifrån när hästarna väl har ridits i alla gångarter.
Men, till saken är att även om storleken på ridhuset är till dess nackdel i de flesta fall så är det snarare en fördel när det kommer till inridning! Det byggdes enligt någon av dåtidens guideböcker från Ridsportförbundet så det har en absurt hög sarg (över två meter) vilket är orimligt sett till kostnaden men väldigt positivt ur säkerhetssynpunkt.
Ridhuset är tillräckligt stort för att hästarna ska kunna ridas i alla gångarter, men skulle det hända något så kommer de inte speciellt långt och de får inte upp någon fart. Storleken motiverar mig också att snabbt ta mig därifrån när hästarna väl har ridits i alla gångarter. Nästa steg är att ge oss ut på utebanan eller fältet/skogen med en trygg sällskapshäst.
Även där har vi optimala förutsättningar då vi har egen mark men även kan rida i flera mil på otrafikerade grusvägar. När hästarna har vant sig vid det så brukar det vara dags för vila. Generellt så tycker jag att det tar cirka sex veckor för en häst som är ohanterad att genomgå de här stegen.
Det finns som sagt hästar som gör det snabbare och hästar som det tar längre tid för, och där gäller det att hästägarna är förstående för de individuella avvikelserna. Som hästägare måste man hitta en ryttare vars system man tror på och vars bedömning man litar på.
Inridning handlar inte om att sitta kvar längst på en bockande häst utan om att på ett så genomtänkt sätt minimera riskerna för att hästen ska få en dålig upplevelse.
/Kristina
Följ Ridsport på