Jag har känt mig lite gnällig i mina senaste texter.
Dags att byta spår.
I dag blir det glädje, bara barnslig glädje.
Och en clown.
När jag sitter här under en tidig torsdagsförmiddag och försöker samla intrycken från gårdagen är det med en varm skön känsla inombords. En känsla som bara en riktigt bra och lyckad gårdag kan framkalla.
Jag sitter i Jönköping, inne i Elmia, när jag skriver dessa rader. Det är vårt tredje år här. De två första enbart som besökare. Detta år även som deltagare. Därav känslan av att ha fått uppleva någonting alldeles extra.
Nej, varken Angelo eller LillyBelle har tävlat; så långt har de inte kommit än. Däremot har vi haft tillfälligheterna och marginalerna på vår sida i kombination med förmånen att äga en häst, så liten och så prickigt söt att många stannar, pekar och kommer fram och spontangosar när de får syn på henne. Tindra, givetvis.
I samband med Karl Oskar Cup i augusti råkade en viss Maria Stigsson få en skymt av Tindra. Det räckte för att Tindra, via Malin, skulle få en förfrågan om att bli showhäst under Jönköping Horse Show. Maria Stigsson är nämligen show director för JHS och såg i Tindras sötfaktor en möjlighet att bjuda publiken på lite godis under onsdagens invigningsföreställning. Efter visst förhandlande lyckades vi dessutom sälja in ett nummer där även LillyBelle och Peggy och Tove och Hjärtat (vars riktiga namn är Heart to Heart) skulle ingå.
Så, efter en väntan och längtan som känts alltför lång, kommer äntligen onsdagen med stort O. I en hyrd lastbil får vi nu en gratis inblick i hur en riktigt stor tävling fungerar bakom kulisserna. På det enorma gräsfältet längs Vätterns södra strand göds en hel hästindustri. Längst ner på fältet, förbi de tre stora mobila stallen, har vi fått reserverade boxar i ett stall där enbart showhästar står.
Medan jag breder ut två balar spån i respektive box och sedan hämtar vatten fixar Malin och barnen med Peggy och Tindra medan Tove och hennes mamma Veronica gör i ordning Hjärtat. Mörkret faller. Mitt i den febrila aktiviteten öppnas dörren till stallboxen och jag hajar till. Känner för en millisekund ren skräck, blod som blir till is.
I dörren står en clown. Livs levande. Perfekt sminkad.
Jag är livrädd för clowner. Tillhör den generation som skrämdes av att läsa Stephen Kings ”Det”, som sedan inte kunde låta bli att se filmen ”Det” och som nu i medelåldern är alltför plågade av tonårsminnen för att våga se den moderna filmatiseringen med Bill Skarsgård i rollen som clownen Pennywise, ondskan själv.
Clownen går förbi, börjar pyssla med fem svarta shetlandshingstar. Jag lugnar ner mig, återgår till sysslorna. Kan inte låta bli att tänka på The Joker, som jag såg på bio häromveckan, och som knappast förstärker illusionen om att clowner är snälla. Sedan kommer problemen. En plym ska sättas fast på Peggys träns och jag lyckas inte få den att peka stadigt upprätt. Veronica har tänkt ett steg längre och har med sig silvertejp, lösningen på alla världsproblem. Rullen närmar sig sitt slut men jag får låna tillräckligt mycket för att fästa plymen perfekt.
Angelo ska vara klädd som cirkusdirektör och behöver ha sin svarta hatt fasttejpad ovanpå hjälmen. När jag börjar fundera på om silvertejpen räcker och på hur tejpen inte ska synas på hjälmen hör jag en skarp röst:
– Det är bättre med svart tejp!
Jag tittar upp och ser rakt in i två clownögon. Clownen kastar en rulle svart tejp framför mig. Jag tar upp den, tackar och tejpar fast hatten. Det visar sig att den här clownen är snäll, att han heter Anton Lundström och är fyrspannskusk. Anton är supertrevlig, berättar att han tävlar mot sig själv i att hitta nya sätt att showa. I dag är han clown, i morgon någonting annat och nästa vecka ska han uppfinna ännu ett hjul. Ingen äkta clown. Skönt.
Vi börjar bli klara. Efter att ha tejpräddats två gånger om är det som upplagt för en sån där kväll där ingenting kan gå fel. Och ingenting går heller fel. Allt går precis så bra och är precis så roligt och givande som vi hoppats på förhand.
När framridningen sedan börjar för showhästarna intar jag fotoposition och det känns dumt att använda alltför många ord för att beskriva kvällen.
Jag visar det i stället, så fortsätt skrolla och titta!
Plötsligt dyker en clown upp i stallet. Jag blir rädd.
Angelo förbereder sig inför showen.
LillyBelle och Peggy på framridningen.
Tove och Hjärtat på framridningen.
Clownen igen. Ser lite ledsen ut.
Barnen från Habodansarna är förväntansfulla.
Elmia är som vanligt proppat med folk.
En nervös men glad Angelo gör entré.
Lisen Bratt Fredricson klipper bandet och förklarar JHS invigt med orden ”kan vi bestämma att vi kallar höstlovet för hästlovet i fortsättningen?”.
Angelo och Tindra galopperar igång.
Clownen är igång med sina fem shetlandshingstar.
Habodansarna genomför ett uppskattat nummer…
…och visar prov på en underbar glädje.
Jill Svensson – vilken pipa hon har!
”När är det vår tur, husse?” undrar hundarna från Cirkus Maximum.
Jo, nu är det äntligen dags.
Vad vore JHS utan islandshästar?
Clownen är tillbaka. Denna gång åker han skidor.
Vem är bäst på höjdhopp – en ponny…?
…eller en människa?
Jo, ponnyn blir skrämd av en trumvirvel och vägrar ut sig…
…och människan visar var skåpet ska stå.
Lite scullydriving med miniatyrhäst livade upp stämningen.
Och så lite jonglering på det.
Till och med den stora vagnen ser liten ut i jämförelse med den enorma hästen.
Angelo och LillyBelle under avslutningen av en magisk dag i Elmia.
Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto ponnypappandaniel står som vanligt öppet för er som vill följa mig där!
Följ Ridsport på