Domaren: ”Hästen ska vara öppen fram och sluten bak”

Fjolårets OS och EM i dressyr bjöd på mer mjukhet och harmoni än kanske någonsin.

Men – är det okej att rida med hästens nos bakom lodplanet på toppnivå? 
Ridsport har ställt frågan till några domare och tränare.

”Bra att ta upp detta”

Bo Jenå, förbundskapten, A-tränare och GP-domare, tycker att frågan är berättigad men svår.
– Jag förstår att man inte förstår. Det är bra att ta upp detta, säger han och berättar att det pratas om saken även bakom kulisserna, bland ryttare och tränare. Senast under EM i Hagen i höstas.

Bo Jenå håller benhårt fast vid gamla principer om hästens form. Samtidigt vet han inte om det var bättre förr.
– Hästarna var mer öppna i formen men det är tveksamt om de jobbade över ryggen. Dagens hästar har en annan exteriör, har ibland lite för lätt att gå på tygeln. Det kan vara svårt att få fram kontakten med bettet, vilket är svårare än tvärtom och kräver mer skicklighet.

I svallvågorna efter rollkurdebatten har funktionärerna på framridningen blivit mycket mer på hugget, enligt Bo Jenå.
– Senast nu i Aachen var de på flera kända ryttare och sa åt dem att öppna formen och släppa ut nosen. Samma sak vid OS i Tokyo.

”Så mycket som spelar in”

Annette Fransén-Iacobaeus, A-tränare och internationell mästerskapsdomare, tycker att det är tråkigt att så många tittar på en sak när det är så mycket som spelar in.
– Och tro inte att domarna inte väger in formen. Är det en trång nacke blir det 0,5 i avdrag. Är nosen tydligt bakom drar vi av mer. I allmänna intryck dras det av på harmonin, säger hon.

Som domare måste hon se både hönan och ägget. Har hästen kontakt med bettet eller drar den sig undan? Är munnen sluten eller öppen? Är takten och harmonin som den ska? Bär hästen sig?
– Grand Prix är så komplext men vi lägger mycket fokus på formen. Vi ska alltid utgå från idealbilden och absolut inte ändra grundprinciperna i TR. I lägre klasser är det ännu viktigare att det blir rätt från början, säger hon.

Det vi ser är så mycket bättre än för 20-25 år sedan. 
Samtidigt går det inte riktigt att jämföra. Vi har helt andra hästar i dag.

Annette Fransén-Iacobaeus

I det stora hela tycker hon att utvecklingen gått åt helt rätt håll.
– Jag vet ju inte vad som händer hemma i ridhusen, men det vi ser är så mycket bättre än för 20-25 år sedan. Samtidigt går det inte riktigt att jämföra. Vi har helt andra hästar i dag, så mycket mer rörliga och elastiska.

”Vad är egentligen bakom lod”?

Kajsa Boström är B-tränare och blev av Ridsportförbundet utsedd till Årets tränare 2020. Även hon framhåller helheten.
– Det är svårt att bemöta kritiken, och vad är egentligen ”bakom lod”? Det viktiga är hur hästen arbetar. Jag tror att hela tränarkåren måste bli bättre på att förklara vad vi gör och öka kunskapen, säger hon.

Som tränare har hon hela tiden idealet som rättesnöre, så som det finns beskrivet i TR.
– Jag tjatar jämt om att hästen måste bära sitt huvud själv och gärna gå fram med näsan. Men då tillsammans med allt det andra. Tränarna har ett stort ansvar, men i slutändan är det upp till domarna och ryttarna.

Men Kajsa Boström tycker att det alltid finns saker att fundera över i en bedömningssport. Som objektiviteten.
– Kanske är toleransnivå olika på olika ryttare. Min dotter tävlar i konståkning. Det är samma där. En viss åkare kan dratta på ändan och ändå få höga poäng medan andra alltid hamnar trappsteget under.

Hon har också funderingar kring kandarets inverkan på mun och form.
– Jag ser inte att kandar tillför något bra, säger hon.

”Han är konstruerad så att halsen ser kort ut”

Liane Wachtmeister, A-tränare, hävdar att domarna i dag är bra på att dra ner på ihopdragna halsar och belöna harmoni samt att väga in hästars olika exteriör.
– Ta till exempel Charlotte Fry och Everdale. Han är konstruerad så att halsen ser kort ut. Det måste man ta hänsyn till. Det är en helt annan sak med push and pull, säger hon, och menar när ryttaren drar ihop hästen framtill med sin hand och samtidigt driver på med skänkeln, ofta i kombination med en stark sits.

Svenska nationella domare upplever hon som hårda vad gäller lodplanet, nästan som en fixgrej.
– Det är inte fel. Hästen ska vara öppen fram och sluten bak. Det är en kvalitet att värna om och sträva efter, men man kan inte klippa av hästen på mitten och gå med tumstocken. Jag kan förlåta någon centimeter bakom om allt annat är bra.

Sina egna elever tränar hon i att kunna ändra formen och stretcha ut halsen.
– Lösningen sitter i maskinrummet, i bakbenen. Att få fart på den kraften och lösgöra ryggen, säger hon.

”Vi är medvetna och mer på vår vakt”

Jan-Ove Olsson är Intermediaire-domare, B-tränare samt A-domare i exteriör och gångarter. Han välkomnar diskussionen och anser att en felaktig form nog bör straffas strängare än det görs i dag.
– Vi är medvetna och mer på vår vakt. Men balans, samlingsgrad, harmoni, hästens kroppsspråk, mun och uttryck i ögonen är viktigare att se än att ta fram linjalen.

Som domare ska han på några sekunder se både helhet och detaljer i en rörelse och bestämma sig för ett betyg.
– Det är ett rasande tempo. Visst ångrar man ett betyg ibland, säger han.

Frågan är vilket som ska bedömas hårdast, en för öppen eller djup form? Även där måste helheten vägas in, förklarar Jan-Ove Olsson.
– Idealet ska gälla. För mycket fram med nosen kostar i eftergivenhet och mjukhet. Det är inte bättre det.

”Vad som händer bakom sadeln avslöjar sig framtill”

En stor utmaning för honom som tränare och domare är att få ryttarna att rida hästen framför skänkeln och mindre med handen.
– Vad som händer bakom sadeln avslöjar sig framtill. Men händerna som håller tyglarna är till syvende och sist avgörande. En dominant hand är ofta boven till att hästen går bakom lodplanet.

Sedan tvånget att rida på kandar togs bort i Sverige ser han klart fler hästar med bra form och mun på medelsvår nivå.
– Den debatten var en väckarklocka som förde upp saken på dagordningen. Det var bra för hästen och för sporten.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 5/2022.