Legendarerna som reste sig över alla andra – hoppning

Milton

John Whitaker, Storbritannien

Sagohästen. Alla minns honom, till och med de som inte var födda när han var som störst vet vem Milton var. Kritvit, med en utstrålning som oemotståndligt drog allas blickar till sig. Utan ”kläder” var han egentligen ganska oansenlig, men med sin ryttare på ryggen förvandlades han, och blev en showare som inte drog sig för att bjuda på levader på prisutdelningarna.

Milton var känd i hela världen men allra mest älskad av Scandinaviumpubliken, och det var också inför den han fick ta sitt avsked från tävlingsbanorna. 17 miljoner kronor hoppade han in (tänk att det var slutet 80-tal till början 90-tal), dubbla guld i EM -89, VM-silver -90 och två gånger världscupvinnare.

Milton ligger begravd på John Whitakers gård i Yorkshire.

Baloubet du Rouet

Rodrigo Pessoa, Brasilien

Egentligen var han inte särskilt vacker, den stora fuxhingsten. Med hög nacke och med svansen som en plym efter sig äntrade han hoppbanorna. Men det han inte hade i perfekt utseende, det hade han i charm. Han var full av bus och tog varje tillfälle i akt att bocka och studsa före, mellan och inte minst efter hindren. Särskilt när han hörde publiken jubla, vilket den ofta gjorde.

Inte heller hans frambensteknik var bländande, men det spelade ingen roll, han visste precis var han hade hovarna. OS-guld i Aten, tre raka finalsegrar i världscupen och 2004 vald till världens bästa häst – det räcker långt som bevis på hans storhet. Och som om inte det var nog har han haft enorm betydelse i aveln.

Jappeloup de Luze

Pierre Durand, Frankrike

Bara 158 centimeter över manken men ett spänstfenomen av sällan skådat slag. Jappeloup var så liten att han knappt syntes bakom hindren. Det var den unika spänsten som en från början skeptisk Pierre Durand kände i hästen när han testade den som 4-åring. Jappeloup var också unik i sitt slag härstamningsmässigt, med en travare som pappa och ett fullblod som mamma. Han var inte alltid lätt att handskas med, den första olympiska starten, 1984, slutade med att Durand ramlade av. Men sedan blev det OS-guld -88 och VM-guld i lag i Stockholm 1990. Många försökte sig på att korsa fullblod med travare efter
Jappeloups framgångar men han var och förblev unik.

Jappeloup dog av en hjärtattack 1991 och två år senare blev hans och Pierre Durands liv filmatiserat.

Gladstone

Hugo Simon, Österrike

Gladstone var kanske inte Hugo Simons mest framgångsrika häst (själv framhåller han gärna ET), men för oss svenskar var Gladstone något alldeles extra.

Fuxvalacken var bara 164 centimeter hög men han hade en otrolig utstrålning som accentuerades av Hugo Simons väldigt energiska ridstil. Tillsammans bildade de en enhet som utstrålade segervilja, att aldrig ge sig.

Gladstone och hans ryttare kom att spela huvudrollen i den allra första världscupfinalen, i Scandinavium 1979, efter en rafflande omhoppning mot amerikanska Katie Monahan på The Jones Boy. Den omhoppningen gav ekipaget enorm stjärnstatus och är fortfarande den som sitter främst i mångas minne.

Hugo Simon red Gladstone i alternativ-OS i Rotterdam 1980 (där alla de bästa var med) och vann.

H&M All In

Peder Fredricson, Sverige

Som så många andra stjärnor – en liten häst, till vardags en i mängden som inte syns bland de andra i stallet. Men med en utstrålning, en glans som är svår att beskriva på tävlingsbanan. Denna unika egenskap som bara de allra, allra bästa besitter.

Peder Fredricson kände rätt den där morgonen när han för första gången satt upp och testred ”Allan”, hästen hade något som andra hästar inte besitter. Radions Christian Olsson har inte helt fel när han kallar All In för Pantern. Målmedveten och smidig är han Sveriges mest medaljtyngda häst: OS-guld i lag, två OS-silver och ett EM-guld.

Som den superstar han är har han sina sidor, exempelvis är han starkt flyktbenägen, men han vet när det gäller. Och han är stallets stjärna, med de olympiska ringarna på sin utebox.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 1/2022.