Zimbabwes första VM-ryttare: ”Om jag dör i morgon dör jag lycklig”

Det finns mycket att reda ut här. En tråd att dra i handlar om hur man får ut hästar från Sydafrika. En annan handlar om hur en nybörjargroom går rakt in i ett VM.

Vi träffas torsdag eftermiddag mitt i vimlet på Aachens stora tävlingsområde. Charley-Ann Barford har gjort sin andra start tillsammans med Odiena van Berimar (BWP sto f -14 e Kannan – Game-Boy) med åtta fel som resultat, men där känslan var bättre än så. Och oavsett resultat är Charley-Ann historisk eftersom hon är den första ryttaren från Zimbabwe i ett VM.

Men vänta nu, tänkte kanske en del som såg bilden och läste det svenskklingande namnet på hästskötaren på jumbotronen. Var inte det…? Vi kommer till det.

Allt ställdes på ända

Inget har blivit som Charley-Ann hade planerat.
– Först hade jag tänkt åka till Europa för att köpa hästar, inte ta några med mig, dit, berättar hon.
– Mitt i den stressen, när jag planerade min Europaresa, berättade min man Roy att det skulle komma en svensk tjej och bo hos oss, och jag tänkte ”ska jag nu vara barnvakt också?”

Tjejen var Klara Sandberg, vars familj och Roy hade gemensamma vänner, och hon behövde ingen barnvakt, visade det sig.
– Redan vid första mötet uppstod ett band mellan oss, berättar Charley-Ann och Klara nickar och håller med.

Valde inte den enkla vägen

Att åka till Europa utan hästar hade varit det smarta att göra. Att ta med sig hästar från Sydafrika innebär en fyra månader lång karantän före avresan.
– De sista 40 dagarna får hästarna inte ens lämna stallet, så vi gick med dem i gången och min groom gjorde övningar för att de skulle stärka kroppen.
– De var i bra kondition när de började karantänen, men de fem hästarna kom till Europa i maj efter fyra månaders vila.

I Sverige säger vi att de vilar sig i form.
– Ha ha, ja det kan man säga. Tur att de var vältränade innan, säger Charley-Ann, som just haft ett möte med FEI. Organisationen ville ta del av hennes erfarenheter av att resa från Sydafrika med hästar, och allt vad det innebär.

Tillbaka till Klara. Hon hade dittills varit i Sydafrika på en blandning av jobb och semester.
– Jag ville nog främst komma ifrån den svenska vintern, säger Klara som är uppvuxen på landsbygden i Västergötland och har haft olika ströjobb sedan hon tog studenten för några år sedan.

Men när det visade sig att Charleys groom inte fick visum till Frankrike, som var destinationen, blev läget ett annat, och Charley tänkte om. Igen.
– Jag bad Klara följa med till Europa, inte bara som groom utan som en del i mitt team.

När vi kom hit i maj hade jag inte ens tävlat i Europa, och jag var inte kvalad till VM

Den senaste tiden har Klara och Charley dessutom varit hemlösa, och bott i Klaras familjs hästlastbil, nerkörd från Sverige.
– När vi kom hit i maj hade jag inte ens tävlat i Europa, och jag var inte kvalad till VM. Jag och Klara har tagit oss igenom detta tillsammans.

– Jag tror att det finns en mening i allt tokigt som hänt de senaste månaderna. Att ha en häst som kan gå på den här nivån, att kunna göra fantastiska resultat efter så lång karantän, och att komma hit, med alla dessa toppryttare, säger Charley och tittar sig omkring.

Jag tror att det finns en mening i allt tokigt som hänt de senaste månaderna

– Min idé är att leva en dag i taget men samtidigt ha mål. Allt kan hända, och värstascenariot var att hästarna inte skulle vara bra nog, eller att jag inte skulle hålla måttet, men då skulle jag i alla fall samla erfarenheter.

– Det har varit otroligt här i Aachen och du har ridit bättre och bättre, säger Klara och visar med den meningen att hon är betydligt mer än bara groom.
– Bara att rida in i den här arenan är stort.

Hur var det att se sig själv på jumbotronen?
– Lite skrämmande men coolt, säger Klara.
– Jag förstår inte varför Klara kom till mig, när hon kunde gått till vilken toppryttare som helst, säger Charley tacksamt.

Klara har med sig sina egna hästar till teamets nya bas i Belgien, där alltså hästarna har bostad men inte människorna.
Och att vara i internationell tävlingsmiljö får Klara att vilja med på riktigt.
– Hon måste rida och tävla, för hon är en riktigt god ryttare, säger Charley.

Så, hur vill då Zimbabwes första VM-ryttare sammanfatta sina upplevelser på arenan?
– Första dagen var allt en känslomässig röra. Jag hade så många tvivel och det var så mycket jag inte kunde kontrollera.
– Du vet inte hur du ska rida i en sådan arena, hur banan är eller hur hindren kommer, så dag ett var det en framgång att ens komma i mål, summerar Charley den första ritten som resulterade i tre nedslag.
– I dag kände jag att jag vill ha mer av detta. Om jag dör i morgon dör jag lycklig.

Ridsports samlade rapportering från VM i Aachen