Jag har under många år kämpat för att hitta det där magiska ”systemet”.
Det där som alla ryttare pratar om i intervjuer. För mig har det känts som ett evigt sökande efter vilken sammansättning av olika, gymnastikövningar, dressyrpass och uteritter som skulle vara den där gyllene kombinationen som leder till framgång. Det var nog det framförallt det som drev mig till att söka jobb utomlands. För att bli en duktig ryttare måste man ju ha jobbat hos en etablerat duktig ryttare och lära sig deras ”system”, det har vi nog alla läst i otaliga reportage och intervjuer.
Efter kandidatexamen hamnade jag därför på Stephex Stables där jag fick se hundratals riktiga kvalitetshästar och rida tillsammans med massa fantastiska ryttare i deras dagliga arbete. Självklart var det lärorikt och en upplevelse i sig men i ärlighetens namn blev det för min del nästan mer förvirrande.
Alles war Scheiße.
Olika ryttare hade olika tillvägagångsätt. Att förstå vad som var de vinnande delarna i systemen hos tävlingsryttare som Daniel Deusser, som var bortrest 4-5 dagar per vecka med olika hästar varje gång, ja det var inte det lättaste. Det var först när jag hamnade i Tyskland som jag förstod att jag behövde släppa min föreställning om vad ett system var och istället fokusera på en sak – konsekvent ridning.
Jag hamnade i ett stall där de var otroligt duktiga på att utbilda unghästar från grunden ända upp till de allra högsta klasserna och där jag dessutom hade ögon på mig varje dag i ridningen. Det medförde även att jag fick utskällning i princip varje dag, vilket man så klart kan se som både en fördel och en nackdel.
Det är en stor omställning från det svenska upplägget där många åker och tränar för tränare kanske en gång per vecka och där tränaren i sin tur lindar in de flesta anvisningar i silkespapper. Jag hör ibland mig själv i tränarrollen säga:
– Det där och det där och det där var ganska bra, men d ä r kan du göra l i t e annorlunda.
Min egen erfarenhet i Tyskland är att den ungefärliga översättningen hade varit:
– Alles war Scheiße.
Det var en tuffare pedagogik men det visade sig passa mig bra och jag har aldrig utvecklats så mycket som ryttare som under den tiden jag arbetade där. Även om jag fick mycket ”skäll” i ridningen kände jag mig ändå uppskattad och hårt jobb var något som värdesattes.
Att hästar bör tränas varierat, med avseende på underlag och mental stimulans och på en nivå som är anpassad för dess fysiska och psykiska förutsättningar, det tycker jag mig ha haft relativt lätt att förstå. Och även applicera i min egen ridning med omväxlande träning och miljöombyten.
Det är inte är övningen i sig som är viktig, det är hur du genomför övningen.
Jag har under min uppväxt haft förmånen att träna för flera fantastiska tränare som när jag ser tillbaka på det självklart har försökt ingjuta vikten av det jag nu kallar konsekvent ridning, vilket jag kanske rent teoretiskt förstod. Andra mer talangfulla ryttare kan troligtvis både förstå den teoretiska aspekten och applicera den praktiskt mycket tidigare än vad jag gjorde.
För min del var däremot noggrannhet och konsekvent ridning något som behövde bankas in i 365 dagar tillsammans med en kompott tyska svordomar.
Jag kom därefter fram till att det inte var ett veckoschema eller en viss gymnastikövning som särskiljer de framgångsrika ryttarna. Det är inte är övningen i sig som är viktig, det är hur du genomför övningen.
Mitt sökande efter ett ”system” i den bemärkelsen var alltså lönlöst. Gällande övningar och träningsupplägg finns det snarare tusentals tillvägagångsätt. Det de framgångsrika ryttarna har gemensamt är snarare att de i högre grad är konsekventa i sin ridning.
De ställer en fråga och visar vad som är rätt svar. De korrigerar när det blir fel och berömmer när det blir rätt. De ber inte om en respons för hjälpen ena dagen och en annan nästa dag.
Det tog mig alldeles för många år att sluta leta efter den perfekta övningen.
Det låter ganska självklart och lätt, eller hur? Desto svårare är det att som ryttare ha den balans, kunskap och sinnesnärvaro som krävs för att hela tiden ge hästen rätt signaler. Tappar man balansen ger man fel signaler. Är man för nervös ger man troligtvis fel signaler. Tappar man tålamodet ger man definitivt fel signaler och har man inte kunskapen att förstå hästens signaler har man inte en chans att ge den rätt signaler.
För vad är egentligen målet med utbildningen av hopphästar i alla åldrar? Att de ska kunna gasa, bromsa, svänga, byta håll (galopp) och göra detta i balans, slutligen i samband med hinder. Att utföra de mest basala grunderna med perfektion och precision och det kräver – ja du gissade rätt – konsekvent ridning.
Det tog mig alldeles för många år att sluta leta efter den perfekta övningen eller det fulländade veckoschemat och istället fokusera på att göra det jag gör med största möjliga noggrannhet och jag hoppas att någon kanske kan få en liten genväg till den insikten genom det här inlägget!
Efter mina år utomlands känner jag en mycket större trygghet i min egen kunskap och förmåga även om jag självklart har enormt mycket kvar att lära. Jag utvecklades mycket i Tyskland och hade definitivt kunnat lära mig mycket mer men för min del blev hemlängtan för stor.
Idag bor jag på min familjs gård och hyr in mig med min verksamhet där jag har ett tiotal hästar i träning. Utöver det så har jag allt mer ansvar över gårdens övriga verksamheter och dessutom så går non-profit organisationen ”Stina Wargs Gräsklippar, Röjsåg och Slaghacktjänster” på högvarv under sommarhalvåret.
Min hemlängtan handlade inte så mycket om familj och vänner som man kanske kan tro utan mer om gården i sig. Jag har växt upp här och älskar den här platsen på ett sätt som knappt går att beskriva och jag drivs lika mycket av att utveckla hästar som jag vill utveckla gården.
På den fronten har jag många framtidsplaner som jag hoppas kunna dela med mig av mer här på bloggen framöver. Förhoppningsvis ska mitt bloggande bli lika konsekvent som jag nu storslaget har hävdat att min ridning är och jag hoppas att ni vill följa mig vidare här!
/Stina
Följ Ridsport på