Jörgen Kåberg: ”För mig är det arbetet 
i team som lockar”

Det började med ridlekis, därefter kom A-ponnyn Clinton följd av B-ponnyn Rainman, som ”tack vare” en skada fick Emma Kåberg att byta spår från hoppning till dressyr. Efter det följde ytterligare ett par ”småvilda” hopponnyer som skolades om till dressyr. Inte minst det som blev NM-ponnyn Dusty. En guppig resa som toppades med leasing av rutinerade EM-ponnyn Untouchable, ”Otto”, inför sista ponnyåret. Något som så när ledde till EM-biljett om inte corona hade varit.

I stället tog Emma klivet upp till häst och nu, bara ett halvår senare, är hon landslagsaktuell med fuxstoet Carla. Sett i backspegeln har resan hit varit en enda lång ”invigningsrit” för pappa Jörgen Kåberg, som var novis från början bredvid hästtjejen mamma Anki.
– Största steget var att gå från ponny till häst. Det märktes inte minst när Emma och jag var i Flyinge själva för första gången. Det är en jäkla skillnad om Carla inte vill något. Därför är det viktigt med ett givande och tagande, och att försöka hitta en balans med de här stora djuren, säger Jörgen, som är glad att han fick öva på Clinton först.

Har en härlig dynamik med dottern

Far och dotter är ett stabilt team på egen hand.
– Jag tror Emma uppskattar att det bara är vi ibland. Då är det ju hon som har taktpinnen och jag som servar. När mamma är med är hon duktigare än vad jag är, då kanske det blir mer jämlikt. Nu får Emma berätta för mig vad jag kan hjälpa till med. Jag upplever att vi har en härlig dynamik när vi åker iväg.

Med en egen elitfotbollskarriär i bagaget är Jörgen lycklig över att Emma har hittat sin grej i hästarna. Han var heller inte sen att anamma hela livsstilen med hästgård och bygge av ridhus när tävlandet tog fart redan på B-ponnytiden. Rollen som gårdskarl är som klippt och skuren, vid sidan av Anki, som främst är den som hänger runt hästarna i vardagen.
– Anki är betydligt närmare hästarna när Emma rider, hon lägger mer tid i ridhuset och på att pyssla om hästarna. Min del är mer att sladda ridhuset, se till att gödselvagnen är tömd och att snickra och måla, berättar Jörgen, som gärna står och ”killar lite” på hästarna när kvällsfodringen är klar.

Vid flytten till gården utanför Veddige fanns det mycket att göra. Inte minst stallet behövde en rejäl ansiktslyftning. Jörgen höjde taket och snickrade stallinredning för glatta livet på kvällarna.
– Skulle jag bygga ett stall i dag skulle jag aldrig bygga boxar i trä igen. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tänka mig att hästar är bävrar. Vi hade aldrig haft någon häst som hade gnagt på något innan, eller så var det för att de inte kommit åt att gnaga. Och så byggde jag boxar med kryss och snirkliga detaljer.

Nöjd med sadelkammaren

Att snickra under press är kanske inte favoritsysslan, ”vi ville ju bara få klart så att hästarna kunde flytta in”, men snickeriprojekt som får ta lite tid är rena lyckan.
– Sadelkammaren var roligast att bygga. Att få låta den växa fram. Den är jag sjukt nöjd med. Just att jag behöll delar av det gamla, och byggde runt en vägg från den gamla ladugården.

Med ett krävande jobb och ”lika mycket jobb hemma på gården som på jobbet” är snickrandet tacksamt nog ett sätt att ladda batterierna.
– Jag älskar att snickra. Det har alltid varit min avkoppling i livet, åtminstone sedan vi köpte vårt första hus. Helst vill jag alltid ha något snickeriprojekt vid sidan av. Jag älskar att bygga altan.

Tjusningen ligger både i det kreativa och i att få använda kroppen.
– Men jag gör aldrig någon ritning, jag börjar bara bygga. Jag vet ungefär hur jag vill att det ska se ut, men jag sätter mig inte ner och räknar på hur mycket virke jag behöver. Jag åker bara och köper ett lass, sedan bygger jag till det tar slut och då åker jag och köper ett nytt.

För Emma är det träningen som gäller

Att vara ryttarförälder är ett heltidsjobb, åtminstone om det handlar om en regelrätt mästerskapssatsning, menar Jörgen. Allt handlar om hästarna och det är en del av dealen – som också kan se olika ut beroende på team. Något som tidigt etsat sig fast hos Jörgen är Agneta Lindelöws ord under en föreläsning i samband med GHS för länge sedan.
– Jag upplever att Emma inte är den här som älskar att stå och borsta och klappa på hästarna. Främst handlar det om att göra i ordning hästen och sedan är det träningen som gäller.

Och precis så beskrev Agneta Lindelöw upplägget kring sonen Douglas satsning i början av karriären. Hon hjälpte till med allt runt omkring, som att fixa klart hästarna inför ett ridpass, och sedan var det Douglas uppgift att göra jobbet i sadeln.
– Det är inte alltid roligt för mig och Anki när det är kallt, tråkigt och jävligt. Och inte för Emma heller när det är mycket i skolan. Men då är det precis som Agneta sa, då får man som förälder skapa förutsättningarna för att det ändå ska gå. Bara Emma gör sitt jobb i sadeln så kan Anki och jag serva med allt bakom, som mockning och pyssel med hästarna.
– Det kan jag tänka mig att många föräldrar inte riktigt köper, men för oss har det varit självklart att dra det tunga lasset med allt runt omkring. Bara Emma gör jobbet i sadeln, så att hästarna får sitt där.
– Jag vill dra mitt strå till stacken och så får Emma dra sitt strå till stacken, det är verkligen något som har fastnat, säger Jörgen.

Fick hålla igång hästarna

I början på året gjorde Jörgen dock ett inhopp även i sadeln, när Emma hade ridförbud efter att ha opererat bort halsmandlarna. Med inte mycket mer än något enstaka westernridpass i bagaget, som han fått i 40-årspresent av Anki, hoppade Jörgen upp på stallets nytillskott Mezzo. Det storvuxna unga framtidslöftet som Emma sedan nyligen rider åt sponsorn Horsepartner. Med en trav som kan få ryttaren att lätta rejält från sadeln.
– Anki skulle tömköra Carla och jag tänkte att Mezzo också behövde motioneras på något sätt.

Sagt och gjort. Mezzo sadlades och första dagen blev det några varv skritt i ridhuset. Dagen efter kände Jörgen att ”det kanske var läge att trava lite”, men då ville han vara ensam i ridhuset.
– Jag visste hur jag skulle göra, men jag visste också att det inte skulle vara lätt. Och jag ville inte att någon skulle stå och tala om för mig hur jag skulle göra. Så Anki stängde in oss i ridhuset och sedan travade jag runt hjälpligt där inne, eller rättare sagt skumpade runt. Det var mycket dubbelstuds, säger Jörgen som bad Anki komma och kolla så att han levde efter en halvtimme.

Sju eller åtta pass blev det under de tolv dagarna som Emma var borta från hästryggen.
– Det hann till och med bli några galoppsprång. Och så har Anki och jag ridit ut hästarna också. Målet är att vi kan hjälpa Emma genom att rida ut dem en gång i veckan. Det är verkligen superhärligt och något mysigt som Anki och jag kan göra ihop.

För oss har det varit självklart att dra det tunga lasset med allt runt omkring.

Att det skulle börja handla om att rida för Sverige var ganska långt bort från början. Att få dela NM-äventyret och lagsilverglädjen på ponny-SM med Emma och Anki var fantastiskt, likaså drömmen om EM både på ponny och nu med Carla. Emma är väldigt tävlingsinriktad, men det är inget som hon har från Jörgen, menar han.
– Jag har aldrig varit individualist på det sättet, jag har bara kört lagsport och har inte riktigt den där vinnarskallen som individualister har. Min tillfredsställelse har alltid funnits i själva teamet, att dra mitt strå till stacken har nog varit mer för mig.

En röd tråd löper genom yrkesvalen

Något som också löper som en röd tråd i yrkesvalen. Det började med lumpen som fallskärmsjägare, efter det blev det ett par vändor med FN-tjänst i forna Jugoslavien och väl hemma igen blev det räddningstjänsten hemma i Motala och en utbildning till brandman.

Anki och Jörgen träffades när bägge gick polishögskolan i början på 2000-talet. Efter att ha gjort sin aspiranttjänst i Stockholm city och åkt radiobil i tre år, och upplevt mycket av det som man ser i SVT-serien ”Tunna blå linjen”, sökte Jörgen till insatsstyrkan. Ett jobb han älskar, ”och aldrig kommer lämna”, enligt Anki som gått över till ett civilt yrke.
– Många tror att det är väldigt hemligt att jobba på insatsstyrkan, men det är ju det vi gör som är hemligt. Det är klart att det är spännande och utmanande, men för mig är det arbetet i team som lockar.

Fakta

Jörgen Kåberg

• Jörgen Kåberg, 47 år, är pappa till Emma Kåberg, 17 i år, landslagsaktuell i dressyr.
• Jobbar som insatsledare på Insatsstyrkan Väst, ”polisens yttersta resurs för ingripande i farliga och/eller komplicerade situationer”.
• Driver Stall Långakärr utanför Veddige.

Jörgen om …

• … corona-svackan:
  Spiken i kistan var när vi fick veta att det inte skulle bli något NM eller SM. Sedan flyttades SM fram, men det var en väldigt jobbig period. Framför allt för Emma, men jag och Anki hade ju också sett fram emot det. Det var tungt att satsningen med Otto inte blev av.
• … krumelurerna:
  Nu börjar programmen bli så himla avancerade, innan hade jag ganska bra koll. Som novis är det svårt att se alla detaljer, men jag ser ju om det är tillräckligt bra.
• … framtiden:
  Om Emma vill utveckla sin satsning på gården så blir vi kvar här. Men om hon lämnar och kanske åker utomlands med hästarna, då vill Anki och jag bygga ett litet hus utanför Båstad.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 4/2021.