Porträtt
10 maj 18:50
Ridsportplus

”Vi kör helst vårt eget race”

Ridsportens pappor, del 3Ridsportens pappor är en intervjuserie där du kommer några av landets alla ryttarpappor inpå livet. Här lägger vi de klassiska sportfrågorna åt sidan och går på djupet. Denna gång möter vi Henrik Adnervik, som efter ett uppehåll på över 20 år fick med dottern Ebba ut i terrängen. Eller om det var tvärtom. De satsar på dubbla karriärer, är lågmält effektiva i allt de gör och inspireras av framgångar mot alla odds.

”Vi kör helst vårt eget race”
”Det är väldigt svårt att lyckas med en hel tävling i fälttävlan, det är så många moment och så många chanser att göra fel. Samtidigt är fälttävlansfolket väldigt trevligt. Folk är öppna, man bjuder in och hjälps åt”, säger Henrik Adnervik. Foto: Susanne Högdahl

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:

Redan prenumerant?

Prenumerera på Ridsport

Sådan far, sådan dotter. Med varsitt SM-guld åren efter varandra, Henrik Adnervik var först ut 2019, dubbla silver i lag-SM, Nations Cup-ritter i lag och den gemensamma elitsatsningen är Henrik och dottern Ebba Adnervik ett fenomen i den svenska fälttävlansvärlden.
– Det handlar om teamwork och ett gemensamt intresse. Det är inte så att jag tränar Ebba, utan vi hjälps åt och tipsar varandra om hur vi kan göra. Vi rider varandras hästar, diskuterar hur det känns och vad som är bäst för just den hästen, säger Henrik, som för drygt tio år sedan gjorde comeback i sadeln efter ett uppehåll på 22 år.

Allt började på Helsingborgs ridskola vid tio års ålder, där Henrik red med sin far. Som 12-åring fick han sedan rida hos fälttävlansikonen Sven-Åke Lindberg. Här fanns fler hästälskande ungdomar och en stark gemenskap ”som var viktig”.
– Vi hade väldigt roligt hos Sven-Åke. Han tog in många olika hästar och vi fick i princip rida så mycket vi orkade. Jag minns att det kom fyra unga hingstar från Tyskland som vi red, en av dem var Cantadou som sedan gick OS med Henrik Lannér, berättar Henrik.

Fälttävlan var jättefräckt

Med Sven-Åke Lindberg som förebild blev valet av gren självklart.
– Det var Sven-Åke som gjorde att jag fick upp ögonen för fälttävlan. Han var full av energi och otroligt inspirerande. Jag groomade när han vann SM 1985 med Dry Martini och det var en fantastisk upplevelse. Efter det var jag helt fast i
fälttävlan. Jag tyckte det var jättefräckt.

Men vid 18 års ålder lämnade Henrik hästlivet. Han gjorde lumpen som fallskärmsjägare och jobbade sedan som ambulansförare och brandman i Helsingborg. Parallellt pluggade han juridik i Lund. Han träffade hustrun Jenny, som läste till läkare, och fick barn. Några hästar syntes inte till på många år, men någonstans närdes en dröm om ett hästliv på landet.

När mellandottern Ebba fattade tycke för ridning var Henrik dock inte den som hejade på.
– Jag var ganska avigt inställd från början. Jag insåg att det här skulle ta oceaner av tid och kosta massor med pengar. Men jag förstod på Ebba att hon hade samma driv som jag hade när jag var liten. Stallet drog, det var där man ville vara. Hästarna var en stark drivkraft, berättar Henrik.

Till slut var det Jenny som tyckte att Ebba skulle ha en ponny medan Henrik höll emot.
– Jenny var lite smart och gav mig ett par ridbyxor i födelsedagspresent – och då måste man ju prova.

En dressyrsläkting bistod med häst och succén var ett faktum.
– Jag hade mina gröna gamla Tretornstövlar och skuttade upp och red lite. Det kändes rätt najs, säger Henrik på bubblande skånska när minnet dyker upp.

Kunde lika gärna ha en egen häst

Eftersom han ändå lade mycket tid i stallet med Ebba kändes det som att han lika gärna också kunde ha något att rida på. Han åkte till Eamon Hickey som tog fram Carlos med orden ”han är lite tittig”. Hästen som skulle bära Henrik och sedan Ebba till stordåd.

Där och då var det en hisnande upplevelse för Henrik, som inte hade ridit ”på en evighet”.
– Först red vi någon bomövning och helt plötsligt låg hindren på 1,30. Jag hamnade i himmelriket direkt, klart jag skulle ha hästen.

Känslan efter första terrängrundan var fantastisk. Även om det stod klart att Carlos inte bara var ”lite tittig”.
– Jag fick heja på honom ordentligt med rösten så det hördes genom hela Mantorpsskogen. Han var väldigt försiktig i början. Det tog nog en halvtimme bara att komma ner för en halv meter hög bank första gången. Då undrade jag om det verkligen var en bra fälttävlanshäst jag hade fått tag i, ler Henrik.

Ebba var inte sen att haka på pappa Henrik, med två SM-guld på ponny som resultat. Något som följdes av EM-starter som junior och young rider, fyrstjärniga placeringar och landslagsuppdrag. Drömmen om ett riktigt hästliv fick familjen att flytta ut på landet utanför Båstad och bygga stall med hjälp av Henriks pappa.

Oförmögen att göra något halvhjärtat

Att gå från noll till hundra när man gjort ett uppehåll på 20 år tillskriver Henrik oförmågan att göra något halvhjärtat.
– Jag har alltid varit lite på eller av. Jag har svårt att göra något lagom. Börjar jag med något blir jag lätt väldigt biten. Sedan har väl det ena lett till det andra.

Med fyra tävlingshästar var i stallet och jobb som skattejurist med egen firma för Henrik respektive logistikutvecklare för Ebbas del, är det tur att både far och dotter har svårt att sitta stilla. Den dubbla karriärsatsningen underlättas av att teamet i fjol utökades med hästskötaren Julia. Detta som en förberedelse för Ebbas kliv ut i arbetslivet efter ingenjörsexamen. Att ha vanliga jobb är Adnerviks sätt att finansiera hästlivet, förklarar Henrik.
– Är man välutbildad och har ett bra jobb, där man tjänar mer per arbetad timme än om man bara håller på med hästar, då kanske man kan lägga mer tid på sin ridsatsning. Jag tror det kan vara smart.

Det är otvetydigt ett slipat team som driver satsningen sida vid sida. Även inför en viktig klass är rollerna jämbördiga.
– Vi har alltid försökt hålla en bra ton oss emellan. Det är inga stora ord och vi är lite lågmälda. Vi känner varandra så väl att det ofta räcker med att vi tittar på varandra och gör något tecken. Vi har vårt sätt att jobba, och i de lägena kör vi helst vårt eget race, säger Henrik.

Jag sköts i väg som en kanonkula och landade på huvudet.

Vardagssnacket kring hästarna sköter Ebba och Henrik när de springer sina dagliga löprundor.
– Då kan vi prata och planera verksamheten hemma, tävlingar och vad vi gör med hästarna.

För att minimera riskerna i terrängen är det bara en sak som gäller.
– Man förbereder sig själv och man förbereder sin häst. Som ryttare gäller det att ha rätt tempo in i olika hinderkombinationer, att man rider rätt linje och att man har rätt position. När det gäller hästarna pratar vi mycket om att träna hästens ”femte ben”, det vill säga att de lär sig det här med att trampa om och lite grann rädda sig. Om man skyndar långsamt känner i alla fall jag att det är säkert när jag går ut i terrängen.

Kraschen var ett faktum

Att det är svårt att helt freda sig från olyckor blev familjen varse i samband med Nations Cup i polska Strzegom för drygt tre år sedan. Henrik och Ebba red i samma lag och Henrik var först ut i terrängen med hästen Bally Quantos. Efter en missbedömning var kraschen ett faktum.
– Han var alltid lite skarp i början och jag hade ett lite klent bett. Hade jag varit klokare hade jag styrt ifrån och inte ridit in i kombinationen. Jag insåg att det gick för fort, men tänkte att jag kunde ta bort ett galoppsprång. Då släppte jag också min position, vilket ledde till två misstag av tre möjliga när det kommer till det man som ryttare ska ha koll på, säger Henrik.

Snubblingen över B-hindret slungade Henrik ur sadeln.
– Jag sköts i väg som en kanonkula och landade på huvudet.

Jenny som stod och väntade vid målgången kom springande och insåg genast allvaret. Efter en röntgenmiss på sjukhuset i Polen tog ryggkirurgen Jenny saken i egna händer. Fullproppad med smärtstillande stuvades Henrik in liggande i personbilen medan Ebba och Jenny körde hem till Sverige. Med hästarna kvar på trailern kördes Henrik direkt in på röntgen som avslöjade fyra frakturer i nacken.
– Jag fick en sådan där skada som man kan få om man dyker på grunt vatten.

Minnet av olyckan väcktes till liv

Det blev tre månader med haloväst och ytterligare tre med nackkrage. Ärren i pannan från när halovästens ”krona” skruvades in i skallbenet har bleknat, men 50-årsfirandet i höstas väckte liv i minnet av olyckan. I stället för att fira med kalas hade Henrik samlat hela familjen på en fyrstjärnig tävling i italienska Pratoni.
– Nu känns det väldigt roligt att vi gjorde det, men just då njöt jag inte av det. Ebba och jag gick banan ihop och hindren var enorma. Då slog det mig: ”Här har jag dragit ner de som betyder allra mest för mig till Italien mitt under värsta
pandemin, för att jag ska göra det här galna som vi gör och för att det är det roligaste jag vet. Tänk om jag nu trillar av.”
– Jag var otroligt fokuserad och sa till mig själv: ”Nu rider du ordentligt från start till mål, inget klabb. Nu håller du kylan ända in i mål. Inget annat duger, för i kväll ska jag äta middag med mina tjejer och det ska vara tipptopp.”

Hur gick det då?
Empéro var fantastisk, vilken runda vi hade. Han flög över och vi gjorde vår snabbaste fyrstjärniga start hittills, och det blev både skumpa och rött efter på kvällen. Dag tre nollade vi hoppningen, dressyren red jag på min födelsedag.
Men den pratar vi inte om.

Fakta

Henrik Adnervik

Img_9993
”Fälttävlan är för entusiaster. För vår del brukar jag säga att det är en hobby som spårat ur”, säger Henrik Adnervik. Foto: Susanne Högdahl
  • 50 år, är pappa till fälttävlansryttaren Ebba Adnervik, 25 år, som siktar mot OS 2024. Henrik själv ingår i Nations Cup-gruppen för 2021.
  • Gift med Jenny som är ryggkirurg. Även pappa till Astrid, 20, och Iris, 28 år.
  • Jobbar som skattejurist med egen firma.
  • Bor på hästgård utanför Båstad.

Henrik om …

… förebilder:
Jag tittar gärna på Bernts berättelser på SVT Play. Det är reportage om idrottspersonligheter, ofta människor som är handikappade eller har det tufft på något annat sätt. Det är framgångshistorier mot alla odds. Jag gillar tänket att ingenting är omöjligt.

… Jenny:
Viktigt för oss har varit att det här är en gemensam hobby. Jenny är nästan alltid med på tävling, som också är ett tillfälle att äta gott och ha det mysigt tillsammans. Jenny är fenomenal på att laga mat. Dessutom är hon alltid den som knoppar hästarna.

… återhämtning:
Med sådana jobb som Ebba och jag har kan man jobba i princip hur mycket som helst, och det kan bli stressigt. Men det balanserar hästarna upp. De skänker avslappning och lugn.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 6/2021.

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 120 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden