Sportkrönika"Om sportens klimatarbete ska vara trovärdigt, om hållbarhetsetiketter inte ska stämplas som greenwashing, gäller det att våga ta i sportens största källa till utsläpp – transporterna av tävlingshästar". Ridsports sportkrönikör Elisabeth Hoff luftar ett känsligt ämne.
Vem törs sätta ner foten?
Våren 1986 fördes ett osynligt doftfritt dödligt hot med vinden till Sverige från det havererade kärnkraftverket i Tjernobyl. Det var svårt att ta in. För stort. Ogreppbart. Allt var ju precis som vanligt. Solen sken, fåglarna sjöng och allt grönskade. Först dagar senare, när jag betade min häst, trillade poletten ner. Tänk om gräset är radio-aktivt? Vad kan hästarna i så fall äta? Vad ska vi äta? Är livet som vi känner det över?
Det var det inte. (Inte här i alla fall.) Inte den gången.
Sommaren 2018 var vi många svenskar som ställde oss samma existentiella frågor när torkan slog hårt mot djurhållningen. Det var en väckarklocka som inte har låtit sig stängas av. Larmen om extremväder runt om i världen avlöser varandra.
Mygg silas medan kameler sväljs hela. Det kompenseras istället för minskas.
I Ridsport nummer 8 tar vi upp tävlingsridsportens klimatavtryck. Det positiva är att alla organisationer – SvRF, det europeiska EEF och internationella FEI – är helt på det klara med att ridsporten precis som alla andra måste ta sin del av ansvaret. FEI har bundit sig att följa Parisavtalet om max 1,5 grader och därmed halvera utsläppen av koldioxid till 2030.
Det negativa är att det verkar vara mycket snack och liten verkstad trots att det bara är ynka sju år till 2030. Mygg silas medan kameler sväljs hela. Det kompenseras istället för minskas.
Om sportens klimatarbete ska vara trovärdigt, om hållbarhetsetiketter inte ska stämplas som greenwashing, gäller det att våga ta i sportens största källa till utsläpp – transporterna av tävlingshästar. Värst är det ökande flygandet med häst, en extrem livsstil som sätter ribban för alla andra. Om det beteendet fortsätter ohämmat spelar det nog inte så stor roll om tävlingsbesökarna äter med gafflar av bambu istället för plast, åker kollektivt och sopsorterar. Tyvärr.
Jag vet inte hur det ska gå till, vem som ska, som törs, sätta ner foten. Men kanske är det dags att dra in hästägarna i debatten. Från att ha varit en undanskymd grupp har hästägarna klivit fram och blivit en tung och penningstark maktfaktor i sporten i takt med att värdet på tävlingshästar stigit till galna nivåer. Det ger ryttarna ett slags alibi att åka dit prispengarna är störst, oavsett var.
Vad gäller ridsporten skulle det vara klädsamt med i vart fall en liten skamsen rodnad på kinden.
Jag är varken pessimist eller optimist, utan realist. Som sådan har jag aldrig riktigt gillat begreppet flygskam. Men vad gäller ridsporten skulle det vara klädsamt med i vart fall en liten skamsen rodnad på kinden.
Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 8/2023.
Så arbetar Ridsport
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.
Följ Ridsport på