Avsuttet med Jens Fredricson: ”Jag lever i tron att allt är möjligt”

Jens Fredricson är till vardags stallmästare på Flyinge och lärare i hoppning för beridareleverna och Flyinges blivande hippologer. Även hustrun Isabelle Fredricson arbetar på Flyinge, som veterinär, och för knappt två år sedan köpte familjen en gård i Löberöd, inte långt från Flyinge. Dottern Filippa är sex år och sonen Georg är tre år.

Jens Fredricson har flera mästerskapsmedaljer på meritlistan och 2012 red han OS i London med hästen Lunatic. Han var även med i laget som tog EM-brons i danska Herning 2013. Nyss fyllda 53 år har framgångarna återigen börjat rada upp sig med flera fina hästar i stallet – och OS-drömmen är i allra högsta grad levande.

När Ridsport pratar med Jens har han ägnat dagen åt att städa lastbilen med Georg.
– Han älskar att vara i lastbilen, säger Jens.

Vilka sidor hos dig själv gillar du mest?
– Kanske att jag är öppen för förändring och väldigt starkt utvecklingsorienterad.

Vilka sidor hos dig själv är du mindre nöjd med?
– Ibland kan jag vara lite blyg. Jag önskar att jag hade vågat fråga mer, framför allt när jag var ung. Det tror man kanske inte, men ibland kan jag vara socialt försiktig. Det har jag fått jobba mycket med.

Kan du berätta om en händelse i livet som har påverkat dig starkt?
– När jag träffade Nelson Pessoa första gången påverkade mig väldigt starkt. Hans energi och hans klarsynthet, hans känsla för hästar och hoppning, balans och rytm. Förmågan han hade att få hästar i uppförsbacke och snabba i fötterna. Han satt upp på min häst (Rastell) och gjorde en total makeover på fem minuter. Då var jag young rider och var på kurs hos Lars och Liz Parmler. Där någonstans kände jag att hoppning är något jag kommer att hålla på med.

Vad är du mest rädd för?
– Jag funderar en hel del på framtiden och hur den kommer att te sig för ens barn. Jag är rädd för sådant jag inte kan påverka, det jag inte direkt kan göra någonting åt. Jag har en rädsla för vad som kommer att hända med klimatet och jorden.

Hur var du som tonåring?
– Det enda jag höll på med var att rida, jag var väldigt hästintresserad och satsade betydligt mer på min ridning än min skolgång. Jag var lite bortkommen socialt, jag trivdes bäst i stallet med hästarna och att tävla.
– Jag har alltid varit ganska självständig på något sätt, och aldrig varit med i något gäng. Jag trodde ofta att det var något fel på mig. Jag tänkte ofta på framtiden och hade idéer och tankar om att utvecklas i det jag gjorde, men de jag gick i skolan med var fullständigt ointresserade av det. Men när jag träffade likasinnade, som också satsade, upptäckte jag att det var många fler som tänkte som jag.

Hur ser du dig själv som gammal?
– Jag ser mig själv undervisa med huvudet på sned i en manege.

Vad har du för relation till din mobil?
– Jag har inget kontor så mobilen är en väldigt viktig faktor för att få allting att fungera. Mitt ledarskap går mycket ut på att träffa människor och prata om det jag tycker är viktigt – det gör man inte på ett kontor utan det gör man i stallet, i ridhuset och på tävling.

När var du senast riktigt arg? 
– Jag blir inte arg, jag går från glad till ledsen. Jag kan bli upprörd men arg blir jag inte. Det tycker jag är helt meningslöst. Min dotter är likadan. Hon går från glad till ledsen och besviken, och så till glad igen. Min son blir däremot arg.

Vem, förutom din närmaste familj, har betytt mycket för dig och varför?
– Det är massor av människor som har betytt mycket, men det är två män som har gjort stor skillnad i min karriär. Sylve Söderstrand har hjälpt mig att göra stora förändringar i livet. Han hjälpte mig mycket när jag kom till Strömsholm, och visade hur jag kunde driva min egen linje i sporten. ”Varför blir jag inte uttagen till någonting?” frågade jag honom. ”Varför ringer du inte och frågar?” svarade han. Ska du komma någonstans måste du ligga i, du kan inte sitta och vänta utan måste hela tiden ligga steget före.

– Om du ska resa någonstans, till exempel till New York, då måste du bestämma om du ska åka båt eller flyga, var du ska bo, vad du ska göra när du kommer dit och vem som ska ta hand om allting hemma. Det är samma sak med ett sportsligt mål som med ett resmål. Vad krävs det för hästar och vad krävs av mig? Många tror att om jag bara tränar lite mer så blir det bra, men det räcker inte. Det är så många andra parametrar som måste till för att du ska nå dina drömmar.

– Jag lever i tron att allt är möjligt. Sedan kan det ta olika lång tid, beroende på hur mycket du satsar. Vill du inte jobba längre än till fyra eller på lördagar, då går det ju inte.

– Ridmässigt har Anders Lindgren också betytt väldigt mycket för mig när det gäller den klassiska dressyren.

Vid vilket tillfälle har valet att syssla med ridsport varit som tyngst?
– Aldrig. Det är som att fråga ”när är ditt liv som tyngst?”. Ridsporten är mitt liv, jag vet ingenting annat.

Vilken är din största prestation vid sidan av tävlingsbanan?
– Mina barn. Jag är väldigt glad för mina barn. Jag fick dem ju sent av olika anledningar, men det var väldigt efterlängtat.

Om du skulle arbeta med något helt annat, vad skulle det vara?
– Då hade jag nog jobbat med någon annan idrott eller sport, det passar mig. Jag tycker det är väldigt kul att spela tennis.

När skrev du senast något för hand?
– Jag skriver ner mycket för hand. Bland annat skriver jag alltid listor över vad som ska göras för hand, det är så invant. Om jag ska göra en tävlingsplan skissar jag först upp allt för hand och sedan tar jag datorn. Jag tycker om att skriva för hand. Du kan stryka över det du har skrivit, men det finns ändå kvar.

Ditt första intryck av Isabelle?
– Vi var i Barcelona och jag fick henne till bordet på en middag med laget. Hon var där och mätte underlagen tillsammans med Lars Roepstorff. ”Det var en snygg och trevlig tjej”, tänkte jag. Men då hade jag ingen aning om att det skulle bli vi. Vi träffades igen några månader senare och sedan dess har vi hängt ihop.

– Det som är kul med Isabelle och mig är att hon är veterinär med ortopedi, kiropraktik och tänder som specialområden, hon rider också, och jag gillar ridkonst och utbildning av hästar. Allt det där går väldigt mycket hand i hand, och tillsammans täcker vi en väldigt stor cirkel inom ridning, hästutbildning och veterinärvård. Det tycker jag är jättekul. Vi har alltid någonting att snacka om och sitter hellre och dricker te och pratar än kollar på tv.

Tre saker på din bucketlist?
– Jag skulle vilja fjällvandra med mina barn. Jag skulle också vilja åka till Australien, jag har aldrig varit där, och sedan skulle jag vilja rida svår dressyr.

Har du tävlat någon dressyr?
– Lite grann, men jag är inte någon stjärna. Mats Eriksson på förbundet dömde mig en gång. Han sa att det inte finns någon tidsdressyr som det finns tidshopppning. Han tyckte att jag hade lite bråttom. Men jag rider medelsvår dressyr och skulle gärna ha en dressyrhäst och rida dressyr när jag blir lite äldre.

Hur tror du att ditt liv kommer att ha förändrats efter pandemin?
– Det känns som att tempot är lite lugnare, men jag vet inte om det kommer att hålla i sig. Jag är dock inte säker på att det är något som gynnar mig att gå ner i tempo – jag är en sådan person som gillar utveckling och att ha många bollar i luften. Samtidigt gillar jag tradition och kultur, men jag tycker inte om när man blir för långsam och konservativ i sin utveckling. Framför allt gillar jag inte att man skyller sin uteblivna framgång på att det inte går bra. Är man inte villig att förändra det man gör utan gör som man alltid har gjort, då går det som det alltid har gått.

När var du senast riktigt glad och varför?
– Det var jag på nyårsafton. Då var jag skitglad över att få lämna det gamla året och gå mot ett nytt år. Och att alla i familjen är friska och glada.

– Jag är ofta glad, varje dag är jag riktigt glad åtminstone ett par gånger. Jag är ingen människa som går omkring och tjurar och går och väntar på bättre tider. Är det något som gör att jag inte är på gott humör ser jag till att göra en förändring och hitta en lösning på det. Det är väldigt sällan du hör mig prata om ett problem, jag ser det som en möjlighet till utveckling.

När var du senast riktigt ledsen och varför?
– Det händer också emellanåt. Senast var häromdagen när mina föräldrar fick ta bort sin hund som var gammal. Då kände jag mig ledsen.

Om du fick välja vem som helst i hela världen att äta middag med, förutom dina nära och kära, vem skulle det vara och varför?
– Jag skulle gärna käka middag med Paul Schockemöhle. Han är otroligt skicklig på att ta fram världens bästa hästar, det ser vi nu hur genomtänkt det är. Jag skulle gärna vilja fråga hur han har tänkt och vad han har för kriterier. Han är sanslöst stor.

Vad betyder sociala medier för dig?
– Idag som tävlingsryttare är det av värde för att få sponsorer att du finns till och är duktig på sociala medier och har många följare. Jag måste dock utveckla den biten, det är inte min starkaste sida. Om jag hade fått välja hade jag helst sluppit sociala medier, men det går inte idag. @jensfredricsonofficial är en del av varumärket. Sponsorerna räknar väldigt mycket med det, det är helt enkelt den vägen man syns.

Vad är din guldkant i livet?
– Att vara hemma på gården och pyssla. Jag tycker också om att gå ut i skogen och plocka svamp, det är rogivande. Sedan är det lättare att hitta svamp i skogarna i Västmanland runt Strömsholm, men jag har en bra skog här med mycket karljohansvamp och andra soppar.

Vad betyder Peder för dig?
– Otroligt mycket. Vi pratar med varandra mer eller mindre varje dag. När vi var små bodde vi skavfötters i samma säng tills jag var 13. Det sätter sina vänskapsspår.
– När Peder jobbade i England och jag var på Strömsholm brevväxlade vi. Jag har fortfarande brev kvar där han skriver och berättar vad han lär sig och tänker, och jag åkte över och hälsade på.

– Jag åker till Grevlunda varje tisdag, jag har med mig en ponny och så rider Bill och mina barn ihop. Vi brukar också rida tillsammans.

– Lisen betyder mycket också, hon är väldigt supportive. Bättre svägerska kan man inte ha. Ibland kan det ju vara så att man tappar en bror i ett äktenskap, men Lisen möjliggör istället. Det är jag otroligt tacksam för.

Du och Lisen har ju ridit ett OS ihop, men inte du och Peder, blir det något OS ihop för bröderna Fredricson?
– Det börjar väl bli lite sent, men visst hoppas man på ett OS. Det vore jättekul att rida ett mästerskap ihop. Jag har två väldigt bra hästar i stallet, Karmel van de Watering och Cosmopolit. Karmel vann två trestjärniga Grand Prixer i början av förra året och Cosmopolit var bra placerad på SM i Falsterbo och på de tävlingar vi hann rida. Karmel är elva och Cosmopolit tio, bägge är precis färdigutbildade, så nu är det dags att sätta lite fart.