Avsuttet med Johanna Due Boje: ”Var en del av familjen van Grunsven”

31-åriga Johanna Due-Boje har tillhört eliten i dressyr under många år av sitt unga liv och har bland annat representerat Sverige på NM, JEM och YREM. Nu driver hon Due-Boje Dressage på familjegården på Bjärehalvön i Nordvästra Skåne. Hon fick dressyren med sig redan i unga år då hennes mamma Tina Due-Boje är dressyrtränare och ansvarig för svenska U25-landslaget.

Vilka sidor hos dig själv är du mest stolt över?
– Jag är nog en ganska snäll och omtänksam person. Jag är mån om att folk runtomkring mig mår bra och trivs.

Jag fick se uppladdningen till två OS och lära mig hur man skötte tävlingshästar, träningsstall och kunder. Johanna Due-Boje om de fem åren hos Anky van Grunsven.

Vilka sidor hos dig själv är du minst stolt över?
– Det går nog lite hand i hand med mina positiva sidor. Jag har svårt att säga nej och tar gärna på mig för mycket. Jag vill så gärna hjälpa folk i min omgivning och i slutänden kan det bli att jag får bortprioritera mig själv. Ibland är jag också lite impulsiv och ostrukturerad, inte när det gäller hästarna men när det gäller livet utanför hästarna.

Vilken sida/egenskap/färdighet som du har tror du förvånar andra som inte känner dig mest?
– Jag är ganska bra på att sjunga faktiskt. Jag har dock inte lagt någon större energi på det men visst blir det lite sång för hästarna ibland! Jag tycker dessutom att tvätta kläder är väldigt avslappnande.

Kan du berätta om ett barndomsminne som du tror har präglat dig och den du har blivit?
– Det måste vara alla tusentals timmar jag suttit bredvid mamma när hon hade träningar. Jag älskade att åka med henne när jag var yngre och satt ofta med spetsade öron bredvid henne i alla olika kalla ridhus. Det gör jag fortfarande ibland om det är en kväll jag inte har träningar.

Om du skulle engagera dig som frivilligarbetare i någon global fråga – vilken skulle det vara?
– Jag skulle vilja hjälpa utsatta djur runtom i världen.

Bästa bok du har läst?
– Önskar jag hade mer tid för böcker men slocknar ofta samma sekund huvudet når kudden. Men en person jag är imponerad av är Gunde Svan och hans bok ”Var går gränsen?” har jag läst många gånger!

Mest använda appar på telefonen?
– Instagram och redigeringsappar för film och foto. Jag älskar att fota och filma.

Favoritpryl?
– Sorgligt nog min mobil, den är alltid med mig. Nu när smittorisken är stor använder jag den även när jag undervisar och ringer då mina elever som har egna lurar istället för att flytta runt det vanliga tränarsetet.

Vid vilket tillfälle har du ångrat som mest att du valde att ägna dig åt ridsport?
– Jag har nog aldrig ångrat mig men för ett antal år sedan fick jag en spricka i en ryggkota efter en avramling, då tvekade jag lite med tanke på riskerna man utsätter sig för varje dag och hur beroende man är av sin kropp. Jag gjorde då ett försök till att börja på universitetet men insåg efter ett antal månader att det var hästarna och ridningen jag ville satsa på till hundra procent.

Berätta om en person som förutom din närmaste familj har betytt mycket för dig.
– Det måste nog vara Anky van Grunsven. Jag bodde där i fem år och blev som en del i familjen van Grunsven. Jag fick se uppladdningen till två OS och lära mig hur man skötte tävlingshästar, träningsstall och kunder. Både hon och Sjef investerade mycket tid i både mig och mina hästar och det är jag evigt tacksam för. Jag har sett mycket och både jobbat och tränat i både Holland och Tyskland sedan jag var 15 år.

Hurdan var du som tonåring?
– Jag hade (har fortfarande) många fina vänner som förstod min situation och att jag inte alltid kunde vara med på festligheter på helger eller åka på roliga semestrar, men tycker ändå att jag lyckades balansera ett vanligt tonårsliv med en elitsatsning. Jag var nog ganska lättsam och har aldrig varit speciellt trotsig, jag var modig och nyfiken och åkte redan som ponny- och juniorryttare själv utomlands på lov och helger för att jobba och träna. Jag var till exempel under flera år på Grönwoldhof där Therese Nilshagen då jobbade som beridare.

Hur tänker du dig själv som gammal?
– Jag kommer absolut fortfarande vara en del av sporten. Jag hoppas jag har träningar och kanske till och med jobbar inom förbundet på något sätt.

Vilken är din favorithögtid och varför?
– Egentligen älskar jag nog den helt normala vardagen allra mest, jag blir lite stressad kring högtider för man måste hinna med allt som vanligt när det gäller hästarna men ändå ha tid för avkoppling, familj och vänner… men ska jag välja någon så blir det väl midsommar för då är det sommar och ofta många roliga tävlingar.

Hur använder du tiden du planerade att lägga på tävlingar nu under pandemin i stället?
– Jag tycker jag hann med ganska mycket tävlingar ändå under förra året. Jag har köpt lite nya yngre hästar som jag lagt extra tid på och jag hoppas att någon eller några av dem kommer bli mina nya stjärnor. Jag har även passat på att ta någon dag ledigt, när man tävlar på helgen är det svårt att hinna vara ledig eftersom när man kommer hem efter en helg borta står där ett gäng hästar som väntar på att bli tränade.

Hur tror du världen kommer att ha förändrats efter pandemin?
– Jag hoppas att folk drar ner på onödiga resor, många möten kan ske digitalt och det har vi ju verkligen fått lära oss nu.

Hur tror du att ditt liv har förändrats efter pandemin?
– Jag har personligen inte märkt av det så mycket mer än att man hållit sig hemma lite mer än vanligt. Jobbmässigt rullar det på hemma på gården och vi är alltid ganska isolerade. Däremot kommer det nog vara en konstig känsla första gången man går på bio eller en konsert igen, eller rider inför fulla läktare. Det känns otroligt avlägset just nu.

När var du senast riktigt ledsen och varför?
– Det är alltid jobbigt när djur lämnar en. Jag börjar fortfarande gråta när jag tänker och nu skriver om min förra tävlingshäst Brownie och ponny Cracker Jack. Det är de två hästarna som lärt mig mest av alla.

När var du senast riktigt glad och varför?
– Sista medellinjen under kürfinalen på SM i somras var magisk. Jag kände att vi gjorde en riktigt bra runda och att silvret nog var vårt. Sedan kan en sån simpel sak som att man känner att polletten trillar ner hos en av unghästarna göra att man går på moln resten av dagen, eller när man får komma hem till en god lagad middag efter en lång dag i stallet.

När var du senast riktigt arg senast?
– Riktigt arg blir jag nog ganska sällan, men djur som blir misshandlade och sköts illa gör mig otroligt arg. Folk som ljuger och inte står för sina handlingar är också något av det värsta jag vet.