Vi kan nog alla hålla med om att den stora majoriteten hästar, alltifrån shetlandsruss till halvblod, skulle ha ett bra liv utan att ridas eller tränas. Det viktiga är tillgång till mat, vatten, stora ytor med social samvaro tillsammans med andra hästar och veterinärvård vid sjukdom.
Nu är det inte särskilt många hästägare som är intresserade av att hålla hästar under dessa premisser. Att ha häst innebär enorma kostnader och den ekonomiska aspekten spelar en stor del i att vi ofta “förväntar” oss någon slags motprestation från hästens sida utöver att existera.
Det kan vara alltifrån att hästen förväntas delta i skogspromenader till att tävla på elitnivå.
Det som blir fel är när hästens egenskaper inte stämmer överens med ägarens förväntningar/förhoppningar, vilket kan ske genom ett misslyckat köp eller genom att en skaderelaterad problematik förändrar hästens förväntade användningsområde.
Är det etiskt försvarbart att ta bort en häst för att den inte längre passar för ägarens användningsområde?
Jag skulle gissa att de flesta hästar som tas bort i förtid görs så på grund av akuta skador (till exempel benbrott), sjukdomar som gör dem farliga för sin omgivning (neurologiska) eller kroniska skador som hindrar dem från att leva ett normalt hästliv.
Alla dessa är självklart sorgliga fall men när det blir riktigt tragiskt är när hästar döms ut på grund av skaderelaterad problematik som skulle ha kunnat lösas med en ny miljö/ryttare eller genom att anpassa förväntningarna på hästens motprestation.
Är det etiskt försvarbart att ta bort en häst för att den inte längre passar för ägarens användningsområde? Man kan hoppas att det endast är ett fåtal hästar tas bort för att ägaren ska få ut livvärdet från försäkringen. Jag skulle tro att det största problemet oftast ligger i att omkostnaderna för att hålla en häst, oavsett användningsområde, är väldigt höga.
Det gör att det för många hästägare är en omöjlighet att behålla hästen vars användningsområde drastiskt förändrats, samtidigt som de införskaffar en ny häst som ska uppfylla de ursprungliga förhoppningarna. Att “bli av med” en häst med någon typ av skada på annat sätt än avlivning är ofta en komplicerad process och ställer oss dessutom inför ett nytt etiskt dilemma – risken att hästen hamnar i fel händer och får det sämre.
Här finns det dessutom hundratals infallsvinklar och synsätt med risk för konflikt. En person som köper en skadad häst kan anse sig ha lyckats rehabilitera hästen och återför den i dess ursprungliga arbete, medan säljaren anser att hästen har en kronisk skada och därav att hästen har en helt förändrad användbarhet. Hästar avlivas med argumentet att ett ägarbyte skulle kunna leda till eventuellt lidande, medan andra hävdar att ägaren inte vill låta hästen gå vidare på grund av risken för “förlorad prestige” i det fall att annan ryttare lyckas.
Det finns alltid flera sidor i varje konflikt och i många fall kan det finnas veterinära expertutlåtanden på båda sidor.
Försäkringsbolagen har genom smart marknadsföring intagit någon slags hjältestatus i den här frågan i och med egna projekt med rehabilitering av utdömda hästar. Jag anser dock att de bär en del i problematiken då flera av bolagen gör allt i deras makt och lite till för att undkomma betalningsansvar vid skador.
Win-win-win till försäkringsbolagen.
Om hästens nuvarande ägare nekas täckning för en skada på grund av att försäkringsbolagets bedömer den som uppkommen innan försäkringen tecknades (tex innan köp) så tvingas de processa mot säljaren för att få ut någon som helst ersättning för den skada/sjukdom som de trodde sig vara försäkrade för. Oftast är det tveksamt hur, när och var en skada uppstår och det öppnar upp många kryphål för försäkringsbolagen.
Hur många gånger har vi inte hört att hästen bör vara försäkrad från föl i samma bolag för att täcka dolda fel? Det i sin tur leder till en inlåsningseffekt som hämmar konkurrens och leder till ytterligare ökade priser för försäkring. Win-win-win till försäkringsbolagen.
Att flytta levande djur från konsumentköplagen till köplagen är inte en universallösning på något sätt, varken gällande ett djurskyddsperspektiv eller gällande rättssäkerhet. Det kommer inte förändra ovanstående problematik kring ägarens ansvar när hästen inte längre kan leva upp till förväntningarna, vare sig det är skade- eller hanteringsrelaterat. Jag tror heller inte att det kommer leda till en större nedgång i antalet hästar som tas bort på “felaktig” grund. Den största skillnaden blir att bevisbördan förflyttas vilket förhoppningsvis leder till färre rättsprocesser totalt sett och en potentiellt mindre utsatt situation för den drabbade hästen.
Förmedlaren kan bli solidariskt återbetalningsskyldig för inte bara 100% av försäljningsbeloppet utan även omkostnaderna.
Risken för säljare vid hästförsäljningar är enorm i och med att vi teoretiskt kan dömas att betala alla omkostnader som köparen haft för “varan”(hästen). Det är få andra varor vars omkostnader potentiellt kan uppgå till tiotusentals kronor i månaden och som dessutom väsentligt överskrida inköpsbeloppet. Oavsett om det är konsumentköplagen eller köplagen som ska tillämpas så anser jag att detta är något som det bör sättas ett tak för.
Det blir extremt skevt i de fall då säljaren driver företag i form av enskild firma då de personligen blir ansvariga för hela beloppet vilket kan leda till en (livslång) personlig ekonomisk katastrof. En annan extrem skevhet i lagen blir då företagare förmedlar hästar i utbyte mot en procentsats. Där kan förmedlaren bli solidariskt återbetalningsskyldig för inte bara 100% av försäljningsbeloppet utan även omkostnaderna. Fastighetsmäklare kan inte ställas till svars för dolda fel vid en fastighetsförsäljning och kanske skulle det vara möjligt att införa någon liknande funktion för hästförmedlare, även om det självklart skulle kräva någon typ av institution som sköter översynen.
Lösningen för att minska risken som säljare i dagsläget blir teoretiskt att lusläsa konkurslagen och försöka ha så lite tillgångar som möjligt i bolaget som säljer hästar samt förflytta dessa på sätt som inte kan återkrävas av ett eventuellt konkursbo. Då blir det (efter den ursprungliga rättsliga processen) konkurslagen som ska tillämpas med tillhörande process för att köparen ska få ut några pengar alls.
En krånglig och ej hundraprocentig lösning som dessutom rent praktiskt leder till en försämrat skydd för privatpersoner och ökade kostnader för samhället i stort.
Summa summarum så anser jag att en förflyttning av levande djur från konsumentköplagen till köplagen inte är en lösning på alla problem som uppstår gällande försäljning av djur, men det är en bit på vägen.
/Kristina
Följ Ridsport på