Kristinas blogg: ”Vad är ett bra hästliv?”

Vi kan nog alla hålla med om att den stora majoriteten hästar, alltifrån shetlandsruss till halvblod, skulle ha ett bra liv utan att ridas eller tränas. Det viktiga är tillgång till mat, vatten, stora ytor med social samvaro tillsammans med andra hästar och veterinärvård vid sjukdom.

Nu är det inte särskilt många hästägare som är intresserade av att hålla hästar under dessa premisser. Att ha häst innebär enorma kostnader och den ekonomiska aspekten spelar en stor del i att vi ofta  “förväntar” oss någon slags motprestation från hästens sida utöver att existera.

Det kan vara alltifrån att hästen förväntas delta i skogspromenader till att tävla på elitnivå.

Det som blir fel är när hästens egenskaper inte stämmer överens med ägarens förväntningar/förhoppningar, vilket kan ske genom ett misslyckat köp eller genom att en skaderelaterad problematik förändrar hästens förväntade användningsområde.

Är det etiskt försvarbart att ta bort en häst för att den inte längre passar för ägarens användningsområde?

Jag skulle gissa att de flesta hästar som tas bort i förtid görs så på grund av akuta skador (till exempel benbrott), sjukdomar som gör dem farliga för sin omgivning (neurologiska) eller kroniska skador som hindrar dem från att leva ett normalt hästliv.

Alla dessa är självklart sorgliga fall men när det blir riktigt tragiskt är när hästar döms ut på grund av skaderelaterad problematik som skulle ha kunnat lösas med en ny miljö/ryttare eller genom att anpassa förväntningarna på hästens motprestation.

Är det etiskt försvarbart att ta bort en häst för att den inte längre passar för ägarens användningsområde? Man kan hoppas att det endast är ett fåtal hästar tas bort för att ägaren ska få ut livvärdet från försäkringen. Jag skulle tro att det största problemet oftast ligger i att omkostnaderna för att hålla en häst, oavsett användningsområde, är väldigt höga.

Det gör att det för många hästägare är en omöjlighet att behålla hästen vars användningsområde drastiskt förändrats, samtidigt som de införskaffar en ny häst som ska uppfylla de ursprungliga förhoppningarna. Att “bli av med” en häst med någon typ av skada på annat sätt än avlivning är ofta en komplicerad process och ställer oss dessutom inför ett nytt etiskt dilemma – risken att hästen hamnar i fel händer och får det sämre.

Här finns det dessutom hundratals infallsvinklar och synsätt med risk för konflikt. En person som köper en skadad häst kan anse sig ha lyckats rehabilitera hästen och återför den i dess ursprungliga arbete, medan säljaren anser att hästen har en kronisk skada och därav att hästen har en helt förändrad användbarhet. Hästar avlivas med argumentet att ett ägarbyte skulle kunna leda till eventuellt lidande, medan andra hävdar att ägaren inte vill låta hästen gå vidare på grund av risken för “förlorad prestige” i det fall att annan ryttare lyckas.

Det finns alltid flera sidor i varje konflikt och i många fall kan det finnas veterinära expertutlåtanden på båda sidor.

Försäkringsbolagen har genom smart marknadsföring intagit någon slags hjältestatus i den här frågan i och med egna projekt med rehabilitering av utdömda hästar. Jag anser dock att de bär en del i problematiken då flera av bolagen gör allt i deras makt och lite till för att undkomma betalningsansvar vid skador.

Win-win-win till försäkringsbolagen.

Om hästens nuvarande ägare nekas täckning för en skada på grund av att försäkringsbolagets bedömer den som uppkommen innan försäkringen tecknades (tex innan köp) så tvingas de processa mot säljaren för att få ut någon som helst ersättning för den skada/sjukdom som de trodde sig vara försäkrade för. Oftast är det tveksamt hur, när och var en skada uppstår och det öppnar upp många kryphål för försäkringsbolagen.

Hur många gånger har vi inte hört att hästen bör vara försäkrad från föl i samma bolag för att täcka dolda fel? Det i sin tur leder till en inlåsningseffekt som hämmar konkurrens och leder till ytterligare ökade priser för försäkring. Win-win-win till försäkringsbolagen.

Att flytta levande djur från konsumentköplagen till köplagen är inte en universallösning på något sätt, varken gällande ett djurskyddsperspektiv eller gällande rättssäkerhet. Det kommer inte förändra ovanstående problematik kring ägarens ansvar när hästen inte längre kan leva upp till förväntningarna, vare sig det är skade- eller hanteringsrelaterat. Jag tror heller inte att det kommer leda till en större nedgång i antalet hästar som tas bort på “felaktig” grund. Den största skillnaden blir att bevisbördan förflyttas vilket förhoppningsvis leder till färre rättsprocesser totalt sett och en potentiellt mindre utsatt situation för den drabbade hästen.

Förmedlaren kan bli solidariskt återbetalningsskyldig för inte bara 100% av försäljningsbeloppet utan även omkostnaderna.

Risken för säljare vid hästförsäljningar är enorm i och med att vi teoretiskt kan dömas att betala alla omkostnader som köparen haft för “varan”(hästen). Det är få andra varor vars omkostnader potentiellt kan uppgå till tiotusentals kronor i månaden och som dessutom väsentligt överskrida inköpsbeloppet. Oavsett om det är konsumentköplagen eller köplagen som ska tillämpas så anser jag att detta är något som det bör sättas ett tak för.

Det blir extremt skevt i de fall då säljaren driver företag i form av enskild firma då de personligen blir ansvariga för hela beloppet vilket kan leda till en (livslång) personlig ekonomisk katastrof. En annan extrem skevhet i lagen blir då företagare förmedlar hästar i utbyte mot en procentsats. Där kan förmedlaren bli solidariskt återbetalningsskyldig för inte bara 100% av försäljningsbeloppet utan även omkostnaderna. Fastighetsmäklare kan inte ställas till svars för dolda fel vid en fastighetsförsäljning och kanske skulle det vara möjligt att införa någon liknande funktion för hästförmedlare, även om det självklart skulle kräva någon typ av institution som sköter översynen.

Lösningen för att minska risken som säljare i dagsläget blir teoretiskt att lusläsa konkurslagen och försöka ha så lite tillgångar som möjligt i bolaget som säljer hästar samt förflytta dessa på sätt som inte kan återkrävas av ett eventuellt konkursbo. Då blir det (efter den ursprungliga rättsliga processen) konkurslagen som ska tillämpas med tillhörande process för att köparen ska få ut några pengar alls.

En krånglig och ej hundraprocentig lösning som dessutom rent praktiskt leder till en försämrat skydd för privatpersoner och ökade kostnader för samhället i stort.

Summa summarum så anser jag att en förflyttning av levande djur från konsumentköplagen till köplagen inte är en lösning på alla problem som uppstår gällande försäljning av djur, men det är en bit på vägen.

/Kristina

Rättssäkerhet, yttrandefrihet, pressetik och straffskalor.

Detta är kanske inte frågor som vanligen behandlas i en ridsportblogg, men den senaste tidens många uppmärksammade fall inom ridsporten har satt dem under lupp.

Själv ser jag samband som jag inte tycker är smickrande för förbundet.

Fyra ungdomar i YR-landslaget bestraffades efter anklagelser om att de druckit alkohol i samband med EM tidigare i år. Några av ungdomarna erkände och några av dessa hävdade i efterhand att erkännandet endast kom efter en kombination av löften och hot från Svenska Ridsportförbundets sida. Löften i form av att ett skriftligt erkännande skulle få saken att “försvinna” och hot om att annars bli hemskickad.

Det kollektiva straffet för de ungdomsryttare som Svenska Ridsportförbundet ansåg var inblandade i händelsen blev sex månaders avstängning från landslagsuppdrag, vilket ryttarna meddelades efter hemkomst från mästerskapet.

Fallet togs varken upp av disciplinnämnden eller det juridiska utskottet.

Möjligen är mediauppmärksamheten det hårdaste straffet, speciellt för de som anser sig oskyldiga.

Kristina Warg

Det kan argumenteras att avstängningen är ett ”ickestraff” i många avseenden då de enskilt mest eftertraktade landslagsuppdragen (deltagande i internationella mästerskap) redan var avklarade vid tiden för avstängning. Ryttarna kan tävla på som vanligt individuellt, men då straffet blev officiellt, och det är fullt möjligt att räkna ut vilka de straffade ryttarna är, så är möjligen mediauppmärksamheten det hårdaste straffet, speciellt för de som anser sig oskyldiga.

En annan ungdomsryttare (en av de få deltagarna i YREM som inte blev avstängd för alkoholincidenten) blev flera månader innan EM anklagad för sexuella trakasserier av flertalet kvinnor, vilket inkluderade minderåriga. Svenska Ridsportförbundets juridiska utskott fann ryttaren skyldig, sex månader efter att anmälan inkommit, men valde att skicka straffansvaret vidare till sportavdelningen och landslagsledningen.

De väljer i sin tur att likställa sexuella trakasserier av minderåriga med personlig alkoholkonsumtion under landslagsuppdrag och dömde därav personen i fråga till samma så kallade ”ickestraff”.

En manlig landslagsryttare inom fälttävlan anklagas för sexuella trakasserier. Enligt det internationella ridsportförbundet FEI motiverar beteendet att ryttaren stängs av från allt tävlande i två år. Ridsportförbundet har flera månader efter att anmälan inkommit ”ännu inte hunnit utrett frågan färdigt” och ryttaren har inte mottagit något straff från Svenska Ridsportförbundet.

En kvinnlig domare namnger och anklagar vagt ett flertal ridsportprofiler för otillbörliga sexuella relationer på ett internetforum. Strax därefter döms domaren i fråga av Ridsportförbundets juridiska utskott till 18 månaders avstängning från domaruppdrag, ett straff som har en direkt ekonomisk effekt för domaren då hon inte kan utöva yrket hon har utbildat sig till inom i Svenska Ridsportförbundets regi.

Två av varandra orelaterade manliga ridsportprofiler blir anklagade för ett antal olämpliga sexuella relationer, bland annat med minderåriga. Det första fallet gäller en man som inledningsvis blir anklagad via en blogg. Tränaren i fråga namngavs aldrig men det var så pass lätt att räkna ut vem denna var att tränaren till slut själv valde att gå ut i press med namn och bild för att få möjlighet att bemöta anklagelserna. Gällande den andra mannen så bedrevs det fallet rättsligt.

I de båda fallen har männen nekat till att relationerna innefattat minderåriga men erkänt delar av anklagelserna i övrigt. Den andra mannen blev friad i svensk domstol, vilket som de flesta förstår inte behöver betyda att anklagelserna är falska, men däremot betyder att det i domstolens ögon inte är möjligt att bevisa alternativt att handlingarna är preskriberade.

Det är rättsosäkerhet i sin renaste form.

Kristina Warg

I det första fallet har Svenska Ridsportförbundets juridiska utskott bestämt att bestraffa tränaren med ett fråntagande av tränardiplomeringen. Gällande den andra ridsportprofilen har inga åtgärder vidtagits då Svenska Ridsportförbundet i detta fall kom fram till att det inte var möjligt med de bestämmelser som då gällde.

Att dricka alkohol i samband med landslagsuppdrag är inte det mest allvarliga brottet som någonsin begåtts. Att som privatperson anklaga personer för allvarliga brott på vaga grunder i ett internetforum är inte heller okej, men kanske inte det värsta brottet jag kan tänka mig.

Att sexuellt trakassera minderåriga tror jag vi alla är överens om är en värre handling.

Att sexuellt utnyttja ungdomar i beroendeställning eller till och med minderåriga är i sin tur totalt förkastligt. Men att personer blir falskt anklagade, kollektivt bestraffade eller nekas möjlighet att bestrida anklagelserna och/eller överklaga skulle jag ändå säga nästan är samma kaliber av idioti.

Det är rättsosäkerhet i sin renaste form.

Ridsportförbundet har av den ena manliga tränaren blivit dragen inför rätta gällande tillvägagångssättet för indragningen av tränarens diplomering. Såväl tingsrätten som hovrätten har nu kommit fram till att förbundet agerade i strid med sina egna stadgar.

Ulf Brömster, ordförande i Svenska Ridsportförbundet, vill dock driva fallet vidare, alltså försöka få Högsta Domstolen att ta upp fallet. ”Det är en principfråga” då det enligt Ulf gäller förbundets rätt att utse sina egna representanter. Det gäller alltså inte frågan om sexuellt utnyttjande av minderåriga. Det gäller inte frågan om det är okej att fråntas en förtroendepost efter anklagelser om felaktig behandling. Det det nu gäller är om Svenska Ridsportförbundet ska ha rätten att bryta mot sitt eget regelverk, att ändra spelregler i efterhand.

Det är en fråga värd att ta strid för enligt Ulf Brömster.

Det är skillnad på vad som är moraliskt förkastligt och vad som är olagligt. Det är också skillnad på vad som är brottsligt och om den brottsliga handlingen går att bevisa i en domstol.

Likväl är att vara anklagad inte likställt med att vara skyldig. Det är helt rätt att Svenska Ridsportförbundet bör ha rätten att ställa högre krav på sina representanter än att de ”inte ska vara dömda för sexualbrott”.

Det är uppenbart att kampen gärna tas där hjältemanteln är lätt att dra på i mediasammanhang.

Kristina Warg

De ska föregå med exempel, vara förebilder. Bryter de mot ridsportens värderingar så ska förbundet kunna agera, kraftfullt om så krävs. Men något som värderas högt i ett demokratiskt samhälle och som bör värderas högt i en demokratisk organisation som Svenska Ridsportförbundet är rättssäkerhet. Vi som medlemmar ska veta att vi behandlas rättvist, utefter förutsättningar som är klargjorda i förväg

Fokus bör ligga på att göra om och göra rätt, att förhindra att de här situationerna uppstår i framtiden – inte att sätta rättssäkerheten ur spel för att förbundets ledning vill rädda sitt anseende medialt.

Själv anser jag att en principfråga värd att ta strid för hade varit den att handlingar som i stort inte skadar någon annan person (till exempel att dricka alkohol i samband med en tävlingsfri dag på ett mästerskap) bör ligga avsevärt lägre på straffskalan än att sexuellt trakassera ett antal minderåriga.

Där hade det varit värt att ta strid, men den striden hade varit intern.

Det är uppenbart att kampen gärna tas där hjältemanteln är lätt att dra på i mediasammanhang, men när det gäller kritik kring det egna agerandet så avbryts presskonferenser och högst relevanta pressfrågor besvaras nonchalant med ickesvaren ”vad tycker du ?”.

Det är många av Svenska Ridsportförbundets representanter som gör ett enormt jobb, såväl förtroendevalda som anställda. Människor som jobbar hårt, brinner för sporten och kämpar för oss medlemmar.

Men ledningen måste likväl ta ansvar för den katastrofala hanteringen av alla dessa fall och ta tag i kulturen som idag säger att förbundet står över sina medlemmar samt ger dem rätt att behandla medlemmarna orättvist och nyckfullt.

Det är dags att hålla en omröstning om Ulf Brömster ska få fortsatt förtroende. Men om så sker så kanske Ulf anser att det är berättigat att retroaktivt förändra stadgarna och ogiltigförklara omröstningen?

Det blir nog en principfråga.

Kristina Warg

Bloggandet har fått stå tillbaka under en tid men nu när det blivit mörkare igen och det inte längre fungerar att vara utomhus och jobba fram till midnatt så hittade jag plötsligt lite skrivlust. Mycket har hänt sedan jag bloggade sist – hästar har kommit och gått, unghästtest, ridhästtest, Falsterbo och mängder av tävlingar har avklarats för att inte tala om allt som sker hemma på gården.

Av mina egna hästar så är det två som har varit i tävlingsbar ålder detta år. Dels är det Ebba EE (Karmel vd Watering-Chippendale-Joyeux Ardent) som jag äger tillsammans med min mamma och som detta år blivit 4 år gammal. Hon har än så länge levt upp till alla förväntningar!

Det blev diplom på ridhästtestet, hon kvalade in till Falsterbo och nu efter sommarbetet kommer hon igång igen och matchas inför Breeders. Hon är intelligent, lite kaxig och med en fantastisk galopp, så det är en häst jag tror på mycket inför framtiden. Det finns tre till avkommor från mamman än så länge, efter Balou du Rouet (f-19), Emerald (f-20) och El Barone (f-22) och det känns så klart extra spännande när Ebba är så pass lovande. Det har varit en del intresse för henne men förhoppningen är att ha kvar henne några säsonger till.

För egen del är det klart att jag gärna hade behållit en häst av den kalibern för evigt, men på något sätt ska det fungera ekonomiskt också. Hästarna jag äger är alltid till salu, för vad jag tillsammans med respektive delägare tycker är ett rimligt pris för tillfället.

Om jag själv ser en häst jag gillar på tävling eller liknande så frågar jag oftast om den är till salu. Något som förvånar mig är hur ofta ägarna återkommer med att hästen är till salu, men inte återkopplar alls när det gäller pris. Själv återkommer jag alltid med pris om någon frågar (och så klart verkar någorlunda seriös), sedan är det upp till den som frågar om det är fortsatt intressant eller inte.

Ibland har man väldigt olika uppfattningar och jag har frågat på riktigt unga hästar och fått vad jag tycker är helt orimliga svar på flera miljoner, men det är i alla fall ett svar att ta ställning till. Om man som säljare inte kan sätta ett pris så förstår jag inte hur man tänker sig att man ska sälja hästen.

Diquality CC var en av de hästar som jag trodde väldigt mycket på i början av året. Han blommade verkligen ut nu under våren när han blev 5 år och äntligen fick hoppa lite mer riktiga hinder. ”Diquen” reds in och visades av Björn Svensson/Unghästverkstaden och som alla kapabla hästar i deras hantering fick han hoppdiplom och fina betyg på treårstestet.

Han kom sedan till mig på hösten som 3-åring för inhoppning och jag blev då även delägare tillsammans med CC Holsteiner Breeding. Vår gemensamma målsättning var att han skulle gå unghäst-VM som 5-åring och att han därefter skulle säljas. Nu blev intresset stort och jag sålde min del i honom redan innan Falsterbo, även om jag fick förtroendet att starta honom där.

Diquen hoppade felfritt i de två första omgångarna och var snubblande nära omhoppning i finalen. Han hade troligen blivit uttagen till unghäst-VM, vilket så klart är lite tråkigt att missa men samtidigt känns det kul att få ett så pass bra avslut som vi fick. Nu rids Diquen av Alexander Zetterman och får alla förutsättningar att få visa allt han kan. Det blir väldigt spännande att följa i framtiden och själv har jag fått en bra bas att jobba vidare med. Det behövs nämligen för här hemma händer det mycket grejer.

Vi satsar stort här på gården och bygger nytt ridhus! Det är något jag har drömt om länge men jag trodde att det skulle ligga mycket längre fram i tiden. Vi har sedan tidigare ett mindre ridhus på 15×30 m, vilket fungerar super för den första inridningen, longering och för att jogga hästarna i någon gång ibland. Men för att hålla igång tävlingshästar har det krävts en himla logistik med transporter av hästarna till ridhus under de värsta veckorna och hårt slit i alla väder utomhus all övrig tid.

Nu bygger vi rejält och yttermåtten blir 26 x 72 m. Tanken är inte att ha någon läktare utan ytan ska användas till fullo som ridyta även om sarg osv tar en del plats. Förhoppningen är att i framtiden även bygga ut ridbanan för att på sikt även kunna arrangera tävlingar, men ridhuset i sig är ett jättestort första steg.

Som de flesta redan sett så ska kliniken flytta. Mälaren Hästklinik har köpts upp av ett private equity-bolag och de vill nu äga sina kliniker själva. Vi blev tillfrågade om att sälja byggnaderna där kliniken hyr in sig nu, men då vi inte alls är intresserade av att stycka av delar av gården så valde de att investera i en helt ny anläggning.

Tanken från vår sida är så klart att hitta nya samarbetspartners när det gäller kliniken. Vi utvärderar de alternativ vi har och i vår målbild för hur vi vill utveckla gården vidare vill vi så klart fortsatt ha en väl fungerande klinikverksamhet. Vilka och hur det blir får ni säkert höra mer om här i framtiden!

Spana in Diquen här under!

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Kristina Warg (@kristinawarg)

För något halvår sedan fick jag frågan om jag kunde ta emot en häst som tidigare tävlat svår klass. Den reds då av en junior som hade kvalat hästen till JSM men nu skulle sälja. Jag kände mig tvungen att tacka nej då jag vet att hästen i fråga gjorde sig bäst i 140-klasser och högre och dessutom var så pass säker att jag dagen efter hade kunnat gå in i svår klass med just den hästen.

Låter mitt svar då konstigt? Ja det tycker jag med. Det var dessutom en häst som jag själv tidigare tävlat upp till S** i Tyskland under tiden jag var anställd där, lite drygt två år tidigare. När jag flyttade hem fick jag honom med mig och han såldes sedan här i Sverige.

Anledningen till att jag var tvungen att tacka nej är de, vad jag tycker är, helt skeva kvalreglerna som används i Sverige idag.

Har du två felfria 140 får du starta alla hästar i klasser upp till 140, du behöver alltså inte kvala in varje enskild häst (gäller ej unghästar). En fullt rimlig regel tycker jag då man själv kan bedöma om ekipaget är redo för en 130/140-klass. Det som jag motsätter mig är det lilla tillägget som lyder
“Hänsyn tas till resultat som erhållits under de senaste 24 månaderna”.

Min fråga då är: Vad händer efter 24 månader? Är jag en sämre ryttare? Har jag förlorat min förmåga att bedöma om hästen i fråga är redo för klassen? Efter 24 månader måste jag alltså börja om från 120 med alla hästar. Skulle jag få in en rutinerad 150-häst i stallet för försäljning så skulle jag alltså behöva hoppa två felfria 120-klasser och två felfria 130-klasser innan jag ens får starta en 140.

Summa summarum blir att ingen kommer lämna en sådan häst till en ryttare med dessa kvalbegränsningar

Säg då att jag råkar ha ett tidsfel eller ett nedslag i någon av klasserna – ja då tar det ännu längre tid innan hästen kan få komma ut och prestera på den nivå den är kapabel, vilket ofta är en förutsättning för försäljning. Summa summarum blir att ingen kommer lämna en sådan häst till en ryttare med dessa kvalbegränsningar och det gör det alltså ännu svårare för ryttaren i fråga att uppfylla de kvalbestämmelserna i framtiden.

Hoppning är en färskvara men jag vet flera ryttare som framför allt arbetar som unghästutbildare men är fullt kapabla att rida vilken häst som helst i 130/140-klasser och som då drabbats av den här regeln i sitt yrkesutövande.

Det finns många riktigt etablerade ryttare som har haft perioder där de fått träda tillbaka med yngre hästar. Ytterligare en aspekt i det hela är att det är könsdiskriminerande då det i mycket högre utsträckning drabbar kvinnor.

Ytterligare en aspekt i det hela är att det är könsdiskriminerande då det i mycket högre utsträckning drabbar kvinnor.

Att bli borta en längre tid från tävlande vid graviditet är inte ovanligt men det är inte något som påverkar män. Rent teoretiskt så skulle till exempel Malin Baryard-Johnsson enligt de svenska reglerna, om hon blev borta från tävlandet i 24 månader av någon anledning, behöva börja om från 120-nivå med Indiana om hon vill tävla i Sverige.

Nu är jag galaxer ifrån Malin rutinmässigt men det irriterar mig enormt att jag inte anses kunna bedöma om en häst är redo för 130. Jag hade kanske kunnat acceptera det om det inte var så otroligt mycket i TR som är totalt motsägelsefullt. Som senior måste du kvala till 150 genom att prestera två felfria 145-rundor (det skiljer alltså 5 cm). Är du däremot 16–21 år gammal så är du kvalad till 160 om du presterar två felfria 140-rundor. Är du en yngre ryttare som därav troligtvis har mindre rutin, så har du enligt TR bättre förutsättningar att bedöma vad din häst är redo för, det låter ju rimligt?

Idag kvalar du till SM i klasser som är lägre än vad de ska hoppa på själva mästerskapet

När jag red ponny var det ganska strikta kvalregler och att ta sig till ett SM var tufft. Idag kvalar du till SM i klasser som är lägre än vad de ska hoppa på själva mästerskapet.

Det är många unga ryttare som debuterar på en ny höjd först i SM-finalen. Det känns också rimligt och som ett säkert upplägg för både ponnyerna och ungdomarna – eller? Det verkar vara grundfilosofin för TR – ju yngre du är och mindre rutin du har, desto bättre förutsättningar har du att avgöra vad ni som ekipage är redo för.

Under min J/YR-tid hade jag hästen Quidam de Ceasar som tävlade på 150-nivå och därav tillät mig starta andra hästar i de klasser jag ville. När jag jobbade i Tyskland hade jag också hästar på den nivån men sedan jag flyttade hem till Sverige och ovanstående häst såldes har jag mestadels haft hästar som varit yngre än sju år.

Just ålderspannet 2,5–6 år är där jag upplever det som lättast att ta mig in i branschen och få betalt för mitt arbete samtidigt som jag får jobba med riktigt bra hästar. Själv rider jag egentligen hellre en riktigt talangfull 4-åring än en begränsad, färdig 140-häst men oavsett så upplever jag kvalreglerna som totalt motsägelsefulla, könsdiskriminerande och delvis hindrande för mig i min yrkesutövning.

För hästarna skulle jag säga att det är ett mycket större problem att orutinerade ryttare, framförallt på ponny eller children/J/YR, går upp för snabbt i klasserna i jakt på mästerskapskval eller på grund av grupptryck. Där är jag för mycket hårdare kvalregler för ponnymästerskap och jag tycker även att det borde införas krav på minst två felfria 110-hoppningar innan start i 120.

På den lägre nivån är det mer okunskap och det är också mycket mer nervositet inblandat i debuter så där tycker jag att det är en berättigad åtgärd. Däremot anser jag att 24-månadersregeln helt skulle tas bort.
Vad tycker ni?

Här har det varit fullt upp och bloggandet har fått stå lite åt sidan. Jag har haft mycket att göra med stallrenoveringen och verksamheten som växt. Efterfrågan har skjutit i höjden, vi är mer än fullbokade det närmaste halvåret och jag försöker att inte ta emot bokningar för hösten förrän i maj. Sedan vet vi ju alla att med hästar kan det alltid hända oförutsedda grejer så det kan så klart bli någon öppning under den här perioden också men som det ser ut nu så är det fullt fram till juli.

Jag har i ärlighetens namn inte alltid varit hundra på att jag skulle våga driva den här typen av verksamhet så det känns väldigt kul att det börjar kännas stabilt nu. Jag läste ekonomi och tog en kandidatexamen från Handelshögskolan efter gymnasiet även om jag red och tävlade samtidigt. Det var många som var ganska frågande när jag därefter flyttade utomlands för att jobba med hästar… Det var dock något jag alltid har velat prova på och jag tänkte själv att om det inte var något jag trivdes med att jobba med det heltid så kunde jag alltid komma tillbaka och börja jobba eller läsa in en master.

Den stora frågan var snarare om det var möjligt att få lönsamhet.

Det var slitigt, långa dagar och rik blev jag inte direkt men jag lärde mig otroligt mycket känner verkligen stor tacksamhet för min tid i Tyskland och de möjligheter jag fick hos Heiko och Denise. I motsats till att bli avskräckt så kände jag att det verkligen var något jag ville jobba med. Att ta ett annat jobb i den “vanliga världen” kändes meningslöst, då jag ändå skulle vilja lägga de pengar jag tjänade på hästar i slutändan men ha mycket mindre tid att lägga på det. Att kombinera mina två största intressen, hästar och utvecklingen av gården här hemma, var mer lockande. Den stora frågan var snarare om det var möjligt att få lönsamhet i en egen verksamhet.

Jag har haft en väldig fördel här på gården att det varit enkelt för verksamheten att växa efter hand. De första två åren jobbade jag själv men hade även mycket hjälp av vänner och familj, framförallt Fredrik som har hjälp mig med alla inridningshästar. När jag var i övergångsfasen att inte riktigt ha råd med en heltidsanställd men ändå behövde hjälp så hade jag turen att hitta duktiga Alwa som hade ett sabbatsår från gymnasiet och som då jobbade här deltid. Jag har inte velat anställa innan jag kunde erbjuda okej villkor vilket hos mig innebär kollektivavtalsenlig lön, fasta arbetstider 8-17.00 med 1h lunch, måndag till fredag. Boxplats för egen häst faktureras separat. Sedan några månader tillbaka har jag Cornelia anställd på heltid, en toppentjej som fixar allt, är lugn och duktig med de yngsta hästarna och talangfull i ridningen.

Vattenkopparna rengörs, det sopas och sedan börjar vi rida.

Rutinerna som det ser ut nu är så att hästarna får grovfoder kl 07.00 och när vi börjar jobba kl 08.00 får de kraftfoder. Sedan släpps hästarna ut i hagar och skrittmaskin och vi mockar stallet gemensamt. Hästarna står på halm och måndagar och fredagar fyller vi på, då kör vi in 2-3 storbalar som fördelas mellan hästarna. Vattenkopparna rengörs, det sopas och sedan börjar vi rida. Jag rider fram till lunch som är ca 12-13.00. Efter lunch fortsätter vi rida, hästarna tas in innan det blir mörkt.

Även i vinterhagarna har de möjlighet att beta så de håller sig sysselsatta. Vid intag får hästarna grovfoder och sedan kraftfoder cirka 1h senare. Tiden för intag varierar som sagt beroende på säsong, den mörkaste tiden på vintern går de in redan vid 15.00 och de bästa sommardagarna går de ute till ca 20.00.  I somras provade jag under en period att ha hästarna ute på nätterna och inne på dagarna. Min tanke var att det egentligen skulle vara optimalt upplägg arbetsmässigt att ta in hästarna på morgonen, låta de stå inne för vila & ridning under dagen och släppa ut dem igen på eftermiddagen. På så vis skulle vi slippa alla dubbla in/uttag som tar tid under dagen. Det funkade hur bra som helst i några dagar men sedan blev det världens mygginvasion och hästarna klarade inte av att gå ute sent på kvällen. Kanske bara var dålig tajmning och något jag kan prova igen till sommaren (och införskaffa en rejäl myggfälla), vi får se.

Men åter till de vardagliga rutinerna – Cornelia slutar jobba vid 17, oftast är det något kvar då (någon/några hästar kvar att rida, lite putsning eller liknande) som jag gör själv. Just nu har Cornelia en egen häst med sig som hon rider efter arbetstid eller ibland på lunchen. Jag kvällsfodrar ca 22.00, jag har alltid varit en nattmänniska och skulle aldrig lägga mig före 24.00 så det passar mig och hästarna bra.

I nuläget jobbar jag generellt själv på helgerna. De hästar som är 2,5-5 år har två vilodagar, medan de äldre hästarna har en vilodag förlagd till helgen. På så vis är det inte jättemycket ridning kvar och själva stallsysslorna går mer eller mindre på rutin efter cirka 20 år. Ibland har jag extrahjälp någon helgdag och kan vara ledig själv. Är jag iväg på meeting får jag trixa ihop det med extrapersonal, familj och vänner som hjälp hemma. Eftersom att jag framförallt jobbar med unghästar så är jag inte iväg på så många meeting per år.

Vi har nyligen renoverat stallet vilket blev fantastiskt lyckat och jag går runt och njuter.

De som är aktuella är generellt Falsterbo, Champion of the Youngsters, Breeders Trophy och Elmia. I övrigt försöker jag hålla tävlandet så nära hemmaplan som möjligt. Där har vi bra förutsättningar med relativ närhet till flera stora tävlingsarrangörer. Det tar cirka 25 min till Södertälje RK som anordnar väldigt bra inomhustävlingar, men även träningstävlingar en gång i månaden. Sundbyholm och Åby i Norrköping som är enkla att åka till och när utomhussäsongen drar igång finns det tävlingar varje helg inom en och en halv timmes bilresa, vilket jag tycker är acceptabelt för dagstävlingar.

Vi har nyligen renoverat stallet vilket blev fantastiskt lyckat och jag går runt och njuter av det varje dag. Det känns som sagt väldigt kul att verksamheten verkligen börjar rulla runt på ett stabilt sätt och det känns som att det snart är dags att utöka med en till anställd.

Att jobba med hästar är givande på så sätt att ingen dag är identiskt den tidigare även om rutinerna är detsamma. Jag har framförallt unghästar i träning och där sker utvecklingen så otroligt fort vilket gör varje dag spännande på sitt sätt. För många låter säker min beskrivning ovan som mest monotont tungt arbete men jag trivs väldigt bra med min vardag och har även mycket planer på hur jag det fortsatt ska utvecklas.

Det har varit och kommer fortsätta vara mycket jobb det men desto större anledning att glädjas över utvecklingen. Jag skulle nog säga att jag fick börja om från scratch med ett gäng 2/3/4-åringar när jag flyttade hem men nu börjar även en del av dem komma upp i åldern.

Varje år har jag upplevt att jag har en allt bättre uppsättning hästar i stallet. Fortino SB var en av de första hästarna jag fick hem för inridning efter att jag flyttade hem från Tyskland och han är idag den hästen som jag haft i träning längst. Nu är han sju år, startat 135 som sexåring och redo att gå upp i 140.

Vi jobbar oss sakta men säkert uppåt!

/Kristina

Jag är nyss hemkommen efter en lång vecka i Flyinge, där jag bara hade med mig en sexåring, Fortino SB (Favorit Ask – Orlando, äg/upf Monica Lindstedt). Sexåringarnas kval var fördelade på onsdag/fredag med finalen på söndagen. Jag behövde åka redan på tisdag vid lunch, så det har varit en utdragen vecka.

Den obetalda arbetskraft som jag tidigare nyttjat på likartade tillställningar har numera inte tid…

Jag åkte ner själv då det inte riktigt kändes motiverat att ha med någon för en häst. Det är dyrt nog att hålla med personal som sköter ruljansen hemma. Den obetalda arbetskraft som jag tidigare nyttjat på likartade tillställningar har numera inte tid då tävlingar krockar med tentor och föreläsningar. Min mamma har nämligen gått i pension och börjat plugga filosofi…

Det lyxiga denna helgen var att jag fick hjälp av riktiga proffs. Linn Hörnvall ställde upp och hjälpte mig på framhoppningen till de båda kvalen och Stephanie Holmèn i finalen. Det är häftigt med den här sporten att i princip alla hjälper varandra. Mindre lyxigt var det att vara själv fredagen då det visade sig att jag blivit matförgiftad. Det var en pers i sig att mocka, fodra, fylla på vatten och ta promenaderna med Fortino men jag överlevde och efter en lång natt på hotellet så blev det ändå en lugn, trevlig lördag.

Jag såg testridningen med Jeroen Dubbeldam på lördagskvällen och var väl den enda som faktiskt ville ställa en fråga men inte fick möjlighet. Jag hade tyckt det var intressant att höra vad han tycker om upplägget med bedömningen för fyra- och femåringarna. Inte med bedömning vs omhoppning generellt, utan det faktum att ridbarhet är 50% procent av betyget på Breeders. Vi vet ju alla att väldigt många hästar i den absoluta toppen inte har extremt hög ridbarhet.

Jag tyckte det var flera hästar som såg ut att ha lägre ridbarhet men som vilket fall, helt uppenbart, hoppade sämre.

När Jeroen och Jessica Kürten fick förfrågan att lista de egenskaper de värderar högst hos en häst så var heller inte ridbarhet i topp för någon av dem. Vi använder andra bedömningssystem i Sverige där ridbarhet är 25% av betyget (fyraårsklasserna i Falsterbo och Jönköping) och det hade varit intressant att höra om Jeroens åsikt.

Bortsett från den obesvarade frågan så var det en intressant och lärorik kväll.  Den enda jag inte höll med om var bedömningen av KannonQulan e.Kannan. Jag tyckte det var flera hästar som såg ut att ha lägre ridbarhet men som vilket fall, helt uppenbart, hoppade sämre. Jeroen gav dessutom muntligen bättre feedback för KannonQulan än för flera av de andra hästarna, så jag och fler med mig undrar nästan om det blev fel när siffrorna levererades.

Här ser ni Kristina och hennes Fortino SB.

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av Kristina Warg (@kristinawarg)

Fortino hoppade fantastiskt hela veckan och gick in i finalen med endast ett tidsfel men tyvärr höll jag inte ihop det. Trots proffshjälp från Steffi med väldigt klara direktiv om att inte göra just det jag gjorde! Ibland blir man väldigt trött på sig själv och jag hade lång tid på mig under resan hem att gräma mig över det misstaget.

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av Kristina Warg (@kristinawarg)

Väl hemma har vardagen dragit igång ordentligt. Det tajmades in det bra med några hästar som åkte hem innan Breedersveckan men nu fylls det på snabbt. Jag har växlat upp och har numera en tjej som jobbar 8-17.00 måndag-fredag och då tar jag också emot fler hästar. Från och med i helgen är det fullt med 15 hästar i träning, varav jag äger en del i en fyraåring själv och min mamma äger en treåring. Det är mycket inridning och inhoppningshästar och fler står på tur så det kommer vara full fart hela hösten!

/Kristina

Så kul att Andre Thieme vann EM-guld! Jag var lite opatriotisk och hejade faktiskt på Thieme denna gång. Heiko Schmidt, som jag jobbade för i Tyskland, är nära vän och samarbetar med Thieme mycket så vi umgicks och tränade en del ihop.

Det visar hur tuff konkurrens det är i Tyskland när någon som är så duktig och erfaren som Thieme rider sitt första internationella mästerskap först som 46-åring. Att det blev guld på det känns riktigt välförtjänt!

Guldet hade även starka kopplingar till Hengststation Schmidts även genom DSP Chakaria. Schmidts mest använda hingst genom tiderna är Cellestial (som i stallet kallas Opa, alltså farfar/morfar). Han har inte många avkommor i Sverige, men är flitigt använd i Tyskland. Cellestial i sin tur är pappa till Chap I, som är uppfödd hos Schmidt och som reds av Heiko upp till 5* 1.60 under tiden jag jobbade där.

Chakaria, alltså Thiemes guldhäst, är e. Chap I. Jag har faktiskt ridit (i olika grad) Chap I, Chap II, Chap III (tre godkända hingstar, helsyskon) och ett till helsyskon. Många av de hästar jag red under min tid där hade någon slags koppling till Cellestial så det gjorde det extra kul att se Chakaria.

Jag såg framför mig att man alltid hade någon att heja eller titta på i varje klass.

Chap III var tre år när jag började där och hamnade på min lista och sedan har jag för mig att han såldes till USA som fyraåring. Chap I såldes till en sydafrikan under min tid, men Chap II är fortfarande kvar och rids av svenska Denise Svensson som är otroligt duktig,  så det är någon för oss andra svenskar att hålla koll på för både avel och sport. Chap II är en vacker kille med väldigt trevligt temperament och mycket hopp.

När jag var liten tänkte jag att det måste vara otroligt roligt att äga en godkänd hingst eftersom att det då skulle vara så intressant att se alla avkommor. Jag såg framför mig att man alltid hade någon att heja eller titta på i varje klass och att det skulle ge den där lilla extra spänningen.

Nu hade jag inte helt tänkt igenom att det inte räcker att ha en godkänd hingst för att det ska ske utan den måste även vara väl använd i aveln, men i övrigt var jag nog rätt ute. Själv tycker jag alltid att det är kul att se avkommor eller släktingar till hästar man ridit själv eller sett mycket på nära håll, oavsett om det är en hingst med tusen avkommor eller ett stos enda föl.

Vi har en väldigt småskalig uppfödning då min mamma har ett avelsto och hon är efter just Chippendale.

En till rolig sak för vår del var att Chippendale Z hade hela tre avkommor representerade i EM-finalen. Vi har en väldigt småskalig uppfödning då min mamma har ett avelsto och hon är efter just Chippendale. Han är inte heller så vanlig i Sverige men när jag jobbade i Belgien så såg jag flera fina avkommor.

Chippendale är e. Cento men har samma mamma som Winningmood som de flesta har sett på banorna med Luciana Diniz. Charlotte har än så länge fått tre avkommor, Ebba EE (e.Karmel van de Watering), Emma EE (e. Balou du Rouet) samt Elsa EE (e.Emerald) och just nu är hon dräktig med El Barone, så nu känns de extra spännande inför framtiden!

/Kristina

Wow, wow, wow. Kan man säga något annat?

Vi är nog många som är mållösa över svenskarnas enorma bedrifter i Tokyo. Jag följde mästerskapet slaviskt från första till sista start vilket innebar en hel del kvälls- och helgjobb under veckans gång för att försöka täcka upp för de förlorade arbetstimmarna under dagtid.

Det gjorde så ont när det såg ut som att vi skulle förlora guldet på målsnöret.

Men som det var värt det!

Jag har aldrig varit med om en så spännande upplösning och kommer troligtvis aldrig få vara det heller. Det gjorde så ont när det såg ut som att vi skulle förlora guldet på målsnöret när svenskarna varit så överlägsna från start. Man ville bärga guldet för det svenska folket, för sporten men framförallt för att de svenska ekipagen förtjänade det.

Om man tittar på varje klass under OS separat så var det svenska laget bäst i varje klass. Det är helt enormt och som Henrik Ankarcrona sa, hade det funnits världsrekord i denna sport så hade de slagit det.

Om bragdguldet detta år går till någon annan än dessa OS-hjältar så vet jag inte vad jag tar för mig. Enligt mig är även de alla tre ekipagens individuella prestationer på bragdguld-nivå. Henrik och King Edward bragd är given som det enda felfria ekipaget genom sex (!!!!!!!!!) OS-rundor. Malin och Indiana för sina enorma prestationer genom hela mästerskapet, men kanske framförallt i lagomhoppningen när allt talade emot oss och de som ekipage var tvingade att leverera en snabbare omhoppning än de någonsin gjort. Som de gjorde det, med helt fläckfri ridning och hoppning från start till mål!

Jag var starkt emot det innan mästerskapets start.

Slutligen så finns det inga ord för att beskriva prestationen i att gå in som sista ryttare med all press på sig och leverera den omhoppning som Peder och All In gjorde. Ofattbart, makalöst och historiskt.

Sedan har vi det debatterade formatet för detta OS. Jag var starkt emot det innan mästerskapets start och är personligen en stark förespråkare att de individuella medaljerna ska baseras på den totala prestationen genom hela mästerskapet.

Men samtidigt så har vi inte haft ett OS likt det jag beskriver på väldigt länge. Nick Skelton och Big Star var guldmedaljörer i Rio 2016 när Peder Fredricson och All In egentligen hade det bästa totalresultatet. Nick och Big Star var däremot bäst totalt i London-OS 2012 men slutade då på femte plats individuellt.

Det gynnar sporten då det ger mer spänning för den oinitierade tittaren.

Under den här tiden har också sporten förändrats. En mästerskapsmedaljör är inte en storhoppande Cumano utan en snabb Hickstead/Nino des Buisonnets. Toppsporten handlar allt mer om fart och mindre om extremt storhoppande, felfria men långsamma hästar. Jag själv tycker att det gynnar sporten då det ger mer spänning för den oinitierade tittaren. Jag upplever även att det fåtal ryttare som glider med mer på hästens talang än på sin egen förmåga får svårare att hänga med i den absoluta toppen när det avgörs genom en snabb omhoppning.  

Att det fanns stora problem med årets formatet var uppenbart, framförallt då de svenska guldmedaljörerna sammanlagt hoppade sex fler rundor än de amerikanska silvermedaljörerna. Lagkvalet och finalen bör gå innan den individuella finalen och även agera individuell kvalifikation likt tidigare mästerskap.

Fördelen med detta format var däremot hur lätt det är att förstå, i såväl lagfinalen som den individuella. Tidigare års prat om 0.81 felpäng som omvandlades från tid till fel från dag 1 och så vidare tror jag gjorde att man förlorade en del publik.

Jag köper inte riktigt argumentet att det skulle göra det tuffare för hästarna.

Om till exempel Duplantis guld hade baserats på en sammanslagning av den höjd han hoppade på finaldagen och tre tidigare kvaldagar så hade enormt mycket av spänningen, och med den publiken, gått förlorad. Vi som är insatta i sporten kommer lusläsa reglerna och hänga med i alla detaljer, men OS är sportens skyltfönster till resten av världen.

Då är det bra om det skyltfönstret är lätt att hitta till.

Att resultaten för alla ekipage i laget räknas med förenklade sporten ytterligare. Själv tycker jag det är en fördel och jag köper inte riktigt argumentet att det skulle göra det tuffare för hästarna. Jag tror att  pressen var stor även i tidigare mästerskap med strykresultat  och det är upp till de individuella ryttaren att ta ansvaret att sätta hästens bästa först i en sådan situation.

Vissa ryttare klarar inte av det och hade troligtvis inte heller gjort det i en situation med fyra lagryttare. Själv tycker jag därför att vissa nya regler borde införas, förslagsvis att man, som i Sverige, bör bli automatiskt utesluten vid mer än 16 hinderfel per omgång och heller inte få fortsätta mästerskapet (även i laget) om ekipaget blivit utesluten. Alla rundor på 16+ fel är inte dåliga men i majoriteten tror jag att hästen mått bättre av att avbryta.

Det skulle ge ännu mer press på ryttarna då en eventuell uteslutning har en enorm effekt på lagresultatet men delvis ta bort pressen från hästarna.

Oavsett format så ser jag fram emot nästa mästerskap och nästa OS!

/Kristina

Årets roligaste tävling är över och för min del blev det platt fall. Jag tyckte själv att jag hade tajmat in det väldigt bra i år inför Falsterbo då några av de yngre förmågorna redan var ute på sommarbete, någon blev såld och några var här på korttids-kollo och åkte hem precis innan.

Jag hade bara med mig en häst till Falsterbo och vi kändes väl förberedda. Tyvärr fick vi en extremt dålig start och jag är väldigt besviken på mig själv men vi fick i alla fall med oss en felfri runda och en bra känsla hem. Bara att jobba vidare och ta revansch senare.

Vi hade inte tur på banan detta året men vi har tydligen tur i lotteriet. Förra året så blev jag och Fortino uttagna till dopningskontroll i Falsterbo efter finalomgången och i år var det dags för oss igen efter det andra kvalet.

Detta år blev jag dock ganska förvånad över boxens skick. Jag har varit med om en del dopningskontroller och även om boxen kanske inte alltid har varit skinande blank så har jag upplevt den som ordentligt rengjord vilket fall. I det här fallet var den inte plomberad vilket jag ifrågasatte men fick svaret att de precis hade öppnat den.

Väl inne i boxen så var den uppenbart inte desinficerad då det låg både urin och avföring från tidigare häst/hästar. Dels har vi smittorisken men rent teoretiskt så sägs det att hästar kan ta upp substanser genom att lukta på andra hästars urin. Skulle då någon av de hästar som provtagits tidigare under dagen ge ett positivt utslag så kan man ifrågasätta alla de efterföljande resultaten.

Nu har jag svårt att tro att det skulle ske, chanserna är nog små att någon ens har några otillåtna substanser i sig och i så fall är det nog minimal risk att de små mängderna som kan upptas i en sådan situation dels skulle hinna upptas i blodet eller för den delen ge utslag. Oavsett så blev jag förvånad över boxen även om allt annat så klart sköttes exemplariskt.

Det var annorlunda i Falsterbo i år och i ett mindre format än vanligt, men det var ändå väldigt kul att få komma iväg på en tävling med lite mer atmosfär än de publikfria varianterna som pågått det senaste året. Jag hade som sagt bara en häst med mig så det blev lite av en semester för egen del. Väl hemma från Falsterbo så fick jag hit fem hästar från USA av alla ställen och ett gäng sätts igång igen efter sommarvilan, så nu är det fullt upp igen!

När jag började få en relativt stabil kundkrets och ekonomi och på allvar började fundera på att leta efter extra hjälp så hade jag den stora turen att få mail från en tjej som letade jobb. Jag hade haft en person som arbetade på timme i perioder men inte regelbundet. Alwa som mailade hade tränat för mig tidigare men var ung och skulle ta ett sabbatsår från gymnasiet.

För min del innebar det lägre sociala avgifter så jag tänkte att det var värt att prova även om jag var lite skeptisk i början. Mycket av det jag uppskattade med mitt jobb då var friheten att lägga upp dagen som det passade mig. Jag var rädd att förlora för stor del av den frihetskänslan om jag skulle jobba tillsammans med någon.

Utöver det är arbetssituationen i stall sådan att man jobba ganska nära varandra så viss personlig kemi är ändå viktig. När jag jobbade som ryttare utomlands så fungerade jag inte alls med de typer som föredrog att jobba i sakta mak och inte tog några egna initiativ, så det fanns så klart en oro från min sida att det inte skulle funka.

Det visade sig dock vara hur bra som helst och jag kan inte vara nöjdare med Alwa som har jobbat med mig den senaste tiden! Jag tycker själv att jag hade väldigt tur att hitta någon som är både pålitlig, väldigt arbetsam och duktig direkt. Men nu ska Alwa börja plugga igen till hösten vilket jag tycker är helt rätt även om det tar emot för egen del och jag måste börja leta efter någon ny.

Jag tror att många inom hästbranschen glömmer bort att reflektera över sin chefsroll. Det är svårt att vara en bra chef och det är nog något man ständigt måste jobba på.  Att ta hästskötare för givet eller förlita sig på “elever” som jobbar 24 timmar och dygnet för fickpengar, ja det tror jag blir allt mer förlegat. Snarare kommer det bli allt högre konkurrens om kompetent personal och vill man inte betala allra mest så måste kan vara attraktiv på andra plan.

Själv lärde jag mig mycket under tiden jag jobbade i andra stall, såväl om hur man bör och inte bör vara som chef. Jag funderade en del på hur jag själv var och ville vara i den rollen och vad jag ville ta med mig. I mitt fall handlade det på den tiden inte så mycket om lönen eller arbetstider utan det som avgjorde om jag trivdes var framförallt känslan av att utvecklas, lära mig nytt och få viss uppskattning för hårt arbete.

Men som arbetsgivare vill jag ha vettiga villkor avseende såväl lön som arbetstid. Sedan är det så klart en sak att veta hur man vill vara som chef och en annan att genomföra det men det känns som en bra start att i alla fall ta och fundera på hur man beter sig och hur man kan utvecklas i det avseendet.

Just arbetskostnaden är väldigt hög och att anställa är ett stort steg. Säg att man har tolv hästar i träning och då behöver vara en ryttare och en hästskötare på heltid (i verkligheten jobbar i alla fall en av dessa mer än heltid). Om de ska ha kollektivavtalsenlig lön så är det runt 60 000 kr i månaden, vilket ger en kostnad på 5000 kr/ månad per häst.

Utöver det tillkommer kostnader för foder, strö, boxplats, utrustning, slitage, tillgång till transportmedel och så vidare och vi är snabbt uppe i höga summor. Sedan läggs moms på det och så är det få privatpersoner som har råd att lämna iväg en häst för utbildning. Jag upplever ändå att allt fler har förståelsen för de prisnivåerna och att förväntningarna är mer rimliga från hästägare som frågar om just pris.

Som det ser ut nu så letar jag efter någon som kan jobba halvtid, generellt förmiddagar 8-12.00 men det kan vara viss flexibilitet. Det handlar framförallt om att sköta stallsysslor på morgonen och sedan förbereda hästarna för ridning. Start i augusti.

Vid intresse får ni gärna maila kristina.warg@edeby.se med information om er själva.

/Kristina