Först och främst så är det självklart att rädda liv är prioriterat över att arrangera hästtävlingar, där är vi nog alla överens. Men faktum är att vi behöver balansera marginalnyttan av minskad smittspridning mot marginalkostnaden av att stänga ner och på så sätt komma fram till vilka åtgärder som har störst positiv effekt på samhället i stort.
I ekonomiska termer är det lätt att formulera men desto svårare att kvantifiera. Just eftersom att det är så svårt att kvantifiera nyttan och i många fall även kostnaderna, så faller det på olika organisationer att lobba för sin sak. Att ridsporten som förening skulle ställa sig tyst bredvid och låta kontaktsporter som till exempel fotboll och ishockey med en solklart högre risk för smittspridning styra agendan känns i det sammanhanget helt fel.
Ridsportförbundet har fått en ökad förståelse för vår situation än vad de hade i våras.
Jag som arbetar med utbildning och tävling av hästar som yrke har så klart ett självintresse i att det perspektivet förs fram. Min egen uppfattning är att våra intressen har getts större utrymme i de åtgärder som genomförs nu och att Ridsportförbundet har fått en ökad förståelse för vår situation än vad de hade i våras, även om man alltid kan önska mer.
I nuläget handlar det om att arrangörer behöver få stöd till att våga genomföra tävlingar för det begränsade antalet utövare som får delta. Där finns det arbete att göra och jag såg att till exempel Lisen Bratt Fredricson var snabb med att dra igång den diskussionen på Facebook. Det är viktigt att föra de fram de frågorna och uppmuntra till nytänkande. Själv tror jag att om ingen hade drivit på för våra intressen när restriktionerna infördes i våras så hade troligtvis inget förändrats till denna gång.
Jag känner verkligen med de som förlorar möjligheten att visa upp sig på banorna. 17-åringarna som hamnar i kläm, ”amatörryttarna” och de yngre ryttarna som gör nationella eller internationella satsningar, de får alla det tufft om de nuvarande restriktionerna blir långvariga. Ju yngre du är, desto längre upplevs också avbrottet. Ett år i en fjortonårings tidsperspektiv är så klart helt annorlunda än för en trettioåring. Jag anser nästan att förra årets tävlingsstopp var värst för dem som rider sitt sista år på ponny, eftersom att det är en tid som aldrig kommer åter.
De som raljerar över att man lika gärna kan sluta rida om man ändå bara vill tävla, har helt missat poängen.
Jag kan bara tala ur egen erfarenhet och när jag var 12 år gammal fick jag en 5-årig d-ponny, kallad Lillen, och tillsammans tog vi oss hela vägen till EM-final fyra år senare. Den efterföljande försäljningen av honom finansierade i sin tur en ny bil och släp samt några nya hästar, bland annat den då åttaåriga Quidam de Ceasar som jag därefter tog medalj på junior-SM med och tävlade upp till 150. För mig var den försäljningen även en ögonöppnare för att det går att få ekonomi i en ridsportsatsning och, till mina föräldrars stora förtret, la det nog grunden till att jag vågade ge mig in i den branschen senare i livet.
Resan med Lillen påverkade min ”karriär” på så många sätt och ett missat sista ponnyår kunde ha haft stora konsekvenser såväl ekonomiskt som motivationsmässigt. Nu hade jag en enorm uppbackning av mina föräldrar vars ekonomi inte stod och föll på försäljningen av en ponny, men alla har inte dessa förutsättningar. Att det då idag finns de som raljerar över att man lika gärna kan sluta rida om man ändå bara vill tävla, ja då tycker jag att man helt har missat poängen. Det finns oändligt många perspektiv att ta hänsyn till i frågan om för vem, vad, hur och när man ska stänga ner. Någon kommer alltid hamna i kläm och det kommer inte alltid vara rättvist.
Ur ett motivationsperspektiv så hoppas jag att vi ryttare som yrkesgrupp kan anstränga oss lite extra.
Men att förminska dem som försöker göra sin röst hörd och hävda att de inte har i sporten att göra, det är inte rätt väg.
Som ett plåster på såren så kan jag, även om jag själv inte hade tagit till mig det i en sådan situation, i alla fall säga att om man verkligen vill satsa på hästar som en karriärväg så är nationella mästerskapsmedaljer från ungdomsmästerskap inte speciellt mycket värt när du kommer ut i den verkliga världen.
Det kan tillföra ett visst värde ur ett marknadsföringsperspektiv på den svenska marknaden, men söker du jobb utomlands är det endast din skicklighet och förmåga på hästryggen som värderas. Ur ett motivationsperspektiv så hoppas jag att vi ryttare som yrkesgrupp kan anstränga oss lite extra för att se dem som kämpar i motvind när tävlingarna förblir stängda för deras del. En inbjudan att följa med på en öppen bana eller bara en trevlig kommentar kan göra mycket för motivationen och kanske göra att vi blir fler som orkar hålla ut.
I slutändan ligger det i allas vårt intresse att vi tar oss igenom det här, från bredd till topp.
/Kristina
Följ Ridsport på