Kristina Warg
Blogg
Kristina Warg är hoppryttare och unghästutbildare. Häng med i en fartfylld vardag med utbildningshästar och framtidsplaner hemma på familjegården Edeby Säteri i Sörmland.
Kristina Warg
13 januari 19:55

Kristinas blogg:”Faktumet att det var lite väntat gjorde inte saken lättare”

Kristinas blogg:”Faktumet att det var lite väntat gjorde inte saken lättare”
Vår bloggare Kristina Warg har nyligen förlorat två av stallets hästar. Foto: Lina Nydahl

I veckan tvingades vi ta bort Cassique som på många sätt var mina drömmars häst. Han kom till mig som 4-åring och tillsammans red vi alla unghästchampionat – Falsterbo, Breeders och även Unghäst-VM. Jag hade honom parallellt med att jag pluggade på Handels och min förhoppning var att han skulle vara redo för de större klasserna när jag tagit examen. Han var frisk och sund fram till sju års ålder då han helt oväntat blev halt.

Nu hade det gått nästan fem år sedan fynden konstaterades och efter många långa försök till behandling så fick han ändå nästan tre år här på gården som förtidspensionär. Långa härliga somrar på bete varvades med lösdriftsliv på vintern. Han levde ett fullgott hästliv helt utan krav på prestation och jag började tro att han skulle skrota runt här på gården tills han blev fyrtio år. Här om dagen försämrades dock skadan ytterligare och vi fick ta beslut om att ta bort honom. Faktumet att det var lite väntat gjorde inte saken lättare, det var lika hemskt ändå.

Img_76bf732684bd-1
Cassique CC var på alla sätt mina drömmars häst. Foto: Privat
Img_cd11fa3d4949-1
Jag är glad att han fick några sista bra år som förtidspensionär här hemma på gården. Foto: Privat

I veckan så såldes även en av mina mest lovande unghästar. Jag ägde henne tillsammans med en vän och det var ett medvetet beslut att sälja utifrån ekonomiska aspekter men det så klart alltid tråkigt att bli av med bra hästar.  Nu hamnar hon dock i ett jättebra hem och det ska bli spännande att se henne ute på tävlingar i framtiden, så i relation till att behöva ta bort Cassique så var det ingenting.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Kristina Warg (@kristinawarg)

När jag tvingas ta bort hästar har jag alltid fått mig en ordentlig funderare på varför jag håller på med det jag gör. Känslomässigt är det enormt jobbigt, speciellt med hästar som man byggt upp ett starkt band med. Försäljningar av hästar tycker jag däremot nästan aldrig är känslomässigt jobbigt längre, av den enkla anledningen att när hästar väl går vidare från mig så är det alltid till bra hem där jag vet att de får det bra även i framtiden. Däremot kan det så klart vara jobbigt ur ett prestationsperspektiv.

Man kan alltid fundera på om det var rätt tillfälle att sälja, kanske skulle man vågat behålla lite längre?

Men som sagt, i relation till att behöva ta bort en häst så känns en försäljning väldigt enkel och jag har ett gäng andra lovande hästar i stallet.  I Cassiques fall får jag känna mig tacksam för den tiden vi fick och att vi hade möjligheten att ge honom några riktigt bra sista år.


/Kristina

Kristina Warg
Igår 18:24

Kristinas blogg: ”Inte alla som förstår hur mycket jobb det är att driva en gård”

Kristinas blogg: ”Inte alla som förstår hur mycket jobb det är att driva en gård”
Att driva egen gård är ingen dans på rosor, men fördelarna överväger ändå för Kristina Warg. Foto: Lina Nydahl

Jag kan nog med ganska hög säkerhet säga att jag redan genomlevt 2021 års värsta helg. Det började med att jag i torsdags hade en lång dag med jobb från 07.00-22.00. Fullt hanterbart och något som de flesta som jobbar med hästar säkert är med om på regelbunden basis.

Det var dock bara introt till en mardrömshelg då jag på fredagsmorgonen vaknade till en vattenläcka i värmecentralen. Efter undersökning av gårdens alla värmeväxlare så konstaterade vi att läckan kom från vår, inte speciellt gamla, ackumulatortank. Även om vi fick ägna mycket tid åt att utrymma garaget intill och sopa ut vatten så var själva vattenläckan det minsta problemet när värmesystemet havererade på årets kallaste dag.

Dagen som redan var fylld med stalljobb, ridning, leverans av häst från Tyskland, upphämtning av annan häst och besök av hästägare blev dessutom fullsmockad med rörmokare och samtal med servicetekniker.

Jag och min bror, som kom hem från Stockholm för att hjälpa till, fick sedan jobba i skift under natten för att manuellt släppa ut luft som kommit in i systemet och fylla på vatten med intervaller på bara några minuter. När tanken kopplades bort så blev det svårt att få full effekt i systemet och felmarginalen är mycket mindre, så det har varit ett ständigt jobb hela helgen med att optimera pannan och få fram en både kort- och långsiktig lösning.

När något går sönder så blir det en dominoeffekt där det verkar som allt, såväl relaterat som orelaterat, händer samtidigt. Utöver att ackumulatortanken gick sönder och värmesystemet havererade så …

  • Frös även låset in till värmecentralen.
  • Frös vattnet i min lägenhet (som är en vindsvåning i ett gammalt hus och därav gårdens sämst isolerade).
  • Gick en säkring till traktors motorvärmare som då vägrade starta.
  • Frös vattnet på hästarnas lösdrift. Det är eluppvärmt så det var orelaterat till värmepannan men vi hade missat att isolera locket på en kontrollucka.

Vad som däremot är svårt att förstå för någon som aldrig drivit en gård är allt arbete bakom. Inte bara på helger där allt går åt pipsvängen, utan i vardagen.

Det är sådana här helger som man funderar på varför man inte bor i lägenhet i stan där det största problemet är att flytta bilen när det är datumparkeringen eller att bussen kommer för sent. Jag tror många som har egen gård kan känna igen de tankarna under slitiga dagar!

Vad som däremot är svårt att förstå för någon som aldrig drivit en gård är allt arbete bakom. Inte bara på helger där allt går åt pipsvängen, utan i vardagen. De senaste två åren har jag fått möjligheten att övervintra på en annan gård och det är första gången jag själv stått inackorderad med hästarna.

Även om jag då skött mina hästar, mockning och så vidare själv så har jag verkligen uppskattat att det plogas, sandas, harvas i ridhus och ridvägar, töms gödselstackar, fixas staket, sladdas i hagar, körs fram vatten, grovfoderbalar och strö. Till och med den där skottkärran i ridhuset som alltid blir överfull hemma hos mig töms på ett magiskt sätt av någon annan när jag hyrt in mig. Allt det där tror jag att man lätt tar för givet och glömmer bort när man inte behöver göra det själv i vardagen!

Det finns många fördelar med att stå inackorderad och i 9 fall av 10 tror jag inte att det betalas ett skäligt pris för det.  Men det finns såklart fördelar med egen gård också och för min del är de klart övervägande, även om det inte kändes så just denna helg.

Något jag lärde mig under helgen var dock att driva en gård har en del likheter med en sportsatsning – man måste ha ett bra team!

Vi fick mycket hjälp under helgen från många håll och jag vill verkligen tacka alla som hjälpte till på ett eller annat sätt. Janne som kom och hjälpte mig att hitta säkringen till motorvärmaren bland de hundratal olika propp- och säkringsskåp som finns på gården och att koppla in batteriladdaren, Erik som kom med förlängningssladd och element för att värma upp den frusna rördelen vid lösdriften, Kestas och Robertas som svarade på alla möjliga och omöjliga frågor via telefon från Litauen – ja, det är många vi inte hade klarat oss utan.

/Kristina


Kristina Warg
6 januari 18:45

Kristinas blogg: ”Fallteknik är en underskattad egenskap”

Kristinas blogg: ”Fallteknik är en underskattad egenskap”
Vad är egentligen viktigt att tänka på vid valet av utbildare. Om detta handlar Ridsports bloggare Kristina Wargs senaste inlägg om. Foto: Lina Nydahl/skärmbild

Jag har ett nära samarbete med dressyrryttaren Nina Hofmann Küppers sedan flera år tillbaka. Det hela startade med att jag letade efter en dressyrtränare och jag började träna med mina hopphästar för Nina. Därefter bad Nina mig att hoppa hennes dressyrhästar och vårt samarbete har utvecklats vidare från det.

Några av Ninas dressyrhästar kan bli lite extra glada när hindren kommer fram och det har vi ibland delat filmer av på sociala medier. Det verkar i sin tur ha gett mig något av ett rykte här omkring av att kunna rida halvtokiga hästar.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Kristina Warg (@kristinawarg)

Det roliga i det hela är att jag, när jag jobbade i Tyskland, var mer känd som den som sällan slog mig när jag ramlade av – och det ryktet kom inte från min förmåga att hålla mig kvar på hästarna så att säga. Jag hade ganska många 4-åringar på min lista och jag tror att jag ramlade av de flesta i alla fall en gång. Utöver det så var min första ponny en liten gul B-ponny vid namn Flippen (Flipper Moon). Flippen var en fantastiskt bästa vän men också den första att sticka huvudet mellan benen och dra av en bockserie på uteritten.

Jag lärde mig desto mer om hur man ramlade av.

Han hoppade dessutom alldeles för bra för sin ryttare och denna perfekta ryggverkan, i kombination med JOFA-hjälmen jag hade på den tiden, hade nog kunnat bli ett välbesökt cirkusnummer – ”den mänskliga kanonkulan”.  Bara från Flippen ramlade jag definitiv av hundra gånger. Minst en gång per uteritt, två gånger varje hoppträning och tre gånger varje hopptävling. Jag lärde mig inte speciellt mycket om att hålla mig kvar men jag lärde mig desto mer om hur man ramlade av. Fallteknik är en underskattad egenskap, som jag tror befästs enklast i ung ålder!

Jag har ofta tänkt på hur utsatt jag är i mitt yrke och jag skulle drabbas hårt bara av att bli borta i några månader.

I alla fall, de gånger vi har lagt upp något klipp på sociala medier på en busig häst så får jag nästan alltid samtal från folk som vill lämna sina hästar för inridning dagen efter. Själv tänker jag att om jag skulle lämna iväg en häst på inridning så skulle jag inte främst leta efter den ryttare som sitter kvar på en bockande häst utan snarare vilja veta att de har ett fungerade system, som minimerar riskerna att det blir fel över huvud taget.

Jag har oftast valt att tacka nej de gånger hästägare har ringt och velat lämna hästar som någon redan har misslyckats med. Risken blir helt enkelt för stor och jag tror inte att någon hästägare är beredd att betala det priset som skulle kompensera för den risken. När det gäller att ta emot hästar för inridning generellt så är det självklart en ökad risk i sig. Jag har ofta tänkt på hur utsatt jag är i mitt yrke och jag skulle drabbas hårt bara av att bli borta i några månader.

Kristinawarg_uteritt
Gården där jag har min verksamhet är omgiven av väldigt fina ridvägar. Foto: Kristina Warg

Men med rutin, ett bra team och ett utarbetat system så minskas riskerna betydligt. Det gäller också att ha förstående hästägare. Vissa hästar går från helt ohanterade till inridna på två veckor medan det kan ta flera månader att bygga upp ett förtroende med en känslig häst.

När det gäller system för inridning så tycker jag att vi har hittat ett bra tillvägagångsätt och vi har faktiskt optimala förutsättningar här på gården. Vi har nämligen ett litet ridhus med väldigt hög sarg. Ridhuset byggdes när jag var liten och vi fortfarande hade inackorderingar på gården. Det uppfördes i en befintlig lada och då min pappas slakteri (för vilt, vid jakt) ligger 30 meter in i ladan och omöjligen kunde förflyttas så blev ridhuset 30 meter långt.

Mina föräldrar har varit väldigt duktiga på att få ekonomi i gården och främst investerat i sådant som kan ge avkastning. Själv såg jag länge ridhuset som den största floppen då det är ganska stor investering men till mindre nytta i och med sin storlek. Nu visade det sig dock att ridhuset var en av de bästa investeringarna som gjorts då min mamma övertalade Mälarkliniken att hyra in sig och öppna sin första filial här. Ridhuset användes alltså även som longeringsvolt de första 10 åren innan kliniken utvidgade med ytterligare en byggnad här på gården.

Storleken motiverar mig också att snabbt ta mig därifrån när hästarna väl har ridits i alla gångarter.

Men, till saken är att även om storleken på ridhuset är till dess nackdel i de flesta fall så är det snarare en fördel när det kommer till inridning! Det byggdes enligt någon av dåtidens guideböcker från Ridsportförbundet så det har en absurt hög sarg (över två meter) vilket är orimligt sett till kostnaden men väldigt positivt ur säkerhetssynpunkt.

Ridhuset är tillräckligt stort för att hästarna ska kunna ridas i alla gångarter, men skulle det hända något så kommer de inte speciellt långt och de får inte upp någon fart. Storleken motiverar mig också att snabbt ta mig därifrån när hästarna väl har ridits i alla gångarter. Nästa steg är att ge oss ut på utebanan eller fältet/skogen med en trygg sällskapshäst.

Kristinawarg_uteritt2
När hästarna är ridna inomhus i alla gångarter föredrar jag att fortsätta inridningen utomhus. Här på ett fält där vi ofta tränar. Foto: Privat

Även där har vi optimala förutsättningar då vi har egen mark men även kan rida i flera mil på otrafikerade grusvägar. När hästarna har vant sig vid det så brukar det vara dags för vila. Generellt så tycker jag att det tar cirka sex veckor för en häst som är ohanterad att genomgå de här stegen.

Det finns som sagt hästar som gör det snabbare och hästar som det tar längre tid för, och där gäller det att hästägarna är förstående för de individuella avvikelserna. Som hästägare måste man hitta en ryttare vars system man tror på och vars bedömning man litar på.

Inridning handlar inte om att sitta kvar längst på en bockande häst utan om att på ett så genomtänkt sätt minimera riskerna för att hästen ska få en dålig upplevelse.

/Kristina


Kristina Warg
28 december 2020 12:39

”Är dagens rankningssystem bra ur ett välfärdsperspektiv?”

”Är dagens rankningssystem bra ur ett välfärdsperspektiv?”
Peder Fredricson och H&M All In. Foto: Roland Thunholm

Något som jag har funderat över så här i covid-tider är hur den absoluta toppen av vår sport egentligen är uppbyggd och varför den är så. Tankarna förstärktes ännu mer efter att jag tittat på dokumentären ”Nr.1” om Peder Fredricson nu under julhelgen och därefter har jag nördat ner mig i ett regelverk som jag inte hade full koll på tidigare – världsrankningens.

Jag ger mig nog ut på djupa vatten när jag försöker skriva om något jag egentligen inte har någon egen erfarenhet av, men ni får läsa detta inlägg mer som ett think piece än ett välgrundat debattinlägg. Min egna ”FEI World Ranking”-erfarenhet är väldigt begränsad och består utav totalt 5 stycken erhållna poäng från en 5* 145-klass jag fick möjlighet att starta i när jag red som YR under Göteborg Horse Show 2013.

Stinawarg-1002-2
Kristina Warg funderar över för- och nackdelar med hoppningens rankningspoäng. Foto: Lina Nydahl

Antalet poäng som utdelas i en klass är till stor del baserat på prissumman i klassen. Detta drivs av tankesättet att en klass med mycket prispengar attraherar en högre andel högt rankade ryttare och alltså leder till högre konkurrens. Mästerskap så som OS/VM/EM/Pan Am eller världscupfinaler ger i sin tur en stor andel poäng baserat på samma tankesätt.

I hoppningens världsrankningssystem så sammanställs vanligtvis ryttarnas trettio bästa resultat under den gångna 12-månadersperioden (alltså de trettio klasser där man fått högst poäng). Vissa regler tillkommer, så som att man bara får räkna ett resultat per dag, om man startar två hästar i samma klass får man bara räkna det ena resultatet och vissa mästerskapspoäng räknas i flera år men med avtagande värde.

Detta kan jämföras med dressyrens världsrankning som baseras på ekipaget och inte ryttaren och där endast de åtta bästa resultaten räknas.

Det höga antalet räknade resultat leder till att ryttarna mer eller mindre behöver tävla varje helg. Rankningen i sig avgör ryttarens attraktivitet för tävlingsarrangörer och därav deras förmåga att ta sig in på eftertraktade tävlingar. Själv undrar jag om det verkligen ska vara rimligt att hoppryttarna behöver tävla 45–50 veckor per år för att hänga med i toppen av världsrankningen? Är det bra ur ett välfärdsperspektiv för såväl hästar som ryttare? Och framförallt, är det något vi vill ska vara en av drivkrafterna i sporten?

Är det rimligt att hoppryttarna behöver tävla 45–50 veckor per år för att hänga med i toppen av världsrankningen?

Att resa till ett nytt land eller till och med ny kontinent varje vecka låter säkert väldigt lockande när man är yngre men jag kan inte se att det är hållbart i längden. Hästarna har så klart ett lugnare schema än vad ryttarna har men även för dem är det stora tävlingar över hela världen med ett bitvis väldigt intensivt schema.

Jag tror absolut att majoriteten av ryttarna i den absoluta toppen planerar och sköter sitt tävlingsupplägg med en långsiktig plan där hästarnas hälsa är i fokus, men bara det faktum att det finns incitament att överutnyttja hästarna för att kortsiktigt komma högre upp på rankningen är ett problem i sig.

Mycket tävlande sliter och det är något som jag tror behöver tas i beaktan till en högre grad. Framförallt för hästarnas välfärd men också för vår sports överlevnad. Hur vår sport betraktas av utomstående kommer vara direkt avgörande för dess framtid.

Bara det faktum att det finns incitament att överutnyttja hästarna för att kortsiktigt komma högre upp på rankningen är ett problem i sig.

Jag kan heller inte komma på någon annan sport som har en så lång och intensiv säsong. Tennis är till exempel en av de större sporterna med längst säsong, där ATP och WTA-touren sträcker sig från januari till november. Själv blev jag chockad över längden och intensiteten av en NBA-säsong när jag såg dokumentären ”The Last Game” om Michael Jordan. Men även de som tar sig till slutspel i NBA har två månader ”off-season”. Att föreställa sig att Serena Williams, Roger Federer eller Michael Jordan skulle spela matcher 3-5 dagar i veckan mer eller mindre varje helg året runt känns totalt orimligt.

Något som ändå talar för det nuvarande systemet tycker jag är att ryttare som Peder Fredricson och Steve Guerdat hänger med i toppen. Riktiga förebilder ur såväl ett sportsligt perspektiv som sett till hästhantering och grundfilosofi. Utöver det så finns det så klart flera potentiella baksidor utifall toppryttarna skulle börja tävla mer begränsat.

Man kan argumentera att det skulle bli svårare att arrangera de tävlingar som ekonomiskt drivs runt av publikintäkter eftersom att det indirekt blir svårare att locka de bästa ryttare till tävlingarna, vilket i sin tur kanske intensifierar skiftet till en alltmer pengadriven och publikfri sport.

Själv har jag ingen direkt lösning på problemet men jag tycker det är en intressant fråga att ta upp till diskussion. Vad vill vi att drivkrafterna i vår sport ska vara? Är det strävan efter att tillsammans med en häst uppnå det ultimata samspelet och prestera på topp i den allra tuffaste konkurrensen i världen? I så fall kanske världsrankningsystemet borde anpassats mer likt dressyrens nuvarande, baserat på ekipage och med ett lägre antal räknade resultat per år.

Eller så kanske man anser att det tillfredsställs genom mästerskap som VM och OS och att världsrankningen ska spegla de ryttare som kan prestera på topp under lång tid med ett stort antal hästar, likt vårt nuvarande system? Själv anser jag att vi bör hitta något slags mellanläge, där rankningen drivs vidare i en likartad men något begränsad form av det nuvarande systemet. Kanske med en officiell lågsäsong där inga rankningspoäng kan samlas och ekipagen på så vis tvingas till återhämtning?  Det tror jag skulle kunna gynna ryttarna, hästarna och sporten i sig i längden.

/Kristina

Läs mer om FEI:s rankningspoäng

49507882406_eaffe7c979_o
Steve Guerdat efter segern i världscupen i Bordeaux 2019. Foto: FEI/Richard Julliart

Kristina Warg
23 december 2020 20:55

”Jag hoppas att jag om tio år suckar åt mig själv”

”Jag hoppas att jag om tio år suckar åt mig själv”
Att ha ridbanan precis bredvid gästparkeringen på Mälaren Hästkliniks Hölöfilial gör susen för miljöträningen. I alla fall nästan alla dagar...Här rider Ridsports bloggare 5-åringen Calix de Merignat (e. Cavall Ask - Diarado). Foto: Lina Nydahl

På vår gård där jag driver min verksamhet så hyr även Mälaren Hästklinik in sig. Precis intill ridbanan där jag spenderar större delen av mina dagar ligger gästparkeringen till kliniken och där ser jag hela tiden personer som har stora problem att lasta sina hästar.

Jag rider utomhus varje dag på hästar i alla åldrar och då det är mycket aktivitet på parkeringen så blir de väldigt miljötränade vid en tidig ålder. Det är så klart en fördel men vid de tillfällen som jag blir knockad av en unghäst för att det flyger runt en ouppfostrad häst bredvid ridbanan så är det kanske inte det första jag tänker på.

Samtidigt har jag full förståelse då jag själv varit där. Min hästbakgrund startade med att min mamma började rida på ridskola som vuxen. Vi flyttade ut till gården när jag var sju år gammal och då skaffade mamma sin första egna häst och jag och mina syskon fick ponnyer.  Min mammas första häst hade även den stora problem med lastningen, konstigt nog… Många gånger åkte vi på träningar eller evenemang och fastnade sedan i ett fyra timmar långt lastningsmaraton.

Vi tog hjälp av alla möjliga typer för att lösa situationen. Det användes mängder av longerlinor, viftades med rep och lockades med godis. När jag ser tillbaka på det idag så är det självklart att problemet egentligen var okunskap från vår sida och brister i den dagliga hästhanteringen. Med den insikten är det lite lättare att hålla inne den där sucken över andras misslyckande lastningsförsök.

Det var en hel del krascher hit och dit och hästar som inte alls kändes redo för uppgiften.

En liknande insikt kom jag till på Breeders Trophy i höstas. Under pandemin hade alla kvalificeringsregler tagits bort och in kom en större andel oförberedda hästar med orutinerade ryttare än vad som är normalt. Jag tyckte att det var en hel del krascher hit och dit och hästar som inte alls kändes redo för uppgiften. Vi var flera stycken som jobbar med unghästar som satt och klagade på ”okunskapen” bland ryttarna som åkte dit med för orutinerade hästar eller helt saknade kunskapen själva.

Samtidigt vet jag att jag själv har varit precis där. När jag var 16 år så kvalade jag för första gången in två 6-åringar till Breeders. Den ena hästen hade jag gjort nio stycken felfria 130-rundor på raken med så vi kändes väl förberedda för uppgiften. Den andra hade vi haft sen den var föl men vi hade precis lyckats kvala in med två felfria 130-rundor.

Efterhand sjönk det väl in att jag som ryttare inte var redo för den svårighet som Breeders innebar.

En total flopp blev det dock då jag lyckades bli utesluten i första rundan med båda hästarna. Den ena stannade två gånger och den andra ramlade jag av. Besvikelsen och skammen över det totala misslyckandet var enorm och hade jag sett mig själv idag hade jag troligtvis skämts ännu mer. Just då hade jag precis sålt min egenutbildade EM-ponny, kände mig ganska framgångsrik för tillfället och hade stora förhoppningar som gick totalt i stöpet. Jag stortjöt i bilen hem och klagade över att jag med lätthet hade hoppat högre klasser med min ponny än vad jag gjorde med dessa hästar.

Efterhand sjönk det väl in att jag som ryttare inte var redo för den svårighet som Breeders innebar. Den ena hästen var även helt klart för orutinerad och överlag för svår för mig. Den gick senare vidare till att tävla framgångsrikt i 150 med sin nya ryttare. Den andra hästen var egentligen redo för uppgiften men där blev jag för nervös och man kan väl säga att jag inte var mentalt redo. Den hästen hade vi köpt året innan trots att den var exteriört inkorrekt och uppvisade hälta på veterinärbesiktningen.

Vi har alla har börjat någonstans och det viktigaste är att vi tar oss framåt.

I slutändan så fick den allt för stora hälsoproblem för att klara sig kvar i sporten och det var så klart en lärdom i sig. Av alla dessa upplevelser, såväl framgångar som misslyckanden, har jag lärt mig något av längs vägen. Att jag trots ett ursprungligen ganska stort kunskapsglapp hade en relativt framgångsrik ponny- och ungdomstid kan till stor del tillskrivas bra tränare (i mitt fall Daniel Svensson och Rebecca Klavins) med ett stort engagemang och en mamma som är duktig på att knyta rätt personer till sig.

Vi har alla har börjat någonstans och det viktigaste är att vi tar oss framåt.
Jag har lärt mig mycket av de tidiga misslyckanden jag själv och vi gemensamt som familj gjorde. Alla klassiska nybörjarmisstag, från bristande hästuppfostran till att betäcka det där stoet som varken höll psykiskt eller fysiskt, ja det har vi gått igenom. Det gör att jag kan dra nytta av våra kollektiva misstag och själv inte behövde upprepa dem alla.

Jag är tacksam för att jag kan se tillbaka på allt jag lärt mig längs vägen och jag hoppas nästan att jag om tio år suckar över tillvägagångsätt som jag använder idag, för det skulle i alla fall betyda att jag utvecklas i rätt riktning!

/Kristina


Kristina Warg
16 december 2020 20:00

Kristinas blogg: ”Försäljningen som blev en ögonöppnare”

Kristinas blogg: ”Försäljningen som blev en ögonöppnare”
Ridsports bloggare Kristina Warg ryter i från mot de som raljerar över ponnyryttarnas frustration över tävlingsstoppet. Foto: Lina Nydahl

Först och främst så är det självklart att rädda liv är prioriterat över att arrangera hästtävlingar, där är vi nog alla överens. Men faktum är att vi behöver balansera marginalnyttan av minskad smittspridning mot marginalkostnaden av att stänga ner och på så sätt komma fram till vilka åtgärder som har störst positiv effekt på samhället i stort.

I ekonomiska termer är det lätt att formulera men desto svårare att kvantifiera. Just eftersom att det är så svårt att kvantifiera nyttan och i många fall även kostnaderna, så faller det på olika organisationer att lobba för sin sak. Att ridsporten som förening skulle ställa sig tyst bredvid och låta kontaktsporter som till exempel fotboll och ishockey med en solklart högre risk för smittspridning styra agendan känns i det sammanhanget helt fel.

Ridsportförbundet har fått en ökad förståelse för vår situation än vad de hade i våras.

Jag som arbetar med utbildning och tävling av hästar som yrke har så klart ett självintresse i att det perspektivet förs fram.  Min egen uppfattning är att våra intressen har getts större utrymme i de åtgärder som genomförs nu och att Ridsportförbundet har fått en ökad förståelse för vår situation än vad de hade i våras, även om man alltid kan önska mer.

I nuläget handlar det om att arrangörer behöver få stöd till att våga genomföra tävlingar för det begränsade antalet utövare som får delta. Där finns det arbete att göra och jag såg att till exempel Lisen Bratt Fredricson var snabb med att dra igång den diskussionen på Facebook. Det är viktigt att föra de fram de frågorna och uppmuntra till nytänkande. Själv tror jag att om ingen hade drivit på för våra intressen när restriktionerna infördes i våras så hade troligtvis inget förändrats till denna gång.

Jag känner verkligen med de som förlorar möjligheten att visa upp sig på banorna. 17-åringarna som hamnar i kläm, ”amatörryttarna” och de yngre ryttarna som gör nationella eller internationella satsningar, de får alla det tufft om de nuvarande restriktionerna blir långvariga. Ju yngre du är, desto längre upplevs också avbrottet. Ett år i en fjortonårings tidsperspektiv är så klart helt annorlunda än för en trettioåring. Jag anser nästan att förra årets tävlingsstopp var värst för dem som rider sitt sista år på ponny, eftersom att det är en tid som aldrig kommer åter.

De som raljerar över att man lika gärna kan sluta rida om man ändå bara vill tävla, har helt missat poängen.

Jag kan bara tala ur egen erfarenhet och när jag var 12 år gammal fick jag en 5-årig d-ponny, kallad Lillen, och tillsammans tog vi oss hela vägen till EM-final fyra år senare. Den efterföljande försäljningen av honom finansierade i sin tur en ny bil och släp samt några nya hästar, bland annat den då åttaåriga Quidam de Ceasar som jag därefter tog medalj på junior-SM med och tävlade upp till 150. För mig var den försäljningen även en ögonöppnare för att det går att få ekonomi i en ridsportsatsning och, till mina föräldrars stora förtret, la det nog grunden till att jag vågade ge mig in i den branschen senare i livet.

Stinawarg
Min ponny Lillen, tillsammans tog vi oss hela vägen från busig 5-årig ungponny till EM-final fyra år senare. Foto: Privat

Resan med Lillen påverkade min ”karriär” på så många sätt och ett missat sista ponnyår kunde ha haft stora konsekvenser såväl ekonomiskt som motivationsmässigt. Nu hade jag en enorm uppbackning av mina föräldrar vars ekonomi inte stod och föll på försäljningen av en ponny, men alla har inte dessa förutsättningar. Att det då idag finns de som raljerar över att man lika gärna kan sluta rida om man ändå bara vill tävla, ja då tycker jag att man helt har missat poängen. Det finns oändligt många perspektiv att ta hänsyn till i frågan om för vem, vad, hur och när man ska stänga ner. Någon kommer alltid hamna i kläm och det kommer inte alltid vara rättvist.

Ur ett motivationsperspektiv så hoppas jag att vi ryttare som yrkesgrupp kan anstränga oss lite extra.

Men att förminska dem som försöker göra sin röst hörd och hävda att de inte har i sporten att göra, det är inte rätt väg.

Som ett plåster på såren så kan jag, även om jag själv inte hade tagit till mig det i en sådan situation, i alla fall säga att om man verkligen vill satsa på hästar som en karriärväg så är nationella mästerskapsmedaljer från ungdomsmästerskap inte speciellt mycket värt när du kommer ut i den verkliga världen.

Det kan tillföra ett visst värde ur ett marknadsföringsperspektiv på den svenska marknaden, men söker du jobb utomlands är det endast din skicklighet och förmåga på hästryggen som värderas. Ur ett motivationsperspektiv så hoppas jag att vi ryttare som yrkesgrupp kan anstränga oss lite extra för att se dem som kämpar i motvind när tävlingarna förblir stängda för deras del. En inbjudan att följa med på en öppen bana eller bara en trevlig kommentar kan göra mycket för motivationen och kanske göra att vi blir fler som orkar hålla ut.

I slutändan ligger det i allas vårt intresse att vi tar oss igenom det här, från bredd till topp.

/Kristina


Kristina Warg
9 december 2020 20:21

”Tuff pedagogik passade mig bra”

”Tuff pedagogik passade mig bra”
Kristina Warg konditionstränar Calix de Merignat (e. Cavall Ask - Diarado) på markerna kring familjens gård Edeby säteri. Foto: Privat

Jag har under många år kämpat för att hitta det där magiska ”systemet”.

Det där som alla ryttare pratar om i intervjuer. För mig har det känts som ett evigt sökande efter vilken sammansättning av olika, gymnastikövningar, dressyrpass och uteritter som skulle vara den där gyllene kombinationen som leder till framgång. Det var nog det framförallt det som drev mig till att söka jobb utomlands. För att bli en duktig ryttare måste man ju ha jobbat hos en etablerat duktig ryttare och lära sig deras ”system”, det har vi nog alla läst i otaliga reportage och intervjuer.

Efter kandidatexamen hamnade jag därför på Stephex Stables där jag fick se hundratals riktiga kvalitetshästar och rida tillsammans med massa fantastiska ryttare i deras dagliga arbete. Självklart var det lärorikt och en upplevelse i sig men i ärlighetens namn blev det för min del nästan mer förvirrande.

Alles war Scheiße.

Olika ryttare hade olika tillvägagångsätt. Att förstå vad som var de vinnande delarna i systemen hos tävlingsryttare som Daniel Deusser, som var bortrest 4-5 dagar per vecka med olika hästar varje gång, ja det var inte det lättaste. Det var först när jag hamnade i Tyskland som jag förstod att jag behövde släppa min föreställning om vad ett system var och istället fokusera på en sak – konsekvent ridning.

Jag hamnade i ett stall där de var otroligt duktiga på att utbilda unghästar från grunden ända upp till de allra högsta klasserna och där jag dessutom hade ögon på mig varje dag i ridningen. Det medförde även att jag fick utskällning i princip varje dag, vilket man så klart kan se som både en fördel och en nackdel.

Det är en stor omställning från det svenska upplägget där många åker och tränar för tränare kanske en gång per vecka och där tränaren i sin tur lindar in de flesta anvisningar i silkespapper. Jag hör ibland mig själv i tränarrollen säga:

– Det där och det där och det där var ganska bra, men d ä r kan du göra l i t e annorlunda.

Min egen erfarenhet i Tyskland är att den ungefärliga översättningen hade varit:

– Alles war Scheiße.

Det var en tuffare pedagogik men det visade sig passa mig bra och jag har aldrig utvecklats så mycket som ryttare som under den tiden jag arbetade där. Även om jag fick mycket ”skäll” i ridningen kände jag mig ändå uppskattad och hårt jobb var något som värdesattes.

Att hästar bör tränas varierat, med avseende på underlag och mental stimulans och på en nivå som är anpassad för dess fysiska och psykiska förutsättningar, det tycker jag mig ha haft relativt lätt att förstå. Och även applicera i min egen ridning med omväxlande träning och miljöombyten.

Det är inte är övningen i sig som är viktig, det är hur du genomför övningen.

Jag har under min uppväxt haft förmånen att träna för flera fantastiska tränare som när jag ser tillbaka på det självklart har försökt ingjuta vikten av det jag nu kallar konsekvent ridning, vilket jag kanske rent teoretiskt förstod. Andra mer talangfulla ryttare kan troligtvis både förstå den teoretiska aspekten och applicera den praktiskt mycket tidigare än vad jag gjorde.

För min del var däremot noggrannhet och konsekvent ridning något som behövde bankas in i 365 dagar tillsammans med en kompott tyska svordomar.

Jag kom därefter fram till att det inte var ett veckoschema eller en viss gymnastikövning som särskiljer de framgångsrika ryttarna. Det är inte är övningen i sig som är viktig, det är hur du genomför övningen.

Mitt sökande efter ett ”system” i den bemärkelsen var alltså lönlöst. Gällande övningar och träningsupplägg finns det snarare tusentals tillvägagångsätt. Det de framgångsrika ryttarna har gemensamt är snarare att de i högre grad är konsekventa i sin ridning.

De ställer en fråga och visar vad som är rätt svar. De korrigerar när det blir fel och berömmer när det blir rätt. De ber inte om en respons för hjälpen ena dagen och en annan nästa dag.

Det tog mig alldeles för många år att sluta leta efter den perfekta övningen.

Det låter ganska självklart och lätt, eller hur? Desto svårare är det att som ryttare ha den balans, kunskap och sinnesnärvaro som krävs för att hela tiden ge hästen rätt signaler. Tappar man balansen ger man fel signaler. Är man för nervös ger man troligtvis fel signaler. Tappar man tålamodet ger man definitivt fel signaler och har man inte kunskapen att förstå hästens signaler har man inte en chans att ge den rätt signaler.

För vad är egentligen målet med utbildningen av hopphästar i alla åldrar? Att de ska kunna gasa, bromsa, svänga, byta håll (galopp) och göra detta i balans, slutligen i samband med hinder. Att utföra de mest basala grunderna med perfektion och precision och det kräver – ja du gissade rätt – konsekvent ridning.

Det tog mig alldeles för många år att sluta leta efter den perfekta övningen eller det fulländade veckoschemat och istället fokusera på att göra det jag gör med största möjliga noggrannhet och jag hoppas att någon kanske kan få en liten genväg till den insikten genom det här inlägget!

Efter mina år utomlands känner jag en mycket större trygghet i min egen kunskap och förmåga även om jag självklart har enormt mycket kvar att lära. Jag utvecklades mycket i Tyskland och hade definitivt kunnat lära mig mycket mer men för min del blev hemlängtan för stor.

Idag bor jag på min familjs gård och hyr in mig med min verksamhet där jag har ett tiotal hästar i träning. Utöver det så har jag allt mer ansvar över gårdens övriga verksamheter och dessutom så går non-profit organisationen ”Stina Wargs Gräsklippar, Röjsåg och Slaghacktjänster” på högvarv under sommarhalvåret.

Stina_edeby_1002
Översikt över Edeby, där även Mälaren Hästklink har sin Hölöfilial. Foto: Kristina Warg

Min hemlängtan handlade inte så mycket om familj och vänner som man kanske kan tro utan mer om gården i sig. Jag har växt upp här och älskar den här platsen på ett sätt som knappt går att beskriva och jag drivs lika mycket av att utveckla hästar som jag vill utveckla gården.

Stina_edeby
Vackert även i dimma. Detta är mitt barndomshem och numera även bas för min verksamhet. Foto: Kristina Warg

På den fronten har jag många framtidsplaner som jag hoppas kunna dela med mig av mer här på bloggen framöver. Förhoppningsvis ska mitt bloggande bli lika konsekvent som jag nu storslaget har hävdat att min ridning är och jag hoppas att ni vill följa mig vidare här!

/Stina

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 119 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Endast 1:- första månaden
Därefter ordinarie pris 69:-