”Varje ryttare och hästvän har ett ansvar för hur vi hanterar hästar i sporten”

Den tyske dressyrdomaren och tränaren Christoph Hess är starkt förknippad med begreppet happy athlete, som genomsyrar hela hans syn på hästen i sporten.
– En skicklig ryttare måste hela tiden fråga sig vad den kan göra bättre och hur den kan underlätta för sin häst. Fråga inte vad din häst kan göra för dig, utan vad du kan göra för din häst, säger dressyrnestorn när han håller sina välkända clinics.

– Spänningar och rädsla uppstår när hästen inte förstår dina hjälper och då måste du göra bättre som ryttare. Ansvaret ligger aldrig på hästen. Du har ansvar för att hästen är happy. Träningen måste ske ur hästens perspektiv, menar han.

– Det är en gåva att vi får lov att arbeta med de här underbara djuren, därför måste vi se till att vi gör det med hästens bästa för ögonen. Har hästen förmågan och vill den göra jobbet i den aktuella disciplinen, och är ryttaren tillräckligt bra?

Motivation är grundstenen

All ridning utgår från motivation, menar Christoph Hess.
– Det är väldigt viktigt att ryttaren kan motivera hästen. Att hästen finner glädje i det den gör. Motivation är första steget i utbildningen av hästen, och det är avgörande för att ekipaget ska hitta ett harmoniskt samspel. Ryttaren, läraren, måste vara motiverad att motivera hästen och det måste finnas en kärlek till djuret. 

Det är väldigt viktigt att ryttaren kan motivera hästen. Att hästen finner glädje i det den gör.

– Det finns inte en möjlighet att Henrik von Eckermann och hans fantastiska häst hade kunnat vinna världscupen i Basel med sådan skicklighet och speed om inte båda hade varit lika motiverade och tävlingsinriktade. Det ser publiken, säger Christoph Hess.

Alla i sporten är ambassadörer

Även i Tyskland förs debatten kring ridsportens acceptans i samhället.
– Social license to operate står högt på agendan i Tyskland. Redan för 25 år sedan fick jag en förfrågan om att ingå i en arbetsgrupp med fokus på hästvälfärd och etik, och hur vi hanterar hästar ur olika perspektiv. Oavsett om du hanterar hästar bra eller dåligt är du som uppfödare, ryttare, hästägare, tränare, eller vilken roll du än har i sporten, en ambassadör för densamma, säger Christoph Hess.

Allmänheten uppfattar om det råder harmoni eller disharmoni i samspelet med en häst.

– Det finns de som tittar på vår sport och menar att hästar inte är födda för att vi ska använda dem för nöjes skull, och där har vi alla ett stort ansvar för vilken bild vi ger av sporten. Allmänheten uppfattar om det råder harmoni eller disharmoni i samspelet med en häst. Det märks om ryttaren och hästen är i konflikt med varandra, eller om hästen är motiverad och positiv till jobbet.

– Publiken kan se när sporrar och spö används aggressivt, även om det som händer hemma på träning egentligen är allra viktigast. På tävling handlar det om några få minuter, men här är det viktigt att vi verkligen statuterar exempel när någon inte rider på rätt sätt.

Happy athlete ska styra poängen

Christoph Hess vill gärna se att harmonisk ridning premieras mer i domarnas poängsättning.
– Happy athlete måste alltid vara prio ett. Du som domare måste fråga dig själv om hästen är en happy athlete när du sätter betyg. Andas den lugnt med lugna ögon, rytmiska svansrörelser och stängd mun? Om det är tekniskt korrekt men hästen ger mig en känsla av att vara en slav, med inlärd hjälplöshet, då är det en ”unhappy athlete”. För mig är det grymt mot hästen, säger Christoph Hess, som menar att poängen ska sättas därefter.

– Det är samma i hoppningen, du kanske hoppar felfritt och snabbt men är hästen en happy athlete? Där måste vi fundera över hur vi kan premiera happy athletes. Tänk på backhoppning, där får du poäng för stil, och det kanske vi borde ha även för hästhoppning.

– Vi kan inte säga ”så har vi alltid gjort”, vi måste fundera över hur vi gör det på hästens villkor, annars kan vi bli stoppade.

Kandar ska vara frivilligt

Christoph Hess är för att ta bort kravet på kandar i de högsta dressyrklasserna.
– Jag är inte emot att rida på kandar, men det bör vara frivilligt på alla nivåer.

Jag håller inte med om att enda sättet att bedöma ryttarens skicklighet är när hästen går på kandar.

”Kandaret gör det möjligt för ryttaren att förbättra precisionen i sina hjälper och att skapa en förfinad kommunikation med sin häst. Det ’ligger bokstavligen i ryttarens hand’ eftersom händernas rörlighet och fingerfärdighet är resultatet av en korrekt sits och finkänsla. Detta är bevis på stor skicklighet, vilket krävs på toppnivå i tävling. Korrekt användning av kandaret visar på den ultimata expertisen.” Det var motiveringen i det öppna brev som internationella dressyrtränarklubben och internationella dressyrryttarklubben publicerade till FEI i höstas.

– Jag håller inte med om att enda sättet att bedöma ryttarens skicklighet är när hästen går på kandar. Det går lika bra att döma Grand Prix när hästarna går på vanligt tränsbett. När jag dömde den fria küren på Flyinge var det två eller tre som red på tränsbett och det gick alldeles utmärkt, säger Christoph Hess.

– Det är inte nödvändigtvis dåligt att rida på kandar om hästen är rätt utbildad, trivs med det och ryttaren rider med väldigt fina hjälper. Men en del hästar har väldigt små munnar och rent generellt passar det inte alla hästar att rida på kandar. Det är ryttarens ansvar att avgöra vad som är bäst för hästen.

Viktigt med rätt kunskap från start

– Jag är inte heller emot sporrar, men det är viktigt med riktlinjer för hur spö och sporrar ska användas. Jag har sagt under många år att det är tränarnas ansvar att förklara detta i träningen, speciellt för de yngre ryttarna.

Att lära de unga ryttarna innebörden av happy athlete från början är viktigt, menar Christoph Hess. 
– Vi måste lära våra unga ryttare att det inte är en cykel de sitter på. Hästar liknar oss när det kommer till känslor. Vi måste hantera dem rätt och ta väl hand om dem, precis som vi måste göra med människor och allt runt omkring oss.

Han är respekterad och en opinionsledare som tänker mycket större än andra.

Christoph Hess om Peder Fredricson

– Peder Fredricson är ett bra exempel på att du måste förstå hästen. Den är verkligen hans partner, inte en Formel 1-bil. När han inte längre är i toppskiktet hoppas jag att han vill fortsätta utveckla sporten. Han är respekterad och en opinionsledare som tänker mycket större än andra.

Framför allt menar Christoph Hess att vi alla inom sporten måste axla vårt ansvar.
– Varje ryttare och varje hästvän har ett ansvar för hur vi hanterar våra hästar och bilden vi ger av sporten. Vi alla tillsammans är ansvariga för hästarnas välfärd.

Denna artikel är ett förlängt utdrag ur ”Happy athlete – utopi eller krav?” som publicerades första gången i Ridsport nummer 2/2023.