”Domen i tränarmålet lämnar den viktigaste frågan obesvarad”

Tre domare, en notarie. Fyra advokater, en tränare. Två journalister och en anställd på Svenska Ridsportförbundet.

Det var vi som tog del av allt som sades under fyra rättegångsdagar i Västmanlands tingsrätt. I fredags, när vi äntligen skulle få veta vilka slutsatser domarna drog av all framlagd bevisning för och emot tränaren, kom beskedet: De drog inga slutsatser alls.

Domen innebar att förbundet fallit på eget grepp, snubblat på sitt eget regelverk i sin iver att agera snabbt.

Men om tingsrätten hade gått vidare och faktiskt prövat tränarens handel och vandel, och huruvida det fanns sakliga skäl för SvRF att ta tillbaka diplomeringen, vad hade rätten då fått med sig för att fatta det beslutet? Vad hade de över 20 timmarna med vittnesberättelser gett rätten för bild av tränaren?

Inte för att fälla någon dom, utan för att pröva om beslutet att dra in diplomeringen var rätt eller fel, utifrån de faktiska omständigheterna.

Ger ett harmlöst intryck

Under rättegången fick tränaren under ett antal timmar berätta själv om allt som hänt. De bestående intrycken av de förhören är av en vänlig person som utan större åthävor svarar på frågor, som om han med varje mening vill säga: ”Det förstår ni väl att jag inte är en sådan person som kan ha gjort det som läggs mig till last?”

När vi ser honom sitta där bredvid sina advokater, ger han ett harmlöst intryck, allt som oftast med ett litet leende på läpparna. Men då och då fångar han blicken hos något vittne eller hos någon av oss åhörare och håller den kvar. Lite för länge.

De vittnen som vittnar till tränarens fördel är övertygande och själva övertygade om att tränaren är utsatt för en ond konspiration.

Det är nästan bara kvinnor som vittnar till tränarens fördel. Vi får höra om hans fantastiska tränargärning och engagemang kring sina elever, och om de illasinnade rykten som spridits av dem som var motståndare till honom eller kände sig förfördelade, eller rentav svikna, av tränaren.
”Jag har aldrig sett någon manipulativ sida hos honom”, säger ett av vittnena.

Kvinnorna vi inte får höra

Men intressant att notera är vilka som inte finns på vittneslistan. Där finns inte en enda före detta flickvän till tränaren, trots att det bör ha funnits en del att välja mellan. Enligt tränarens egen uppgift har han varit tillsammans med 12-13 flickor och kvinnor, räknat sedan gymnasietiden.

Det finns inte heller någon nära anhörig till någon av tränarens ex som vittnar till tränarens fördel.

Vittnesmålet som stannar i minnet

Ett vittne som haft relationer med tränaren finns däremot bland dem som kallats av Svenska Ridsportförbundet. Och så här en tid efteråt är det hennes berättelse som särskilt stannar kvar i minnet.

Det är hon som var 14 år när hon inledde en relation med den då 29-årige tränaren, och även hade sex med honom innan hon hade fyllt 15 år.

Lugnt och sansat berättar hon hur hon som 14-åring åkte till tränaren för att träna tillsammans med andra ungdomar, och upptäckte att han bäddat till henne i sitt eget rum. Detta var innan de blev ihop. Hon berättar hur han deltog i en chatt på den tidens digitala nätverk ICQ, där han var som en i gänget av de unga tonåringarna.
− Det var mycket som var konstigt, som att han sökte sig till oss som var mellan 13 och 15 år och kändes som en av oss. Han var som ett stort barn själv.
− Det fanns också alltid något skäl att tycka synd om honom. Det var mycket drama i förhållandet, och om jag skulle göra slut skulle han ta livet av sig.

Han var som ett stort barn själv.

Efter tre år är det hon som ändå gör slut, och det sker efter att de varit på bio tillsammans.
− Det var en film där Ebba Hultkvist var med, och han berättade att hon var hans drömkvinna i sin roll som Wilma i Skärgårdsdoktorn. I den serien var hon ju inte mer än ett barn.

Brist på förstahandsuppgifter

Av alla som vittnar i rättegången finns det ingen mer än denna kvinna som har haft ett sexuellt förhållande med honom. Det finns däremot många som är övertygade om att hans beteende är moraliskt förkastligt, och lika många som hävdar att han är helt utan skuld.

Så vad hade då rätten kommit fram till, om den hade gått vidare och prövat huruvida han är lämplig att vara en företrädare för ridsporten, som diplomerad tränare?

Troligen hade rätten markerat ganska tydligt mot bristen på förstahandsuppgifter. Och sedan? Jag vågar ärligt talat inte sia om det, eftersom det beror på hur de olika vittnesmålen viktas, och vem som i slutänden vinner i trovärdighet.

Jag är ganska säker på att de som hävdar att tränaren är oskyldig, är övertygade om att det är så. De ljuger inte om sin egen uppfattning.

Decennier av konspiration?

Och kanske är det så att tränaren sedan slutet av 1990-talet och framåt har varit utsatt för en konspiration, där människor från vitt skilda sammanhang av tränarens liv har lyckats gadda sig samman för att måla upp en bild av en man som väljer unga flickor framför kvinnor i sin egen ålder, som tjatar till sig sex, utsätter sina elever för subtila påtryckningar, ibland utvald, ibland bortvald. En man som spelar på unga flickors behov av bekräftelse.

Oskyldig tills motsatsen har bevisats heter det. Nu får vi aldrig veta vad tingsrätten skulle ha kommit fram till.

”Jag tror inte att han är medveten om att han gör illa människor”, säger ett av vittnena som Svenska Ridsportförbundet kallat.
Jag tänker på det när jag åter minns hur tränaren sitter där i tingsrätten, bredvid sina advokater, vänligt leende. Utom när han fångar min blick och håller fast den. Lite för länge.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna.