”Vi klickade mycket bättre än jag trodde”

Göteborgsryttaren Josephine Olsson är något av en ”underdog” i det rutinerade finalfältet i Morgondagens vinnare. Hon har haft sin häst Royale Atlas T (f-08 val e Empire-Origo, uppf Tina Lindgren, äg Josephine Olsson) i mindre än åtta månader och debuterade 1,35 i kvalet i Billdal i oktober. Där kom de tvåa av 45 starter med en hel rad namnkunniga ryttare efter sig i resultatlistan. Klassen gick på söndagen, men nerverna gjorde sig gällande långt tidigare.

– Jag är alltid nervös innan start, men då var jag nervös redan på torsdagen. Men det mesta försvinner när jag hoppar upp på hästen. När jag skrittar runt på banan precis innan startsignal är jag också väldigt nervös, men sedan när jag får startsignal så släpper det.

Vägen till Scandinavium har varit allt annat än spikrak. Med en ponnykarriär kantad av avramlingar på hinder och en första resa på häst som slutade i sorg är det snarare ett under att Josephine rider i Scandinavium.
– När vi tog bort Fredo för ett år sedan trodde jag att hela min juniortid var över, berättar Josephine.

Blev hopprädd

Fredo var Josephines första stora häst som hon tävlade upp till 1,20 på. Efter ett halvår tillsammans blev han skadad och efter ytterligare ett år tvingades familjen ta bort honom. Men på den korta tiden hann Fredo verkligen stärka Josephine som ryttare.
– Jag blev väldigt hopprädd under ponnytiden och till slut hade jag stora problem med att ens våga rida mot hindren. Speciellt att ta av stort, det var jätteläskigt. Det blev lite bättre när jag fick min D-ponny Lady, men sedan var det Fredo som lyfte upp mitt självförtroende igen. Han skulle bara över eller igenom, han tvekade aldrig.

När Fredo gick bort hade Josephine en häst till, skimmelstoet Canobet, som också hade blivit skadad efter ett halvår tillsammans på banan och därefter hamnade i avelsboxen. Framtidsutsikterna var minst sagt dunkla. Men så gav hon sig ut och provred och hittade i rask takt två nya hästar.

Först kom Chervil (f-10 sto e Tornesch-Cardento, upp Eva-Britt Andersson, äg Josephine Olsson), som tidigare tävlats av Alexandra Emanuelsson, in i stallet och någon månad senare gjorde ”Atlas” entré. Tanken var först att Chervil skulle bli förstahästen och att Josephine skulle ”ha lite roligt” med Atlas, men ödet ville annorlunda.
– Cherry har gått samma klasser som Atlas men vi har inte lyckats lika bra resultatmässigt. Jag har gjort lite missar och hon har varit lite spänd. Men nu börjar vi hitta varandra och känslan är bra.

”Har gått som tåget”

Att Atlas tog över positionen som förstahäst nästan direkt tillskriver hon matchningen.
– Han har en otrolig inställning och vi matchade väldigt bra. Det var bara att styra mot hindren så hoppade han. Han gjorde mig trygg redan första gången jag satt på honom.

Målet var dock inte att rida i Scandinavium, även om det fanns en försiktig tanke om att kanske starta något kval. Men det gick långt över förväntan.
– Jag tror att vi var felfria i våra första 15 starter. Sedan har han bara gått som tåget. Allt gick mycket snabbare och vi klickade kanske bättre än jag trodde.

Hela vägen till Scandinavium gick det alltså, men det kunde tagit en ände med förskräckelse. Lagom till kvalet i Helsingborg snubblade ekipaget till på ett hinder på träning och Josephine gjorde illa höften. Samma höft som Chervil hade råkat sparka henne på innan jul. Det blev inget kval i Helsingborg, men väl i Borås som var sista kvalet innan GHS.
– Jag var lite orolig för höften men det kändes bra i sadeln, berättar Josephine, som dock inte kunde springa upp på veterinärbesiktningen och inte heller bli uppkastad på hästen i Scandinavium.

”Tänker att jag inte är någon”

Att hon möter det rutinerade gäng juniorer som hon gör känns nästan overkligt, menar hon.
– Även fast de är lika gamla som jag, så har jag haft dem som idoler genom åren – och nu är vi och tävlar på samma tävlingar. Det är häftigt.
Alla verkar snälla, men hon har inte riktigt vågat ta för sig så mycket, fortsätter hon.
– Jag tänker fortfarande att jag inte är någon, och jag är kanske lite blyg också.

Han är liten, han är snabb, han är alltid glad och han har ögon i hovarna.

Att både mamma och pappa är med och stöttar hela tiden betyder allt, fortsätter hon, tillsammans med den stora trygghet som Atlas ger henne.
– Han står nästan och sover i ryttargången, men direkt när han kommer in på banan så vaknar han till. Sedan går det knappt att få stopp på honom. Det är väldigt skönt att göra detta med honom, även fast han inte har gått på sådana här arenor så är han väldigt trygg i sig själv. Och det gör mig trygg.

Namnet till trots är Atlas ingen jätte, han mäter knappt 1,60 över manken, men hjärtat är enormt, förklarar Josephine.
– Han är liten, han är snabb, han är alltid glad och han har ögon i hovarna.